Ryssland kommer att anfalla NATO om fem år. Om nu inte NATO och Ukraina besegrar och förminskar Ryssland nu. Bara så ni vet vad vi har att vänta oss. Ryssarna kommer och tar oss. Men var kommer denna insiktsfulla information ifrån.Ja, det är Mark Rutte, NATO chefen.
ENRIQUE SANTIAGO, ordförande i Spaniens socialistiska Parti (PCE) som understryker kamp mot såväl Natos & Trumps krav på att fem procent av BNP ska gå till militär budget för att finansiera krigsaktivisterna:"Den största risken för världsfreden är Israels och USA:s aggressiva agerande. NATO är ett militärt verktyg som uteslutande står till...
Det är dessa grupper som styr Ukraina idag. Zelensky är bara en skådespelare. Kompromissar han så dör han. Under valkampanjen fick Zelensky frågor om Bandera. Han sa att det var "coolt" att många ukrainare betraktar Bandera som en hjälte. Filmen är från 2015. Ett år efter den av USA/CIA stödda kuppen i Ukraina. Min fråga är. Går et...
New York Times The Secret History of America's Involvement in the Ukraine War. Detta är den obekräftade historien om Amerikas dolda roll i ukrainska militära operationer mot Rysslands invaderande arméer. I artikeln framgår det att kriget i Ukraina är ett krig mellan USA (NATO) och Ryssland. Flera röda linjer passerades och samarbetet var lyckosamt...
Det militära stödet till Ukraina är stort och brett. Sedan Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har samtliga länder, främst EU och USA bidraget med ett stöd motsvarande 1053 miljarder kronor. Sverige har gjort ett totalt åtagande för militärt stöd på cirka 125 miljarder kronor, vilket inkluderar stöd som kommer att ges under perioden...
Nu vill Centerpartiet snabbt bygga ut den svenska elkraftproduktionen. Och billigt ska det bli, betydligt billigare och säkrare än regeringens satsning på fyra nya kärnkraftverk.
York New Times The Secret History of America's Involvement in the Ukraine War. Ladda ner nedanstående PDF fil. Detta är den obekräftade historien om Amerikas dolda roll i ukrainska militära operationer mot Rysslands invaderande arméer. I artikeln framgår det att kriget i Ukraina är ett krig mellan USA (NATO) och Ryssland. Flera röda linjer passerades och samarbetet var lyckosamt tills olika händelser kom då samarbetet pressades. Efter Trumps tillträdde som president kom partnerskapet att förändras. I artikeln framgår också att för ukrainas president Zelenskij finns inga röda linjer.
Eftersom hela min syn på säkerhetspolitik och internationella relationer bygger på John Mearsheimers idéer så vill jag presentera dessa och det är viktigt att ha det i bakhuvudet för att förstå hur jag också resonerar, i synnerhet vad gäller kriget i Ukraina.
Livet leker för Anders. Han har ett eget företag som drar in miljoner kronor varje år.
Han äger ett stort hus och flera bilar står i garaget. Båt på sommaren och flera utlandsresor varje år. Han har en vacker fru som är lycklig. Söta barn som är duktiga i skolan. På banken har Anders sparat ihop flera...
Den här skriften tar upp dagssituationen på fronten i Ukraina samt tänkbara scenarier om hur kriget kan sluta. Jag har tidigare publicerat två stora texter om bakgrunden till kriget i Ukraina och gör nu ingen replikering utan hänvisar till dessa texter. Men mycket kortfattat kan sägas att utan NATO och USA hade revolutionen på Maidamtorget i februari 2014 aldrig ägt rum. Inte heller den ryska annekteringen av Krim 2014. Det blodiga kriget i sydöstra Ukraina med start 2014 hade heller inte ägt rum då den ryska minoriteten fick utstå våldsamma angrepp från Kiev. Vidare hade kriget i Ukraina 2022 i februari aldrig brutit ut. Ukraina hade varit en neutral stat, stått utanför NATO och haft affärer med både Ryssland och väst.
Nu har kriget hållit på i över fyra och ett halvt år. Kriget har utvecklats till ett proxykrig mellan Ryssland och NATO. Krigets frontlinje har under de senaste två åren (från sommaren 2024 fram till våren 2026) präglats av ett extremt blodigt ställningskrig. Den ryska strategin har varit en långsam men obeveklig rullande offensiv i Donbas, medan Ukraina har svarat med asymmetrisk krigföring, djupa drönarslag mot rysk infrastruktur och spektakulära, gränsöverskridande motoffensiver. Kriget har övergått i ett rent industriellt utnötningskrig där terrängvinster har blivit sekundära till förmågan att ersätta förlorat materiel och manskap.
Under 2023 och 2024 stelnade kriget i ett fastlåst skyttegravskrig. Ukrainas stora motoffensiv sommaren 2023 körde fast i de massiva ryska befästningslinjerna (Surovikin-linjen) i Zaporizjzja, vilket demonstrerade att djupa mekaniserade genombrott blivit närmast omöjliga under modern drönarövervakning.
Från och med 2024, och i allt högre grad under 2025, har Ryssland dikterat slagfältets dynamik genom en operationell strategi som kan liknas vid att "rulla ut mattan".
Ryssland utnyttjar sitt stora övertag i artilleriammunition och manskap genom att attackera i mindre infanterivågor på bred front. När Ukraina tvingas flytta sina begränsade elitförband för att täcka ett hål, slår det ryska kommandot till på ett annat avsnitt, samtidigt som förstärkningarna ofta jagas och slås ut av drönare och flyg under själva förflyttningen.
Ryssland har lyckats utnyttja sin större befolkning och omställning till krigs ekonomi för att hålla ett konstant tryck, men deras genomsnittliga framryckningstakt de senaste två åren har varit historiskt långsam – ofta bara mellan 15 och 70 meter om dagen i de mest aktiva områdena. Det finns flera förklaringar till detta. I framför allt i Donbas har Ukraina tillsammans med NATO byggt upp en massiv försvarsmur som måste betraktas som den mest militariserade området på jorden. Ryssland krigar inte bara mot Ukraina utan i realiteten mot hela NATO. En annan förklaring är att Ryssland varit sparsam med att sätta in mycket tunga vapensystem mot ukrainska strategiska mål, något som nu har förändrats och vi ser betydligt mer av denna vara.
