Eftersom hela min syn på säkerhetspolitik och internationella relationer bygger på John Mearsheimers idéer så vill jag presentera dessa och det är viktigt att ha det i bakhuvudet för att förstå hur jag också resonerar, i synnerhet vad gäller kriget i Ukraina.

John Mearsheimer är en amerikansk professor i statsvetenskap vid University of Chicago. Mearsheimer anses tillhöra den neorealistiska skolan inom studiet av internationella relationer. År 2013 stötte jag på John Mearsheimers teorier om säkerhetspolitik och internationella relationer. Vi pratar om den geopolitiska maktbalansen eller strukturell realism, där John Mearsheimers var och fortfarande är en ledande gestalt. I kontrast till denna står den mer regelbaserade världsordningen som bygger på liberalism och folkrätt. Vad jag beskriver är två helt olika synsätt och i grunden en krock mellan två helt skilda sätt att se på världen.

​När jag kom i kontakt med den maktbalans som bygger på strukturell realism så ägnade jag inte så mycket tid vid denna. Inte heller när jag 2014 lyssnade på John Mearsheimers föreläsning i Chicago om krisen i Ukraina och det krig som Kiev regimen bedrev mot utbrytarrepublikerna i sydöstra Ukraina. Han varnade för att ett storkrig kan bli ett resultat av NATO:s inblandning (och framför allt USA) i Ukrainas inre angelägenheter samt den nya ukrainska regimens önskningar att helt bryta med Ryssland.

När kriget bröt ut den 24 februari 2022 förstod jag att John Mearsheimer haft rätt hela tiden och sedan dess är mitts synsätt till 100 procent överensstämmande med den strukturella realismen. Låt oss därför göra en nedbrytning av de två perspektiven och varför de krockar så hårt.

​1. Rätten till självbestämmande (Det folkrättsliga perspektivet)
​Detta är den syn som västvärlden, NATO och EU i huvudsak lutar sig mot. Den bygger på internationell rätt och tanken om att alla stater är suveräna och jämlika.
​Suveränitetsprincipen: Enligt FN-stadgan har varje stat rätt till politiskt oberoende och territoriell integritet.
​Rätten att välja allianser: I viktiga internationella överenskommelser, som Helsingforsslutakten (1975) och Parisstadgan (1990) (vilka även Ryssland/Sovjetunionen skrivit under), slås det fast att varje land har en suverän rätt att självt välja sina säkerhetsarrangemang och allianser.
​NATOs "Open Door Policy": Enligt artikel 10 i det nordatlantiska fördraget kan NATO bjuda in vilken europeisk stat som helst som kan bidra till säkerheten i det nordatlantiska området. Principen är att ingen tredje part (läs: Ryssland) har vetorätt över ett annat lands säkerhetsval.

​Utifrån detta perspektiv är det en självklarhet att länder som Ukraina, Georgien, eller för den delen Sverige och Finland, har en okränkbar rätt att söka medlemskap i NATO om deras befolkningar och regeringar vill det.

​2. Geopolitik och stormaktsrealism (John Mearsheimers perspektiv)
​Ja, det må vara en okränkbar rätt men verkligheten fungerar på ett helt annat vis. Professor John Mearsheimer är en av de mest kända företrädarna för offensiv strukturell realism — en teori som menar att det internationella systemet styrs av anarki (det finns ingen överordnad "världspolis") och att staters primära mål därför alltid är ren överlevnad.
​Mearsheimer menar inte nödvändigtvis att länder saknar den moraliska eller juridiska rätten att välja allianser, utan att den rätten är en illusion i praktiken på grund av hur stormakter fungerar. Hans argument bygger på följande punkter:

