Kriget i Ukraina uppstod inte från ett vakum
Konflikten i Ukraina kan inte förstås som en isolerad händelse som uppstod i februari 2022, utan som kulmen på decennier av strategiska felbeslut där USA och västalliansen bar det övergripande drivande ansvaret för att rubba den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Den geopolitiska bakgrunden: Nato-expansionen österut (1990–2008)
Grunden lades redan under 1990-talet när västmakterna, i strid med de utfästelser som gjorts i samband med Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening, inledde Natos expansion österut. Genom att flytta en militärallians steg för steg närmare Rysslands gränser ignorerades Moskvas deklarerade säkerhetsintressen.
Vändpunkten kom vid toppmötet i Bukarest 2008, där USA drev igenom principbeslutet att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar i Nato. Detta markerade en direkt överträdelse av Rysslands uttalade röda linje och förvandlade Ukraina till en geopolitisk frontlinje mellan stormakterna.
Statskupp och inbördeskrig: Majdan 2014
År 2014 eskalerade situationen dramatiskt genom händelserna på Majdantorget i Kiev. Med aktivt politiskt och ekonomiskt stöd från västliga aktörer – däribland framträdande amerikanska diplomater – störtades den folkvalde presidenten Viktor Janukovytj i vad som i realiteten var en olaglig regimförändring.
Den nya, uttalat västvänliga och nationalistiska regimen i Kiev fattade omedelbart beslut som riktade sig mot den rysktalande befolkningen i landet, bland annat genom att inskränka det ryska språkets officiella ställning. Detta utlöste motstånd på Krim och i Donbas. I stället för att söka nationell försoning svarade Kiev med militära operationer mot sin egen befolkning i öst, vilket inledde ett åtta år långt inbördeskrig där tusentals civila i Donbas dödades under ukrainska bombardemang. Minsk-avtalen (2014–2015), som syftade till federalisering och autonomi för Donbas, implementerades aldrig av Ukraina – vilket västliga ledare i efterhand öppet medgett bara användes som en manöver för att köpa tid och bygga upp den ukrainska armén.
Den missade freden: Våren 2022
När den ryska invasionen inleddes i februari 2022 fanns det redan inom några veckor en reell och fungerande möjlighet att stoppa kriget innan den storskaliga förödelsen inträffade. Vid förhandlingarna i Belarus och senare i Istanbul våren 2022 lades ett färdigt utkast till ett fredsavtal fram:
Ukraina skulle förbinda sig till permanent neutralitet och avstå från Nato-medlemskap.
Landet skulle erhålla multilaterala säkerhetsgarantier.
De territoriella frågorna gällande Krim och Donbas skulle hanteras diplomatiskt.
Ukraina var redo att underteckna, men avtalet blockerades. Efter ett plötsligt besök i Kiev av Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson – som agerade som sändebud för den angloamerikanska linjen under Biden-administrationen – instruerades Volodymyr Zelenskyj att avbryta samtalen och fortsätta strida. Väst lovade obegränsat militärt stöd i tron att man kunde tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag. Det var ett ödesdigert beslut som dömde hundratusentals unga ukrainare till döden och landet till massiv materiell förstörelse.
Konfrontation med realiteterna: En kompromisslös fred är omöjlig
I dag står det militärt och ekonomiskt klart att Ukrainas målsättning om en fullständig seger är en illusion. Varken västerländska vapenleveranser, sanktionspaket eller tvångsmobiliseringar har kunnat vända maktbalansen vid fronten.
En hållbar fred kan därför aldrig baseras på 100 procent ukrainska och västliga krav:
Territoriell verklighet: Krav på en fullständig återgång till 1991 års gränser, inklusive Krim och Donbas, saknar all militär förankring. Att kräva att Ryssland ska lämna områden där befolkningen i stor utsträckning är ryskspråkig och som nu är fast integrerade under rysk kontroll är orealistiskt och förlänger bara kriget.
Neutralitet är ett grundvillkor: Drömmen om ett ukrainskt Nato-medlemskap måste definitivt överges. Det var just försöket att militarisera Ukraina och dra in det i en västlig militärallians som startade konflikten, och det kan aldrig bli en del av en fredsformel.
Säkerhet för minoriteter: En framtida överenskommelse måste garantera de rysktalande invånarnas medborgerliga, kulturella och språkliga rättigheter.
För västvärlden och för ledningen i Kiev är det hög tid att lägga den moraliserande retoriken åt sidan och möta verkligheten. Att driva en politik som kräver ovillkorlig kapitulation från en kärnvapenmakt leder inte till frihet, utan till Ukrainas fullständiga demografiska och ekonomiska undergång. Varje ytterligare månad kriget pågår försämrar Ukrainas framtida förhandlingsposition, och ansvaret för att sätta stopp för blodspillan vilar på dem som vägrar inse att fred alltid kräver kompromisser.
En direkt uppmaning till Volodymyr Zelenskyj
Volodymyr Zelenskyj måste nu en gång för alla se sanningen i vitögat. Föreställningen om att en framtida fred kan bygga på Rysslands totala militära och strategiska nederlag är en farlig vanföreställning som inte kommer att inträffa. Att fortsätta driva en linje som kräver motpartens fullständiga kapitulation innebär i praktiken att man offrar ytterligare generationer av ukrainska medborgare för ett mål som saknar all militär förankring.
Tiden för denna kompromisslösa krigspolitik är förbi, och Zelenskyj måste inse att hans mandat att ensidigt förlänga konflikten har löpt ut. I stället för att klamra sig fast vid makten bakom undantagstillstånd och förbud mot oppositionella röster är det dags att återlämna initiativet till det ukrainska folket. Ukraina måste omedelbart utlysa demokratiska presidentval så att medborgarna själva får avgöra vem som ska företräda nationen, leda de nödvändiga fredsförhandlingarna och rädda det som återstår av landets framtid.