Ukraina å sin sida är helt beroende av västligt militärt stöd och fokuserar på att göra den ryska framryckningen så kostsam som möjligt, samtidigt som man flyttar kriget bakom frontlinjen genom strategiska drönarslag djupt inne på rysk mark. I detta sammanhang ska man notera att ukrainska motoffensiver har i första hand haft ett propagandasyfte där Zelensky kunnat visa upp för sina supportrar att Ukraina kan vinna. Men verkligheten har visat sig att dessa motoffensiver har varit extremt kostbara i form av dödade och allvarligt skadade soldater. Ukraina har gått framåt med motoffensiver men efter en ganska kort tid har ryssarna återtagit mark och det enda Ukraina uppnått är en ytterligare försvagning.
Samtidigt har Putin den senaste tiden pressats internt till att avsluta kriget med någon form av rysk seger och de alltmer intensiva ukrainska attackerna långt inne i Ryssland samt ukrainska attacker mot civila mål, lett till att Ryssland mer eller mindre tagit av sig handskarna och förändrat kriget från en speciell militär operation till ett krig. Det betyder att Ryssland inte längre tar samma hänsyn till civila offer i Ukraina som man gjort tidigare och attackerna inne i Ukraina har blivit kraftigare, blodigare och mer omfattande.
Under senvåren 2026 har också Ryssland ändrat sin taktik och benämns nu som "rulla ut mattan". Ett annat ord för taktiken är "de tusen snittens taktik" (thousand slashes). Taktiken har blivit det ryska kommandots primära verktyg för att utnyttja Ukrainas akuta brist på manskap och strategiska reserver.
Genom att tvinga det ukrainska kommandot att ständigt flytta sina bäst utrustade förband (som ofta agerar "brandkår" längs fronten) mellan olika sektorer, skapar Ryssland medvetet blottor. När förstärkningarna väl är på väg eller precis har bundits upp i strid på ett avsnitt, slår den ryska krigsmaskinen till på ett helt annat.
Det är precis denna dynamik som nu har flyttat krigets tyngdpunkt till helt nya och kritiska geografiska områden.
Innan vi slår fast vilka städer som har intagits av ryssarna så är det viktigt att ha en definition. Enligt Ryssland är en intagen stad detsamma som:
Att ukrainska enheter eller eftersläntrare gömmer sig i källare, underjordiska fortifikationer eller industriområden förändrar inte den ryska kalkylen. Ur rysk synvinkel är staden militärt neutraliserad och operativt säkrad; de kvarvarande striderna betraktas som rent rensningsarbete som inte påverkar frontens vidare rörelse västerut. Ukraina å sid sida menar att om en eller flera ukrainare dröjer sig kvar i en källare eller liknande och fortsätter striden så har staden inte intagits.
Att ryska förband från gruppering "Vostok" nu har korsat den administrativa gränsen från Donetsk och rör sig in i Dnipropetrovsk-Oblast markerar ett nytt, allvarligt skede i kriget. Analysen att Ukraina har "bränt sina strategiska reserver" är central för att förstå varför försvaret sviktar på flera platser samtidigt just nu – från Kupjansk och Charkiv i norr, via Donbas centrala delar, till de nya utbrytningarna i Zaporizjzja och Dnipropetrovsk.
Den nya ryska strategin kännetecknas också av att man anpassar anfallen utifrån Ukrainas massiva drönarförsvar. Det innebär att snabba mekaniserade pansargenombrott blir omöjliga. I stället opererar Ryssland i mindre militära enheter, ibland så små som fyra till sex soldater. Det vill säga i mindre men ständigt återkommande vågor på bred front. Det gör att Ukraina tvingas prioritera stenhårt var de kan hålla linjen, vilket gör att mindre befästa eller tillfälligt nedprioriterade områden – som gränsområdet mot Dnipropetrovsk – blir sårbara för plötsliga ryska överraskningsanfall. Den "matta" som nu rullas ut sätter det ukrainska kommandot i ett närmast olösligt taktiskt dilemma där varje beslut att förstärka en sektor innebär att man blottar en annan för nästa ryska stöt.
Hur man än vänder och vrider på saken så kan man inte bortse ifrån att Ryssland tar alltmer mark och avancerar västerut. Viktiga milstolpar har nu visat sig.
Kostiantynivka-fronten och hotet mot Kramatorsk och Sloviansk
Kostiantynivka har länge varit ankaret i den ukrainska försvarsringen. Att ryska styrkor nu har intagit staden slår detta mot hela försvaret av Donbas: Nu hotas Kramatorsk och Sloviansk: Dessa två städer är Ukrainas administrativa och militära tvillinghögkvarter i Donetsk. Genom att pressa på söderifrån (via Kostiantynivka) försöker Ryssland kringgå de enorma ukrainska befästningarna och skära av städernas försörjningslinjer. Det rapporteras om över 30 ryska stormningsförsök om dagen bara på detta avsnitt.
Knipmanövern mot Lyman
Längre norrut pressar Ryssland hårt på båda sidor om floden Siverskyi Donets.Den ryska generalstaben bekräftari sin senaste rapport till Kreml att den ryska armén nu stänger tillfartsvägarna mot Lyman.Om Ryssland lyckas ta Lyman samtidigt som de avancerar söderifrån, hamnar Kramatorsk och Sloviansk i en gigantisk kniptångsmanöver från både norr och söder.
Pokrovsk-axeln
Pokrovskär intagen, ett strategiskt viktigt samhälle som ligger i Dnipropetrovsk, strax väster om den tidigare fronten i Donetsk). Det är en direkt följd av genombrotten kring Dobropasovo och Novopavlivka. Pokrovsk är inte vilken ort som helst; det är ett logistiskt nav där de regionala vägarna T-0401 och H-15 möts. Nu har Ryssland lyckts säkra och konsolidera denna position vilket innebär att man allvarligt hotar försörjningslinjerna för hela den ukrainska södra och östra försvarslinjen, samtidigt som vägen öppnas upp mot Pavlohrad och i förlängningen miljonstaden Dnipro.