​Intressesfärer är en realitet: Stormakter (som USA, Kina och Ryssland) tolererar inte att andra stormakter etablerar sig i deras geografiska närområde. Mearsheimer drar ofta paralleller till USA:s Monroedoktrin – USA skulle aldrig tillåta att Kina eller Ryssland byggde militärbaser i Mexiko eller Kanada.
​Säkerhetsdilemmat: Även om NATO ser sig som en rent defensiv allians, uppfattas dess expansion österut som ett existentiellt offensivt hot av ledarskapet i Moskva. Inom realismen spelar det ingen roll vad NATO säger att deras avsikt är; det som räknas är hur den militära förmågan förändras på kartan.
​Tragedin för små stater: Mearsheimer argumenterar för att när små eller mellanstora stater (som Ukraina) försöker utnyttja sin "rätt" att alliera sig med en fientlig stormakt, kommer den närliggande stormakten (Ryssland) att krossa det landet snarare än att låta det byta sida.
​Enligt Mearsheimer var det därför ett strategiskt och livsfarligt misstag av väst att 2008 lova Ukraina framtida NATO-medlemskap. Han menar att västvärldens idealistiska tro på länders "rättigheter" ledde Ukraina rakt in i en förutsägbar katastrof, eftersom man ignorerade den geopolitiska verkligheten.
​Sammanfattningsvis: Den första sidan pratar om hur världen borde fungera enligt lagar, avtal och moraliska rättigheter. Den andra sidan (Mearsheimer) pratar om hur världen faktiskt fungerar enligt den råa maktens logik, där de starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste.Varför Ukrainakrisen är västvärldens fel
Redan 2014, i direkt anslutning till Rysslands annektering av Krim, publicerade John Mearsheimer en numera berömd och djupt omdebatterad artikel i tidskriften Foreign Affairs med titeln: "Why the Ukraine Crisis Is the West's Fault" (Varför Ukrainakrisen är västvärldens fel). Vid samma tid höll han en berömd föreläsning om samma ämne och föreläsningen finns på Youtube.
​I denna text presenterade han en skarp varning som många anser förutspådde invasionen 2022. Hans analys byggde uteslutande på geopolitisk maktbalans, där han bortsåg från ideologi och ukrainsk inrikespolitik. Här är de centrala punkterna i hans varning från 2014:

​1. Ukraina som Rysslands ultimata "röda linje"​Mearsheimer betonade att ryska ledare, inte bara Vladimir Putin, under lång tid och med extrem tydlighet hade markerat att en NATO-expansion till Ukraina och Georgien sågs som ett oacceptabelt säkerhetshot. Västvärlden, ledd av USA, antog felaktigt att Ryssland var för svagt eller passivt för att stoppa det, och fortsatte därför driva på integrationen.

​2. Den västerländska "trestegsraketen"​Enligt Mearsheimer utlöstes krisen inte av rysk imperialism, utan av tre västerländska strategier som tillsammans skapade ett extremt hot mot Rysslands geopolitiska överlevnad:
​NATO:s expansion österut: Den enskilt största provokationen var löftet från NATO-toppmötet i Bukarest 2008 om att Ukraina en dag skulle bli medlem.
​EU-expansionen: Att väst försökte dra in Ukraina i den europeiska ekonomiska sfären sågs från ryskt håll som en förtäckt väg till NATO.
​Demokratifrämjande: Det politiska och finansiella stödet från USA och Europa under Majdan-revolutionen 2014 tolkades i Moskva som en ren statskupp för att installera en antirysk, pro-västerländsk marionett regim.

​3. Varningen: "Ryssland kommer att förstöra Ukraina"
​Detta är Mearsheimers mest kända profetia. Han resonerade att stormakter alltid agerar hänsynslöst när deras vitala säkerhetsintressen hotas. Hans slutsats 2014 var brutal:
​Om västvärlden fortsätter att försöka dra in Ukraina i sin säkerhetssfär, kommer Ryssland hellre att slita Ukraina i stycken ("wreck it") än att låta landet bli ett västerländskt militärt fäste vid den ryska gränsen.
​Han menade att västvärldens liberala idealister ledde ukrainarna in i en livsfarlig fälla genom att ge dem falska förhoppningar om militärt skydd från NATO. Eftersom Ryssland ansåg sig ha mycket mer att förlora strategiskt i Ukraina än vad USA hade att vinna, var ryssarna alltid beredda att eskalera situationen mer än vad väst var.

