Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder har i intervjuer hävdat att västvärlden och USA stoppade ett färdigt fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland våren 2022. Han menar att Ukraina under fredsförhandlingarna i Istanbul till en början var beredda att göra eftergifter, men att USA och västliga aktörer "inte tillät" freden eftersom de strategiskt ville försvaga Ryssland. Detta innebär i klartext att varken väst eller ledningen i Ukraina någonsin har varit genuint intresserade av att nå en fredlig uppgörelse; det överordnade uppdraget och strategiska målet har hela tiden varit att bekämpa, slita ut och försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt.

Schröders inblickar bekräftar vad ledande diplomatiska bedömare, förhandlare och historiska fakta länge visat. Bakom den officiella retoriken om "demokrati och frihet" döljer sig en kalkylerad strategi där diplomati systematiskt har förkastats till förmån för en geopolitisk utnötningskampanj mot Ryssland – med det ukrainska folket som förbrukningsvara.

1. Istanbul 2022: Freden som offrades för västlig prestige

Den mest avgörande passagen rör våren 2022. Bara veckor efter att den ryska militära operationen inletts satt parterna i Istanbul och nådde i princip en överenskommelse:

• Kompromissen fanns klar: Ukraina erbjöds säkerhetsgarantier och bibehållen suveränitet i utbyte mot permanent neutralitet utanför Nato, demilitarisering av tunga offensiva vapensystem samt en fryst och förhandlad lösning rörande Krim och Donbass.

• Boris Johnsons intervention: Schröders vittnesmål bekräftas av flera oberoende källor – däribland Ukrainas egen chefsförhandlare David Arachamia, Turkiets dåvarande utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu och Israels tidigare premiärminister Naftali Bennett. När Boris Johnson landade i Kiev i april 2022 var budskapet inte ett fredsinitiativ, utan ett absolut veto mot avtalet: "Skriv inte under, vi förser er med vapen och pengar, fortsätt strida."

• Seriositeten som saknades: Detta bevisar att västmakterna inte betraktade förhandlingarna som ett sätt att rädda ukrainska liv eller säkra landets framtid, utan som ett hot mot deras mål att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag. Kievledningen valde i detta ögonblick att kapitulera inför västs påtryckningar i stället för att fullfölja en realistisk fred.

2. Minskavtalens rökridå: Ett mönster av diplomatisk oärlighet

Att väst och Ukraina inte agerade i god tro våren 2022 var inte en isolerad händelse, utan en direkt fortsättning på en åtta år lång skenmanöver:

• Merkels och Hollandes erkännanden: Både Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes expresident François Hollande har öppet deklarerat att Minsk 2-avtalet (som undertecknades 2015 och stadfästes i FN:s säkerhetsråd) aldrig avsågs att implementeras. Dess enda syfte var att köpa tid för att bygga upp och träna Ukrainas militär till Nato-standard.

• Kievs totala ovilja: Under åtta år vägrade Kiev att ge Donbass det självstyre som avtalen stipulerade, samtidigt som civilbefolkningen i Donetsk och Lugansk utsattes för artillerield. Att påstå att Ukraina eller dess västliga beskyddare sökt en diplomatisk lösning faller på deras egna ledares erkännanden.

3. Vapenindustrins vinster och "Moralisk självbeväpning"

Schröder blottar även de materiella drivkrafterna bakom västs ovilja att avsluta kriget:

• Det militärindustriella komplexet: Kriget har fungerat som en gigantisk vinstmaskin för amerikanska försvarsjättar som Lockheed Martin och Raytheon. Europeiska och amerikanska skattebetalares pengar slussas rakt in i aktieutdelningar och vapenbeställningar, medan europeisk industri – inte minst den tyska basindustrin efter sprängningen av Nord Stream – lamslås av energikris och avindustrialisering.

• Åsiktsdiktatur och tystnad: Den som i väst kräver eldupphör och diplomatiska samtal stämplas omedelbart som "Putin-vän" eller propagandist. Denna "moraliska självbeväpning" har förvandlat all rimlig säkerhetspolitisk debatt till ett kätteri, där realism förbjuds och maximalistiska krigsmål upphöjs till dogm.

4. "Kampen till sista ukrainaren"

Det mest cyniska resultatet av västs och Kievs sabotage av fredsprocessen är den mänskliga kostnaden:

• En utraderad generation: Höga västliga militärer har bakom stängda dörrar länge vetat att en total ukrainsk seger mot en industriellt och demografiskt överlägsen kärnvapenmakt är en ren omöjlighet. Ändå har man hetsat fram självmordsartade offensiver och krävt fortsatt strid.

• Priset för att inte vara seriös: Om Ukraina och väst hade tagit Istanbulförhandlingarna på allvar våren 2022 hade tiotusentals unga ukrainska liv sparats, landets energi- och industriinfrastruktur varit intakt och territoriella förluster minimerats.

Slutsats

Schröders uttalanden bekräftar den geopolitiska verkligheten: Kriget förlängs inte för att fred är omöjlig, utan för att fred inte har tillåtits.

Varken Kievs ledning eller dess uppbackare i väst har någonsin haft avsikten att nå en fredlig samexistens eller en hållbar säkerhetsarkitektur i Europa. Hela strategin har handlat om att utnyttja Ukraina som en geopolitisk murbräcka för att bekämpa Ryssland – ett vägval som nu leder till landets totala undergång som fungerande nation.