Längre västerut fortsätter den ryska "mattan" att rulla framåt. Ukrainas generalstab rapporterar om extremt hårda strider där ryska styrkor har tagit eller hotar mindre orter öster om Pokrovsk. Det är detta genombrott som också skapar det direkta hotet mot Dnipropetrovsk-regionen.
Trycket mot Sumy och norra gränsen
Militära rörelser mot Sumy (samt ryska uttalanden om framryckningar i gränsområdena i Charkiv och Sumy) stämmer väl överens med Putins uttalade order om att skapa djupare "säkerhetszoner" eller buffertzoner. Det officiella ryska argumentet är att stoppa Ukrainas framgångsrika långdistansdrönare från att slå mot ryska oljeraffinaderier, men rent militärt fungerar anfallen i Sumy och Charkiv som avledningsmanövrar för att hindra Ukraina från att skicka förstärkningar ner till katastrofläget i Kostiantynivka och Pokrovsk.
Kupiansk -axeln
Kupiansk-sektorn (längre norrut) är ett annat tydligt exempel på hur den ryska strategin att pressa på bred front fungerar i praktiken. Medan det ukrainska kommandot har tvingats fokusera sina sista reserver på att hålla tillbaka genombrotten vid Kostiantynivka och Pokrovsk, har de ryska styrkorna ökat trycket markant även här i norr.
Det ryska målet på det här avsnittet är tydligt: att pressa tillbaka de ukrainska styrkorna bortom Oskil-floden, vilket skulle skapa en stark naturlig försvarslinje för Ryssland och säkra flanken för operationerna i Donbas.
Just nu under första hälften av juli 2026 ser läget i Kupiansk ut så här:
Det ryska trycket vid Kupiansk hindrar Ukraina från att flytta trupper söderut. Det ukrainska försvaret är här djupt pressat mot flodbanken och broarna, vilket gör logistiken under rysk artillerield extremt svår.
Zaporizjzja – Låst ställningskrig
Tittar vi på den södra halvan av fronten – i Zaporizjzja och Cherson – är dynamiken här en helt annan än det rullande infanteritrycket i Donbas. De senaste månaderna fram till juli 2026 har striderna i söder i mycket högre grad definierats av drönarhegemoni, logistisk strypning och asymmetriska slag, snarare än stora förflyttningar av landtrupp.
Här är en genomgång av de två södra sektorerna baserat på den senaste tidens utveckling:
Zaporizjzja-fronten är historiskt känd för de massiva, djupt minerade ryska försvarslinjerna (Surovikin-linjen). Efter att Ukrainas motoffensiv 2023 stannade av här, förvandlades sektorn till ett till synes låst ställningskrig. Under våren och sommaren 2026 har dock Ryssland försökt aktivera denna front för att pressa Ukrainas södra flank.
Cherson och Dnipro-axeln: Drönarnas totala dominans
I Cherson, där frontlinjen utgörs av den breda Dnipro-floden, har situationen utvecklats till ett närmast futuristiskt och mardrömslikt drönarkrig. De ukrainska brohuvudena på den ockuperade östra sidan (som Krynky) har i princip malts ner, men Ukraina har i stället flyttat tyngdpunkten till att strypa de ryska försörjningslinjerna helt.
Rapporter från fältet i juli 2026 visar på ett allvarligt logistiskt sammanbrott för de ryska förbanden på flodens östra bank:
Medan Ryssland har initiativet på land i Zaporizjzja och sakta trycker Ukraina bakåt, har Ukraina ett mycket starkt asymmetriskt övertag i luften över Cherson. Södern är en logistisk dragkamp: Ryssland försöker svälta ut Ukrainas bränsleförsörjning med Shahed-drönare, medan Ukraina paralyserar ryska transporter med jakt- och FPV-drönare.
Ukraina sätter stor press på Ryssland i Krim med sina ständiga attacker av olika typer av drönare. En del menar att situationen är inte så allvarlig då endast 0,1 procent av ryska lastbilar träffas av ukrainska drönare. Men detta synsätt missar den militära och logistiska kärnan i vad som faktiskt pågår längs försörjningslinjerna till Krim just nu i juli 2026. Om målet var att träffa varenda lastbil som kör mat eller konsumtionsvaror till civila skulle drönarna vara helt ineffektiva. Men Ukrainas kampanj – som de kallar "Logistics Lockdown" – handlar inte om volym, utan om riktad asymmetrisk strypning av specifika flaskhalsar. Det ryska logistiksystemet till Krim har tvingats ställas om helt på grund av några mycket kännbara faktorer:
1. Förbudet på Kertj-bron (Krimbron)
Efter de tidigare attackerna har Ryssland infört ett strikt säkerhetsförbud mot att köra tung gods- och bränsletrafik över själva Kertj-bron. Tunga militära transporter och drivmedelståg har tvingats använda färjor över sundet eller den norra landkorridoren. När Ukraina nyligen (i juni/juli 2026) skadade de ryska nyckelfärjorna i sundet (bland annat färjan Panagia) ströps den vägen effektivt, vilket tvingade upp i princip all tung militär logistik på vägarna genom ockuperade Cherson och Zaporizjzja.
2. "Medeldistanskampanjen" på landkorridoren
Det är på landsvägarna (som M-14 och R-280 / R150) som den ukrainska drönarkoncentrationen har blivit ett direkt taktiskt problem. Ukrainska drönarförband (bland annat ledda av Robert "Magyar" Brovdi) har under sommaren visat upp hundratals geolokaliserade träffar per vecka specifikt mot bränsletransporter och militära lastbilar.
Siffrorna från fältet visar på en tydlig effekt:
3. Bränslekrisen på halvön
Om drönarna bara hade en marginell effekt på 0,1 procent av det totala flödet skulle det inte märkas i ekonomin. Men verkligheten på Krim visar motsatsen. Efter intensifierade drönarslag mot oljeterminaler (som i Kertj i slutet av juni) och den blockerade lastbilstrafiken har ryska myndigheter tvingats införa strikta bränsleransoneringar och tidvis totalförbud för bränsleförsäljning till civila för att prioritera militärens fordon. Det har till och med rapporterats att ryska förband börjat transportera bensin i kamouflerade mjölkbilar för att undvika drönarupptäckt.