​4. Den föreslagna lösningen: En neutral buffertstat
​För att undvika det han såg som ett oundvikligt och förödande krig, uppmanade Mearsheimer väst att omedelbart byta kurs. Hans rekommendation var:
​Släpp alla planer på att ta in Ukraina i NATO och EU.
​Arbeta i stället för att göra Ukraina till en formellt neutral buffertstat – likt Österrike under Kalla kriget. Ukrainas roll borde vara en neutral bro mellan öst och väst, snarare än en sköld för den ena sidan.

Mearsheimers eftermäle idag:
Hans analys har efter invasionen 2022 utstått massiv kritik. Kritiker menar att han helt fråntar den ukrainska befolkningen deras demokratiska agens och implicit rättfärdigar Putins anfallskrig genom att skylla allt på väst. Mearsheimer själv vidhåller dock strikt sin realistiska teori: att moral och folkrätt är irrelevanta faktorer när stormakter känner sig hotade, och att västvärldens idealistiska aningslöshet 2014 lade grunden för den tragiska förstörelsen av Ukraina.

Offensiv strukturell realism och dess grundpelare

För att förstå John Mearsheimers syn på Ukraina måste man förstå hans övergripande teori om hur världen fungerar. Han är huvudarkitekten bakom en inriktning inom internationella relationer som kallas offensiv strukturell realism.
​Han presenterade denna teori i sitt mest kända verk, The Tragedy of Great Power Politics (2001). ​Mearsheimer menar att det internationella systemet tvingar stater att agera aggressivt, oavsett om de vill det eller inte. Detta bygger på fem oföränderliga fakta om världen:
​Anarki: Världen saknar en överordnad makt. Det finns ingen "världspolis" eller global regering som kan rädda en stat om den blir attackerad. FN är enligt denna teori i praktiken maktlöst när stormakter krockar.
​Offensiv förmåga: Alla stormakter har en viss militär kapacitet att skada och potentiellt förstöra varandra.
​Osäkerhet: Ingen stat kan någonsin vara till hundra procent säker på vad en annan stat har för avsikter — varken idag eller om tjugo år. (Ett land som är vänskapligt idag kan få en fientlig ledare imorgon).
​Överlevnad: Varje stats absolut viktigaste och överordnade mål är att överleva som en oberoende stat.
​Rationella aktörer: Stater tänker strategiskt och beräknar kallt hur de bäst ska agera för att säkra sin överlevnad.

​Konsekvensen: Jakten på hegemoni
​När man slår ihop dessa fem punkter uppstår Mearsheimers huvudsakliga slutsats: Världen är en livsfarlig plats och det enda sättet att garantera sin överlevnad är att bli starkast av alla.
​Många andra realister menar att stater bara bygger upp tillräckligt med makt för att kunna försvara sig (defensiv realism). Mearsheimer hävdar att detta är omöjligt eftersom man aldrig vet hur mycket makt som kommer att krävas i framtiden. Därför kommer stormakter alltid att försöka maximera sin makt tills de uppnår hegemoni (total överlägsenhet i systemet). Den starkaste hunden på gården är den enda som inte behöver vara rädd.

​Vattnets makt och regional överlägsenhet
​Trots viljan till total makt menar Mearsheimer att global hegemoni är omöjlig. Hav och stora vattenmassor gör det logistiskt omöjligt för ett land att erövra och kontrollera hela världen. ("The stopping power of water"). Därför strävar stormakter i stället efter att bli regionala hegemonier — att totalt dominera sin egen del av världen. USA är det enda moderna exemplet på detta, då de via Monroedoktrinen såg till att kasta ut alla andra stormakter från Nord- och Sydamerika.

