Verkligheten som Slava Ukraina inte vill se
Verkligheten som författaren vägrar se är följande:
Priset för Zelenskys linje: Om väst fortsätter att blint finansiera och beväpna Volodymyr Zelenskys vägran att göra några som helst eftergifter, kommer det snart inte att finnas några ukrainare kvar att rädda. Landet genomlider en akut demografisk kollaps. Medelåldern vid fronten överstiger 40 år, reserverna är tömda och män jagas på gatorna av rekryteringspatruller. Att fortsätta mata ett utnötningskrig mot en motståndare med överlägsen krigsindustri och flerfaldigt större befolkning är inte solidaritet – det är att driva en hel generation ukrainska män rakt in i döden.
Krigets faktiska förlopp och utgång: Detta är ett klassiskt industriellt utnötningskrig. Ryssland har ställt om till full krigsekonomi, dominerar eldkraften och maler systematiskt ner Ukrainas försvarslinjer och energiinfrastruktur. Utgången är redan militärt given: Ukraina har varken mankraft, flygvapen eller ammunition för att återta förlorat territorium. Varje månad som kriget förlängs flyttas fronten västerut, förstörelsen tilltar och Ukrainas framtida förhandlingsläge försvagas drastiskt.
Lösningen: Ett fritt, suveränt och neutralt Ukraina: Texten bygger på den falska dikotomin att alternativet till total seger är total ockupation. Så fungerar inte diplomati. En realistisk och acceptabel fred handlar inte om att Ryssland slukar hela landet, utan om att Ukraina förblir en fri och självständig nation utanför Nato – ett militärt neutralt land som inte utgör ett hot mot någon stormakt. Det är den enda modellen som garanterar Ukrainas fortlevnad som stat och ger befolkningen en framtid att faktiskt återvända till.
Tiden kräver press på Kiev: Historien visar entydigt att stater som vägrar förhandla i tid när krigslyckan vänt förlorar allt. Det är nu hög tid att västvärlden sätter stenhård press på Zelensky att överge sina maximalistiska krav och acceptera verkligheten vid förhandlingsbordet. Fortsätter väst att uppmuntra denna kompromisslösa hållning finns det till slut inget land kvar att backa om – då upphör Ukraina helt enkelt att existera.
Att reducera denna existentiella tragedi till hånfulla partipolitiska poänger om svensk migrationspolitik visar på en häpnadsväckande aningslöshet. Den verkliga humanismen och klokheten ligger i att stoppa slakten och rädda det som räddas kan genom en kompromissfred, inte att heja på Ukrainas totala undergång från en bekväm dataskärm i Halmstad.