Slutsats
Ryssland har fortfarande logistisk kapacitet och enorma mängder lastbilar. Men Ukrainas drönarblockad behöver inte slå ut 90 procent av alla lastbilar för att lyckas. Genom att systematiskt plocka just bränsletankbilar och tvinga tunga transporter till extremt långa omvägar (och logistik till fots närmast fronten), skapar de lokala svältzoner för ammunition och drivmedel. Ryssland vinner mark på land i Donbas, men Ukraina har lyckats göra Krim till en logistiskt mycket sårbar och isolerad "ö".
För att lösa det växande logistiska problemet med Krim har den ryska militärledningen tvingats inse att de gamla försörjningslinjerna – Kertj-bron och sjöfarten – inte längre är tillförlitliga på grund av Ukrainas intensifierade drönar- och missilkampanj. Ryssland har dock en mycket tydlig, storskalig och strategisk plan för att lösa detta, och arbetet har pågått i intensiv takt under lång tid. Lösningen vilar framför allt på tre pelare:
1. Byggandet av den nya järnvägen längs landkorridoren (Huvudlösningen)
Den absolut viktigaste ryska åtgärden är konstruktionen av en helt ny, tungt dimensionerad järnvägslinje som löper direkt från ryska Rostov-na-Donu, via städerna Mariupol och Berdjansk, ner till Melitopol och slutligen kopplas samman med det befintliga järnvägsnätet på norra Krim.
2. Uppgradering och tung militarisering av "Novorossija"-vägen (M-14 / R-280)
Eftersom tunga transporter och bränsleförsändelser till stor del har förbjudits eller stängts av från Kertj-bron av säkerhetsskäl, har Ryssland genomfört en massiv expansion av landsvägsnätet genom södra Ukraina.
3. Decentralisering och kamouflage av bränsle och ammunition
Ryssland har tvingats frångå sin tidigare taktik med enorma, centraliserade ammunitions- och bränsledepåer (vilka lätt plockades bort av ukrainskt långdistansartilleri).
Sammanfattning: Rysslands långsiktiga svar på Ukrainas drönarblockad är att göra Krim mindre beroende av Krimbron. Genom att förvandla landkorridoren i södra Ukraina till en massiv, flerspårig logistisk pulsåder med en helt ny järnväg, hoppas Kreml kunna säkra försörjningen oavsett vad som händer med bron eller färjorna i Kertjsundet.
Frågan är då om Ryssland kan vinna hela Ukraina? Eller kan NATO gå in och kasta ut Ryssland från de fyra oblasten vi talar om inklusive Krim? För att analysera detta måste vi utgå från några fundamentala slutsatser som styr konfliktens slutspel:
Ukraina saknar den demografiska och industriella basen för att militärt kasta ut Ryssland. Den mest logiska slutstationen för landkriget är att den ryska mattan fortsätter att rullas ut tills de fyra proklamerade oblasten (Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson) samt Krim är helt under rysk kontroll.
När detta är uppnått är en konventionell framryckning mot Kiev helt osannolik. Ett anfall från norr via Belarus hindras av att gränsområdet numera är en avancerad militär fästning av minfält och träsk (Pripjat-träsken), och ett konventionellt anfall över den breda Dnepr-floden i centrala Ukraina är militärt extremt förlustbringande. Rysslands rationella mål är därför att stanna vid dessa geografiska linjer och frysa fronten.
2. De politiska realiteterna i väst
Den ryska kalkylen om att auktoritära regimer har längre uthållighet än västliga demokratier är på väg att realiseras. Under 2025 och 2026 har politiska skiften och regeringskriser i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, drivna av inhemsk ekonomisk stress, lett till en tydlig avmattning i viljan att skicka militära resurser i oändlighet. Detta kommer förr eller senare att tvinga västvärlden att pressa Kiev till att acceptera de faktiska territoriella realiteterna vid förhandlingsbordet.
3. Det ryska resurstaket.
Det är sant att Ryssland producerar enorma mängder materiel, men under 2026 har tydliga tecken på strukturell utmattning börjat synas i den ryska ekonomin. En mycket stor del av de ryska stridsvagnar och artilleripjäser som rullat ut till fronten de senaste åren är inte nyproduktion, utan sovjetiska lager från kalla kriget som har renoverats och uppgraderats. Dessa lager är ändliga. Ekonomiska analyser visar att Rysslands flytande reserver i den nationella välfärdsfonden har krympt dramatiskt (från 6,5 % av BNP vid krigs starten till runt 1,8 % i början av 2026), och rysk industri lider av en akut brist på arbetskraft.
4. Ukrainas definition av att "vinna"
Om Ukrainas mål definieras som en klassisk militär seger där man i en stor pansaroffensiv kastar ut varenda rysk soldat och återtar alla gränser från 1991, så är det med nuvarande styrkeförhållanden extremt osannolikt.
Ukrainas strategi har skiftat till vad som kallas en "porcupine-strategi" (igelkottförsvar): Målet är inte nödvändigtvis att besegra den ryska armén totalt, utan att göra ockupationen och krigföringen så smärtsam, dyr och teknologiskt utdragande att det till slut blir politiskt och ekonomiskt ohållbart för Kreml att fortsätta. Genom asymmetrisk krigföring – som de djupt slående drönarna mot ryska oljeraffinaderier, flygbaser och elnät – försöker Ukraina flytta kostnaden för kriget till den ryska hemmaplanen för att tvinga fram en förhandlingslösning där Ukraina överlever som en självständig, västorienterad stat med starka säkerhetsgarantier.
5. Det externa stödet som den avgörande vågskålen
Detta är i grunden ett krig mellan två olika industriella baser: Ryssland (med indirekt stöd av råvaror och dual-use-teknologi från Kina, samt ammunition från Nordkorea och Iran) mot Ukraina (som hålls under armarna av västvärldens samlade ekonomiska och industriella kapacitet). Om västvärldens politiska vilja sviktar kan Ukraina inte hålla emot på sikt. Om väst däremot lyckas skala upp sin ammunitionsproduktion och fortsätter att leverera avancerade defensiva system (som luftvärn och precisionsvapen), förvandlas fronten till ett permanent, låst utnötningsläge. Historien visar att även mycket stora imperier (som USA i Vietnam eller Sovjetunionen i Afghanistan) till slut kan tvingas ge upp utdragna asymmetriska krig om kostnaden i blod och pengar blir för hög över tid.