​Att hålla konkurrenterna nere ("Offshore balancing")
​När en stat väl har blivit en regional hegemoni (som USA), blir dess huvudmål att förhindra att andra stormakter lyckas med samma sak i sina respektive regioner. Om Kina dominerar Asien, eller om Ryssland/Tyskland dominerar Europa, blir de ett direkt hot mot USA.
​Detta är enligt Mearsheimer förklaringen till USA:s agerande under 1900-talet:
​De gick in i Första och Andra världskriget för att förhindra Tyskland från att bli hegemoni i Europa. De utkämpade Kalla kriget för att förhindra Sovjetunionen från att ta över samma kontinent.
​Varför teorin kallas en "tragedi"
​Mearsheimer namngav sin bok till "Stormaktspolitikens tragedi" av en specifik anledning. Inom hans ramverk finns det inga "goda" eller "onda" stater. Det spelar ingen roll om ett land är en liberal demokrati eller en hänsynslös diktatur.
​Tragedin ligger i att stater ofta bara vill bli lämnade ifred och vara säkra, men själva systemet tvingar dem att hela tiden misstro varandra, bygga vapen och försöka trycka ner sina grannar för att inte själva bli uppätna. Det är en ond cirkel som inte går att ta sig ur.

Förklara och rättfärdiga

Med denna syn på internationella relationer så analyserar jag världen och jag tar stöd för de teorier som Mearsheimer tagit fram. För mig har det blivit ett sätt att förklara kriser och krig samt tänkbara slut. Det handlar inte om att stå på den ena eller andra sidan, det handlar om att förklara och vad som kan rättfärdigas. Det handlar om vad som är realistiskt och vad för lösning som är mest human om man ser till liv och materiella saker samt staters överlevnad. Att acceptera läget och inse att många gånger finns ingen rättvis fred, bara en acceptabel.

När jag utgår från dessa tankar är det helt klart så att jag oftast blir kallad för rysk agent, rysstroll. Hur mycket betalar Putin dig för att sprida propaganda. Och på samma sätt har samma kritik riktats mot Mearsheimer, och svaret på frågan kräver att man skiljer på två saker: att förklara varför något händer och att rättfärdiga att det händer.

Mearsheimer själv är extremt noga med denna gränsdragning, även om hans kritiker menar att gränsen i praktiken suddas ut. Så här ser relationen mellan hans teori och Putins agerande ut:

1. Förklara vs. Rättfärdiga

Mearsheimer hävdar bestämt att han inte rättfärdigar invasionen (och det gör inte jag heller). Han har vid flera tillfällen kallat det ryska anfallskriget för ett katastrofalt misstag, brutalt och olagligt enligt internationell rätt.

Hans försvar är att han agerar som en statsvetenskaplig läkare som ställer en diagnos. Om en läkare förklarar att rökning (NATO-expansion) leder till lungcancer (rysk invasion), betyder inte det att läkaren hejar på cancern eller tycker att cancern har "rätt". Han menar att han enbart analyserar orsak och verkan i ett system där moral saknar betydelse.

2. Var han håller med Putin (Säkerhetshotet)

Där Mearsheimer faktiskt delar det ryska ledarskapets analys är i synen på geopolitik (vilket jag också gör). Mearsheimer håller med om att:

• En NATO-expansion till Ukraina utgör ett genuint, existentiellt säkerhetshot mot Ryssland.
• Ryssland agerar rationellt utifrån stormaktslogik när de försöker stoppa detta med våld.

I denna specifika fråga står hans analys närmare Moskvas officiella linje än Washingtons. Han menar att om USA hade varit i Rysslands kläder, hade USA agerat precis lika hänsynslöst (återigen med hänvisning till Monroedoktrinen).

3. Vad han säger emot Putin (Imperialism och ideologi)

Den västerländska huvudberättelsen idag är att Putin drivs av imperialism — att han vill återskapa Sovjetunionen eller det ryska imperiet, och att han angriper Ukraina för att han inte erkänner deras existens som ett fritt folk.

