I den svenska och västerländska offentligheten har kriget i Ukraina reducerats till en enkel moralisk saga om gott mot ont. Genom att framställa konflikten som en isolerad och oprovocerad attack mot en suverän nation har politiker och opinionsbildare i Washington, London och Stockholm lyckats rättfärdiga ett gränslöst ekonomiskt och militärt engagemang.

Men bakom denna tillrättalagda fasad döljer sig en brutal geopolitisk verklighet: krisen uppstod inte i ett vakuum i februari 2022. Den är kulmen på tre decenniers hänsynslös expansionism från Natos sida, ett systematiskt sabotage av alla diplomatiska fredssträvanden och ett cyniskt utnyttjande av Ukraina som en murbräcka mot Ryssland. I dag har denna politik drivit Ukraina till randen av fullständig kollaps – allt medan svenska skattemedel slussas in i en konflikt utan militär framgångsväg.

Natos expansionism och förhistorien som raderades

Att påstå att kriget inleddes den 24 februari 2022 är en historieförfalskning. Grunden lades redan vid Sovjetunionens upplösning, då västmakterna gav muntliga löften till den sovjetiska ledningen om att Nato inte skulle expandera "en tum österut". Västliga diplomater och statsvetare – från inneslutningsdoktrinens arkitekt George F. Kennan till nuvarande CIA-chefen William Burns – varnade tidigt och entydigt: att flytta fram alliansens gränser och dra in Ukraina i Natos bana skulle korsa Rysslands absolut hårdaste röda linje och oundvikligen utlösa krig.

Ändå genomförde Nato våg efter våg av expansion: Polen, Tjeckien och Ungern 1999, följt av Baltikum, Rumänien och Bulgarien 2004. Vid Bukaresttoppmötet 2008 förklarades att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. I denna process åsidosatte väst konsekvent den internationellt erkända principen om odelbar säkerhet – stadfäst inom OSSE i Istanbul 1999 och Astana 2010 – vilken slår fast att ingen stat har rätt att stärka sin egen säkerhet på bekostnad av en annans.

Kuppen på Majdan i februari 2014, understödd av västerländska aktörer, avsatte Ukrainas folkvalde president och bröt landets lagstadgade alliansfrihet. När befolkningen på Krim och i Donbass vägrade acceptera den nya ordningen svarade Kiev med militärt våld. Under åtta år utsattes civila områden i Donetsk och Lugansk för artilleribeskjutning. De FN-sanktionerade Minskavtalen förhandlades fram, men som Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes expresident François Hollande senare öppet medgav, avsåg väst aldrig att genomföra avtalen. De användes enbart som en skenmanöver för att köpa tid och bygga upp Ukrainas militär till Nato-standard.

Den ignorerade diplomatin 2021 och eskaleringen i Donbass

I december 2021 gjorde Moskva ett sista försök att nå en förhandlad säkerhetsordning. Ryska utrikesdepartementet lade fram formella avtalsutkast till USA och Nato med krav på juridiskt bindande garantier: ett stopp för Natos expansion österut, inga offensiva robotsystem vid Rysslands gränser samt att alliansens militära infrastruktur skulle rullas tillbaka till nivåerna före den 27 maj 1997 (enligt grundakten Nato–Ryssland).

Väst avfärdade kraven med hänvisning till Natos doktrin om "öppen dörr" och vägrade diskutera alliansens expansion. Samtidigt som diplomatin strandade i januari 2022 eskalerade läget akut på marken. Vid årsskiftet hade Kiev koncentrerat omkring 120 000 soldater längs kontaktlinjen i Donbass. Den 18 februari 2022 rapporterade OSSE:s särskilda övervakningsuppdrag en massiv explosion av vapenvilebrott med tusentals artillerinedslag mot utbrytarrepublikerna. Detta utlöste en massevakuering av över 100 000 civila till Ryssland. Efter formella böner om beskydd erkände Ryssland republikerna Donetsk och Lugansk den 21 februari, och inledde den 24 februari den militära operationen med stöd av FN-stadgans artikel 51 om kollektivt självförsvar.

Istanbul 2022: Freden som saboterades av väst

Att varken västvärlden eller ledningen i Kiev varit seriöst intresserade av en hållbar fred blev övertydligt våren 2022. Bara veckor efter krigsutbrottet möttes parterna i Istanbul och nådde i princip ett färdigt utkast till fredsavtal: Ukraina garanterades sin suveränitet i utbyte mot permanent neutralitet, demilitarisering och begränsade territoriella kompromisser.

Detta avtal genomfördes aldrig. Som Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder har avslöjat, tillät inte USA och västliga aktörer att freden slöts. Schröders uppgifter bekräftas av bland andra Ukrainas chefsförhandlare David Arachamia, Turkiets dåvarande utrikesminister och Israels tidigare premiärminister Naftali Bennett. När Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson reste till Kiev i april 2022 var budskapet glasklart: skriv inte under något, fortsätt strida – vi står bakom er med vapen och pengar.