Slutsatsen är att Ryssland utan tvekan har det strategiska och materiella initiativet just nu. Men kriget har gått in i en fas av "systemisk utmattning" där kartans rörelser bara är en del av sanningen. Det som avgör krigets slutspel är i stället vem vars interna system – Rysslands krigs ekonomi eller Västmiljardernas uthållighet – som spricker först. Min bedömning är att kriget i östra Ukraina och i synnerhet de fyra oblasten samt Krim är ett existentiellt krig för Ryssland. För Ukraina är det också ett existentiellt krig men nationen kan överleva utan det fyra oblasten. Däremot kommer Ryssland aldrig att acceptera en lösning där de fyra oblasten med Krim, som idag ingår i den ryska federationen, skulle gå förlorad samt att NATO skulle expandera till den ryska gränsen och i realiteten hota Moskva och hela den ryska federationen. För väst som stödjer Ukraina är kriget inte existentiellt. Med ett stöd som pressar västekonomierna är det troliga att väst till slut kommer att tvinga Ukraina att acceptera en fred som innebär att de fyra oblasten och Krim kommer att ingå i Ryssland.
Att Ryssland har kapaciteten att orsaka enorm förödelse har blivit extra tydligt nu under 2026, inte minst genom utvecklingen och testerna av det nya ballistiska medeldistanssystemet Oreshnik (som användes i tester mot Dnipro 2024, Lviv i januari 2026, och senast i en massiv attack mot Bila Tserkva söder om Kiev i maj 2026). Med sina delbara stridsspetsar (MIRV) är Oreshnik i princip omöjlig för Ukrainas nuvarande luftvärn att stoppa, inklusive luftvärnssystemet Patriot.
Men anledningen till att Ryssland, trots sitt enorma missilövertag, inte bara "bombar sönder allt på en gång" handlar om tre konkreta militära och logistiska begränsningar.
1. Broar och tung infrastruktur är extremt svåra att förstöra
Det krävs enorma mängder sprängkraft för att kollapsa en stor betongbro (som broarna över Dnepr). En kryssningsrobot eller en ballistisk missil med konventionell stridsspets gör ofta ett hål i vägbanan, men bärande konstruktioner överlever förvånansvärt ofta. För att stänga ner alla broar permanent krävs det hundratals konstanta, exakta träffar över tid – och Ukraina har visat sig vara extremt snabba på att reparera järnvägsspår och vägar inom loppet av timmar eller dagar.
2. Produktionskapacitet kontra förbrukning
Även om Ryssland har ställt om till krigs ekonomi och ökat sin produktion av robotar (som Iskander, Kinzjal och Ch-101), är dessa vapen fortfarande dyra och tidskrävande att bygga. Ryssland skjuter ofta sina missiler i stora, kombinerade vågor tillsammans med hundratals Shahed-drönare för att mätta luftvärnet. Att genomföra en total utradering av alla ukrainska städer och all infrastruktur skulle kräva tiotals tusen tunga precisionsrobotar samtidigt – en volym som Rysslands lager helt enkelt inte har kapacitet till utan att helt tömma sina strategiska reserver gentemot NATO. Det är därför vi ser Oreshnik-missilen användas sporadiskt som ett politiskt och militärt demonstrationsvapen snarare än ett dagligt frontverktyg.
3. Det politiska priset för "total förstörelse"
Om Ryssland skulle jämna Kiev med marken och helt medvetet orsaka miljontals civila dödsoffer genom att slå ut el, vatten och sjukhus i en total terrängbombning, skulle det förändra krigets politiska spelregler helt:
Sammanfattningsvis: Ryssland har utan tvekan makten att skada Ukraina djupt och fortsätta mala ner deras resurser månad för månad. Men strategisk bombning har historiskt sett (från andra världskriget till Vietnam) visat sig vara förvånansvärt ineffektivt för att få en hel befolkning att kapitulera, såvida man inte använder just kärnvapen. Det är därför Ryssland fortsätter med sin nuvarande strategi: en långsam, plågsam konventionell press vid fronten i kombination med punktinsatser i luften, snarare än att spela ut allt på ett enda, osäkert kort.
Det är anledningen till att Ryssland mal på och kommer att inta de fyra oblasten och behålla Krim. Det är i högsta grad ett av de mest realistiska och logiska slutsatserna baserat på hur styrkeförhållandena ser ut på papperet. Det är precis den "frysta konflikt" som ryska militärstrateger ser som en konventionell framgång.
När det däremot gäller att gå vidare därifrån och inta Kiev med konventionella vapen för att det saknas försvar från Donbas", stöter den ryska militära kalkylen på tre enorma, praktiska hinder:
Även om det ukrainska linjeförsvaret i Donbas skulle kollapsa helt, är Ukraina geografiskt delat i två delar av Dnepr-floden. Denna flod är enormt bred – på många ställen flera kilometer – och fungerar som en monumental, naturlig försvarsbarriär. Att flytta en stor, konventionell armé med stridsvagnar och tung materiel över Dnepr utan att kontrollera broarna (som Ukraina garanterat skulle spränga i händelse av en reträtt) är en av de svåraste och mest förlustbringande militära operationerna som finns.
Det stämmer att Ukrainas bäst utrustade brigader är bundna i Donbas just nu. Men att det skulle vara "öppet" hela vägen till Kiev är en sanning med modifikation. Bakom östfronten ligger centrala Ukrainas enorma, öppna slätter där nya försvarslinjer och pansarvärnsställningar ständigt förbereds. Dessutom har stadsstriderna i kriget (som i Bachmut, Avdiivka och nu i Kostiantynivka) visat att ryska förband tvingas strida i månader och förlora enorma mängder materiel bara för att ta mindre städer. Att inta Kiev – en urban fästning med miljontals invånare – med rent konventionella marktrupper skulle kräva en miljonarmé som Ryssland i dagsläget inte har utan att genomföra en total, politiskt mycket farlig massmobilisering på hemmaplan.
Den ryska armén är, som vi diskuterade tidigare, helt beroende av järnvägar för sin logistik. Ju längre västerut Ryssland rör sig, desto längre blir deras försörjningslinjer och desto sårbarare blir de för partisanverksamhet, sabotage och ukrainska drönarattacker. Att hålla en försörjningslinje öppen hela vägen från ryska gränsen till Kiev genom ett fientligt centralt Ukraina är en logistisk mardröm som ryska armén redan misslyckades med under krigets första veckor 2022.
Utifrån logik är därför att Ryssland, om de lyckas nöta sig igenom Donbas och säkra de fyra oblasten, faktiskt väljer att stanna där och frysa fronten. Att gå vidare mot Kiev konventionellt skulle kosta Ryssland mer än vad de kan vinna, medan en fryst front vid floden ger Kreml möjlighet att utropa seger, behålla sina territoriella vinster och diktera ett fredsavtal där Ukraina tvingas till neutralitet.
Men Ryssland kan gå till Kiev via Belarus. Att starta en ny attackaxel från Belarus direkt mot Kiev är den kortaste och mest uppenbara geografiska rutten – det är bara cirka 15 mil från den belarusiska gränsen till den ukrainska huvudstaden. Det var precis den vägen Ryssland försökte ta under krigets första veckor 2022.
Men om det ryska kommandot skulle försöka upprepa den manövern med konventionella medel idag, under andra halvan av 2026, möter de en helt annan verklighet än 2022. Den norra fronten är numera en av de mest ogenomträngliga platserna på jorden. Här är de tre största skälen till att en konventionell offensiv via Belarus har blivit extremt svår att genomföra i praktiken:
År 2022 var gränsen mot Belarus relativt öppen eftersom Ukraina inte fullt ut trodde på en invasion därifrån. Idag har Ukraina haft över fyra år på sig att förvandla hela denna remsa till en dödsfälla:
Till skillnad från i Donbas, där Ukraina har brist på manskap för att hålla en rörlig frontlinje, vaktas den norra gränsen av väl förberedda enheter ur det territoriella försvaret, nationalgardet och gränsbevakningen.
Att Ryssland använder belarusiskt territorium för logistik, flygbaser och utbildning av ryska rekryter är en sak. Men att den belarusiska armén själva skulle gå med i kriget – eller att Aleksandr Lukasjenko skulle tillåta en massiv rysk armé att starta ett nytt storkrig från hans mark – är politiskt extremt riskabelt för regimen i Minsk. Det belarusiska försvaret är litet, och det finns ett stort internt motstånd i landet mot att dras in i kriget, vilket skulle kunna hota Lukasjenkos egen maktposition.
Slutsats: Att gå via Belarus är ett taktiskt scenario som det ryska kommandot använder som ett konstant hot för att tvinga Ukraina att hålla tiotals tusen soldater i beredskap i norr, soldater som i stället desperat behövs i Donbas. Men att faktiskt genomföra anfallet konventionellt skulle sannolikt bara leda till att de ryska styrkorna fastnar i minfälten och träsken långt innan de ens når Kievs yttre försvarslinjer. Det stärker argumentet att Rysslands mest realistiska väg till framgång är att fortsätta mala på i öster tills de kan frysa fronten vid de fyra oblasten.
Då är väl den logiska slutsatsen att Ryssland rullar på och slutar när de fyra oblasten är intagna. Alternativt om NATO inte accepters detta och går in i kriget har vi ett tredje världskrig. Det tredje att Ryssland använder kärnvapen för att varna och vinna.
Låt oss säga att kriget går in i en fas där Rysslands ekonomi pressas och fronten står stilla så kan Ryssland ta till sina största ballistiska missiler och bomba sönder Kiev och i värsta fall taktiska kärnvapen. Det är krigets absolut mörkaste och mest brutala kärna – asymmetrin i destruktiv kapacitet och det faktum att Ryssland, till skillnad från Ukraina, sitter på ett existentiellt trumfkort i form av sin strategiska kärnvapenarsenal. Det innebär att Ryssland har verktyg som teoretiskt kan tvinga fram en ukrainsk kapitulation genom total förödelse. Låt oss därför titta närmare på denna argumentation.
Ryssland kan välja att "bomba sönder Kiev" eller använda taktiska kärnvapen om fronten låser sig är det enskilt största skälet till att Ukraina inte kan andas ut, oavsett hur bra kriget går.
När man lägger ihop allt detta – Rysslands industriella kapacitet, deras förmåga att ignorera förluster som skulle fälla en västlig demokrati, och kärnvapenhotet – landar man i slutsatsen att en klassisk ukrainsk seger är en militär omöjlighet. Det är därför krigets slutspel (om vi skalar bort retoriken från både Moskva och Kiev) sannolikt inte handlar om att Ukraina ska "vinna" i traditionell mening. Det handlar om överlevnad.
Ekvationen för Ukraina ser ut så här:
Men om Ryssland väljer att spela ut sitt absoluta övertag i form av strategisk terrorbombning eller massiv eskalering, då vilar Ukrainas öde helt på om västvärlden vågar svara – vilket i sin tur riskerar att dra in hela världen i ett tredje världskrig. Det är den brutala geopolitiska realitet som ligger bakom varje drag på kartan just nu.
Statsvetaren Sergei Karaganov (ordförande för Rysslands råd för utrikes- och försvarspolitik) är en av de mest högljudda rösterna i Moskva för att sänka tröskeln för kärnvapen. Senast i sina analyser nu under 2026 har han argumenterat för att Ryssland, om väst inte backar, borde använda taktiska kärnvapen mot europeiska mål (han har nämnt städer i exempelvis Polen eller Tyskland) för att "nyktrat till" västvärlden. Karaganovs Kärntens är följande. "Väst har förlorat sin rädsla för atomvapen. Vi måste återupprätta den avskräckningen. USA kommer aldrig att offra Washington eller Boston för att hämnas ett angrepp på Centraleuropa eller Ukraina", menar han. Det är en extremt kylig och kalkylerande logik: att inget land i väst i slutändan är villigt att starta ett totalt, strategiskt kärnvapenkrig (ett tredje världskrig) för Ukrainas skull.