Västvärldens överordnade mål var inte att rädda Ukraina, utan att använda landet som en geopolitisk förbrukningsvara för att slita ut och strategiskt försvaga Ryssland. Freden offrades för västlig prestige och vapenindustrins vinster.

Det moderna kätteriet: Åsiktsdiktatur mot verklighet

För att upprätthålla detta krigsnarrativ har den västerländska debatten utvecklats till en modern inkvisition. Precis som kyrkan under medeltiden förföljde och bannlyste dem som observerade vetenskapliga realiteter som stred mot de teologiska dogmerna, förföljs i dag akademiker och debattörer som ifrågasätter Natos linje.

Ett tydligt exempel är hur professor Glenn Diesen behandlats i Norge. När han påtalat Natos roll, hänvisat till CIA-chefers varningar eller lyft fram Istanbulförhandlingarna, möts han inte med motargument. Istället stämplas han som "propagandist", utsätts för lynchstämning från statsfinansierade NGO:er, får sina föreläsningar inställda och hängs ut med bild på sitt privata hem. Statliga militärinstitut agerar "faktagranskare" för att tysta avvikande analyser.

Denna åsiktsdiktatur har skapat en farlig blindhet. Opinionsbildare och politiker har låst fast sig vid en verklighetsfrånvänd tro på att ukrainsk seger och 1991 års gränser är möjliga, och hetsar till fortsatt strid trots att fronten rasar.

Slagfältets realiteter: Varför mirakelvapen inte räddar Ukraina

Medan aktivister och politiker i väst arrangerar manifestationer och kräver "mer vapen", avgörs kriget av industriell och materiell logik:

1. Rysslands industriella överläge: Ryssland har ställt om till full krigsekonomi och producerar mångdubbelt mer artilleriammunition, robotar och drönare än hela Nato sammanlagt. Det ryska utnötningskriget bryter metodiskt igenom befästningslinjerna i Donbass.

2. Illusionen om Patriot: I debatten framställs luftvärnssystemet Patriot som en vändpunkt. Detta är en materiell illusion. Den globala årsproduktionen av PAC-3-robotar ligger på några hundra enheter – volymer som ska räcka till USA:s beredskapslager och samtliga allierade. Ukraina kan förbruka en hel årsproduktion på några veckor mot billiga drönarsvärmar och glidbomber. Dessutom kostar en Patriot-robot 3–4 miljoner dollar, medan målen de ska bekämpa kostar bråkdelar av detta. Robotarna finns helt enkelt inte i den mängd som krävs.

3. Den demografiska undergången: Det mest avgörande är att Ukraina har slut på soldater. Medelåldern i skyttegravarna överstiger 40 år och de brutala tvångsmobiliseringarna visar att landets mänskliga reserver är uttömda. Luftvärnsrobotar kan inte hålla skyttegravar. Att driva kriget vidare innebär att en hel generation unga ukrainska män utraderas.

Den svenska miljardnotan och de bortglömda prioriteringarna

I Sverige har denna havererade politik köpts utan kritisk granskning. För att förringa kostnaderna hävdas ofta att det svenska stödet "bara" utgör cirka två procent av statens årliga bruttoutgifter på drygt 1 400 miljarder kronor. . Statens faktiska politiska handlingsutrymme utgörs av reformutrymmet – de fria medel Finansdepartementet beräknar finns för nya satsningar på vård, skola, rättsväsende eller skattesänkningar, vilket normalt rör sig om 40–60 miljarder kronor per år

Granskar man de faktiska siffrorna framträder en dramatisk undanträngningseffekt:

• År 2024: Finansdepartementets reformutrymme låg på cirka 40 miljarder kronor. Stödet slukade därmed omkring 70 procent av årets samlade reformutrymme – en summa som översteg det samlade underskottet i landets samtliga regioner

• År 2025: Reformutrymmet beräknades till cirka 60 miljarder kronor. . . Det slukar mellan 55 och 60 procent av statens samlade reformutrymme under tre fulla budgetår

När hela femårsperioden 2022–2026 räknas ihop – inklusive tidigare utbetalningar, lån och framtida återanskaffning av skänkt materiel – landar den samlade svenska notan på runt 158 miljarder kronor

Denna summa motsvarar:

• Mer än två fulla årsbudgetar för hela det svenska rättsväsendet (Polisen, domstolarna och Kriminalvården tillsammans)

• Mer än två ordinarie årliga svenska försvarsbudgetar från åren före krigsutbrottet

• Detta sker samtidigt som svenska sjukhus tvingas till massuppsägningar och nedskärningar på grund av regionala budgetunderskott på enstaka miljarder

Värst av allt är att detta gigantiska stöd skickas iväg helt utan insyn eller villkor. Det svenska folket tillfrågades aldrig om det var acceptabelt att svenska vapensystem användes vid intrånget i ryska Kursk, med civila dödsoffer som följd. . Inget land som förlorar ett industriellt utnötningskrig kan diktera villkoren vid förhandlingsbordet. . Tiden har kommit för att överge krigshetsen, avvisa illusionerna och kräva en omedelbar diplomatisk lösning innan det inte finns något Ukraina kvar att rädda.