Även om Karaganovs logik låter matematiskt vattentät på pappret, är det just den kalkylen som gör situationen så livsfarlig. Det finns två stora osäkerhetsfaktorer som gör att det ryska ledarskapet hittills har tvekat att följa hans råd:
Det jag ringar in här är just det scenario som många realpolitiska analytiker ser som det mest sannolika slutspelet på sikt. Om vi skalar bort all västlig och rysk krigsretorik och i stället tittar på de kalla geografiska och strategiska realiteterna, så pekar mycket på att Ukrainas överlevnad som stat kan komma att kräva smärtsamma eftergifter.
Många internationella statsvetare (däribland den kände amerikanske realisten John Mearsheimer) har argumenterat för kompromiss och neutralitet som en tänkbar väg ut ur konflikten. Det skulle innebära följande:
Det slutscenario jag målar upp – ett neutralt Ukraina som tvingas avstå land för att undvika total förintelse – är den väg som kriget mycket väl kan tvingas ta om den militära utmattningen blir total. Det är en djupt orättvis och brutal realitet, men i internationell storpolitik är det ofta den råa styrkan som till slut dikterar villkoren vid förhandlingsbordet. I den internationella säkerhetsvärlden finns inga vänner, endast intressen.
Frågan är då om Ryssland skulle våga att löpa linan ut. Det vill säga att västvärlden bluffar när det gäller att riskera ett tredje världskrig. Och Ryssland kan göra verklighet av kärnvapenhotet. Det är precis den slutsatsen som utgör fundamentet i teorin om MAD (Mutually Assured Destruction), eller garanterad ömsesidig förstörelse. Om den tröskeln väl passeras – där NATO går in konventionellt och Ryssland svarar med sin strategiska arsenal – då finns det inga vinnare längre. Då pratar vi om slutet för den moderna civilisationen. Det är just därför situationen är ett så extremt farligt, chicken-race. Båda sidor känner till den matematiska slutstationen, och det är därför ländernas faktiska agerande bakom stängda dörrar skiljer sig markant från den offentliga retoriken:
Detta bekräftar min poäng på lång sikt, i ett isolerat krig där Ukraina inte har egna kärnvapen och väst inte vågar riskera ett tredje världskrig, har Ryssland råd att spela det absolut längsta och mest brutala spelet. För Ukrainas del handlar det inte längre om att "besegra" Ryssland, utan om hur mycket av sitt land och sin befolkning de kan rädda innan verkligheten tvingar fram en frysning av fronten eller en djupt smärtsam fred.
Detta är det mest logiska konventionella slutspelet. Ryssland har formellt införlivat dessa regioner i sin konstitution, och deras militära doktrin kräver att de säkras. Att "rulla på" tills Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson är helt under rysk kontroll, för att sedan erbjuda en frysning av fronten längs den administrativa gränsen (eller längs Dnepr-floden), är Rysslands mest rationella väg till en deklarerad seger. Det skulle ge Kreml de territoriella vinster de kräver, samtidigt som det sätter Ukraina i ett läge där de de facto måste acceptera förlusten för att förhindra landets totala undergång. Om NATO inte kliver in militärt för att rulla tillbaka detta, blir resultatet en fryst konflikt liknande den på Koreahalvön.
Ryssland använder ett taktiskt kärnvapen eller en strategisk jätterobot (som Oreshnik med konventionell men massiv sprängkraft) i rent avskräckande syfte – är precis vad analytiker som Sergei Karaganov efterfrågar. Syftet är att inte starta ett tredje världskrig, utan att förhindra det genom att chocka västvärlden till underkastelse. Logiken är att visa: "Titta vad vi är beredda att göra, backa nu annars ryker era egna städer. Historien och spelteorin visar att tröskeln för att faktiskt göra detta är enormt hög, men bara det faktum att hotet existerar är Rysslands absolut mest effektiva verktyg för att se till att NATO håller sig utanför direkt strid.
Det finns en utbredd politisk retorik i väst om att "om Ukraina faller står ryska stridsvagnar snart i Berlin och Warszawa". Men tittar man på de militära realiteterna stämmer inte denna analys: Ryssland har inte den konventionella kraften att invadera Europa.
Min mycket krassa och realistiska bedömning av krigets anatomi är följande. Ryssland har den industriella och demografiska uthålligheten att mala på tills de når sina territoriella mål i östra Ukraina och kan tvinga fram en fryst front. Ukraina kan, på egen hand, inte kasta ut Ryssland. Men Rysslands makt stannar där; deras konventionella armé är kalibrerad för att hålla och expandera sina närområden, inte för att rulla över den europeiska kontinenten. Det är det nukleära paraplyet, snarare än ryska stridsvagnar, som dikterar spelreglerna för hela den här konflikten.
Ryssland kommer aldrig att invadera väst men om Rysslands existens hotas så blir det med kärnvapen. Vi måste komma ihåg att det finns en fundamental skillnad mellan vad en stat gör i ett konventionellt anfallskrig utanför sina gränser, och hur den agerar om dess eget territorium, regim eller existens hotas. Därför måste nedanstående beaktas mycket kristallklart.
Rysslands officiella nukleära doktrin uppdaterades (efter president Putins besked i slutet av 2024 och de efterföljande justeringarna fram till nu under 2026) för att förtydliga just detta. Den ryska staten har flyttat ribban från att kärnvapen ska användas när "statens existens är hotad" till att de kan användas om det uppstår ett "kritiskt hot mot Rysslands suveränitet och territoriella integritet".
Detta innebär två saker i praktiken:
Det är därför kriget i Ukraina har blivit ett så utdraget ställningskrig. Västvärlden är extremt medveten om att det finns en punkt där rysk desperation slår över i ett kärnvapenscenario. Hela konflikten styrs av denna osynliga men livsfarliga gräns: att pressa Ryssland tillräckligt mycket för att skydda Ukraina, men aldrig så mycket att Moskva upplever att Rysslands existens står på spel. Det är kärnvapnen som sätter de definitiva och absoluta spelreglerna.
Det som talar för att kriget slutar vid Dnjepr strand är att vi kommer att få regimskifte i Frankrike, Storbritannien och Tyskland där nya politiker inte längre vill gå vidare med militärt stöd till Ukraina. Det vill säga, tvinga Ukraina till faktiska realiteter och eftergifter. NATO kan inte gå in i kriget med personal och direkt krig mot Ryssland då det skulle tvinga Ryssland till kärnvapen
Det sätter fingret på det som kallas "utmattningsfaktorn" i demokratier – och det är det kanske absolut starkaste kortet som Ryssland spelar i sin långsiktiga strategi. Den ryska kalkylen har hela tiden varit att auktoritära regimer kan absorbera lidande och hålla en rullande krigs ekonomi i gång mycket längre än vad västliga demokratier kan hålla det politiska intresset uppe. Det innebär att kriget kan tvingas till ett slut längs Dneprs strand, drivet av politiska skiften och rädslan för kärnvapen, vilar på en mycket krass och realistisk logik.
Här är en analys av tre tunga geopolitiska mekanismer och hur de hänger ihop. Det politiska landskapet i Europa har förändrats fundamentalt de senaste åren, och den ekonomiska inflationen samt energikostnaderna har gjort att väljarna i allt högre grad fokuserar på inrikespolitik.
Europeiska ledare kommer förr eller senare att ställas inför en punkt där de tvingas sätta sig ner med Kiev och säga: "Vi kan inte leverera det som krävs för att ni ska ta tillbaka Donbas eller Krim. Acceptera territoriella realiteterna vid fronten." Rysslands kärnvapenarsenal sätter ett absolut stopp för en direkt militär intervention från NATO. Det råder fullständig konsensus bland militära analytiker om att om NATO skickar trupp eller etablerar en direkt flygstridszon över Ukraina, så tvingas Ryssland att spela ut sitt nukleära trumfkort, i enlighet med deras uppdaterade försvarsdoktrin. Eftersom inget europeiskt land – och absolut inte USA – är villigt att riskera ett tredje världskrig och global förintelse för Ukrainas gränser, förblir NATO:s roll strikt begränsad till materiellt stöd på distans.
När man lägger ihop alla dessa pusselbitar – Rysslands konventionella framryckning, Ukrainas brist på strategiska reserver, NATO:s ovilja att gå in i direkt krig och det sinande politiska stödet i väst – blir det mest logiska slutspelet just en fryst front.
Om Ryssland lyckas nöta sig fram till de administrativa gränserna för de fyra oblasten och säkra östra sidan av Dnepr-floden, kommer de politiska skiftena i väst sannolikt att användas för att tvinga fram ett eldupphör. Det skulle innebära att:
Det är ett slutresultat som stämmer överens med den råa maktpolitik som historiskt sett har dikterat villkoren när idealistisk krigsretorik möter den industriella och demografiska verklighetens tak.
Det är också så att kärnvapendoktrinen i Ryssland gör att Putin inte har något val. Han måste följa reglerna. Annars avsätts han. Det är en vanlig missuppfattning i väst att Putin är en absolut diktator som helt godtyckligt kan styra Ryssland. I själva verket balanserar han på en mycket smal avsats, stödd av en "säkerhetselit" (siloviki) – den grupp av generaler, underrättelsechefer och höga tjänstemän inom försvars- och säkerhetsapparaten som utgör ryggraden i rysk makt.
För den ryska säkerhetseliten är kärnvapenarsenalen inte bara ett militärt vapen – det är det enda som garanterar Rysslands status som stormakt och som gör att väst inte kan invadera eller styra om landet. Om Putin skulle visa svaghet eller vägra använda dessa vapen i en situation där doktrinen kräver det (till exempel vid ett existentiellt hot mot suveräniteten), skulle han i deras ögon ha begått ett svek mot Rysslands fundamentala säkerhet.
I det ryska systemet ses en ledare som inte skyddar "statens existens" som en ledare som förlorat sin legitimitet. För de som kontrollerar vapnen och säkerhetsapparaten är steget från en sådan "svag" ledare till ett regimskifte kort. Det ryska ledarskapet har byggt in doktrinen i sitt system så djupt att de har skapat en förväntan. Om de inte följer den, bryter de inte bara mot en paragraf i en manual – de underminerar hela det avskräckningssystem som de har marknadsfört till den ryska befolkningen och armén i åratal. Om fienden (i deras ögon) pressar Ryssland in i ett hörn och Putin inte svarar enligt doktrinens principer, skulle det ses som ett tecken på totalt sammanbrott. I en sådan miljö är risken för en intern "palatskupp" eller att han avsätts av sina egna generaler överhängande.
Genom åren har Putin och den ryska statstelevisionen byggt upp en bild av Ryssland som en "omringad fästning" som bara kan överleva genom att vara beredd att gå hela vägen. Det har skapat en politisk miljö där det inte finns något utrymme för kompromisser som ser ut som kapitulation. Om han skulle backa i en situation som enligt doktrinen kräver en skarp respons, skulle den nationalistiska falangen – som är betydligt mer radikal än Putin själv – omedelbart utnyttja det för att kritisera honom för att vara en förrädare.
Därför ska doktrinen betraktas som en självgående mekanism. För Putin är det inte en fråga om vad han vill göra, utan vad han måste göra för att behålla makten och undvika att anses som en svag ledare av dem som faktiskt har kontroll över det ryska våldskapitalet.
Detta gör situationen paradoxalt nog stabilare på ett sätt – för att alla vet att doktrinen följs – men samtidigt djupt instabil, eftersom det minskar utrymmet för diplomatiska "back-outs". Om han väl hamnar i ett hörn där doktrinen kräver respons, måste han agera, oavsett konsekvenserna för resten av världen. Det är det som gör det nukleära hotet från Ryssland så genuint annorlunda än andra geopolitiska hot vi har sett i modern tid.
Vi har nu kommit fram till absoluta slutsatser.
Allt detta kan vara svårt för många att acceptera. Men faktum är: Ukraina ligger där Ukraina ligger. Det andra är att det aldrig har funnits en rättvis fred. Det har bara funnits en acceptabel fred.