Här säger Mearsheimer emot både väst och delar av Putins egen retorik:

• Mearsheimer avfärdar idén om att Ryssland drivs av en vilja att erövra Europa eller återskapa ett imperium. Han menar att Ryssland är alldeles för svagt, både ekonomiskt och demografiskt, för att ens försöka ockupera hela Ukraina, än mindre hota länder som Polen eller Baltikum.
• Han avfärdar också ideologiska och historiska motiv (som när Putin pratar om ryssar och ukrainare som "ett folk"). För Mearsheimer är allt sådant bara retorik och rökridåer; det enda som faktiskt styr besluten i Kreml är rädslan för amerikanska militärbaser vid gränsen.

Sammanfattning av kritiken mot honom

Trots Mearsheimers försvar om att han bara är en objektiv analytiker, menar hans många kritiker att han i praktiken fungerar som en nyttig idiot för Kreml. Kritiken bygger på att:

1. Han fråntar Ryssland ansvaret: Genom att säga att "väst provocerade fram detta" och att "Ryssland inte hade något val", lägger han i praktiken skulden för kriget på de länder som blev attackerade eller som försökte hjälpa till, snarare än på den som faktiskt tryckte på knappen.
2. Han raderar Ukrainas vilja: Han reducerar ukrainarna till pjäser på ett bräde. Att ukrainarna själva genomförde en revolution 2014 för att de ville tillhöra Europa, och att de nu slåss för sin överlevnad, behandlas som en irrelevant detalj i stormakternas spel.

Kort sagt: Mearsheimer anser sig inte rättfärdiga kriget moraliskt, men genom att förklara kriget som en logisk och oundviklig reaktion på USA:s politik, ger han Ryssland det perfekta geopolitiska alibit.

John Mearsheimer är väl medveten om den massiva kritiken mot honom, och han backar inte en millimeter. När han möter sina kritiker gör han det med en nästan provocerande kyla, där han anklagar västvärldens utrikespolitiska elit för att lida av farlig hybris och moralisk blindhet.

Så här svarar han på de vanligaste anklagelserna:

1. Till dem som kallar honom "Putins nyttiga idiot"

Mearsheimer menar att hans kritiker är intellektuellt ohederliga eftersom de blandar ihop empirisk analys (hur världen är) med normativt önsketänkande (hur världen borde vara).

Han brukar svara att stormaktspolitik inte handlar om goda eller onda intentioner. När han förklarar att Ryssland kände sig existentiellt hotat, är det en säkerhetspolitisk bedömning, inte en ursäkt för mördande. Han vänder ofta på steken och säger: "Om det gör mig till en rysk apologet, då gör USA:s reaktion på ryska kärnvapen på Kuba 1962 John F. Kennedy till en amerikansk imperialist. Nej, båda var stormaktsledare som reagerade rationellt på ett säkerhetshot i sitt närområde."

2. Till kritiken om att han raderar Ukrainas fria vilja ("agens")

Ett av de vanligaste argumenten mot Mearsheimer är att han helt ignorerar vad det ukrainska folket själva vill. Hans svar på detta är brutalt osentimentalt: I ett anarkiskt system har små stater ingen absolut fri vilja.

Han menar att rätten till självbestämmande är en vacker liberal idé, men att den saknar värde om man inte har den militära makten att backa upp den. Han pekar på att små stater som gränsar till stormakter (som Ukraina intill Ryssland, eller Kuba och Mexiko intill USA) tyvärr måste anpassa sig efter den starkares säkerhetskrav, annars riskerar de att krossas. Att ignorera detta i namn av "frihet" är enligt honom inte vackert – det är djupt oansvarigt.

3. Till bevisen för Putins imperialism

Kritiker pekar ofta på Putins egna tal och essäer, där han jämför sig med Peter den Store och hävdar att Ryssland och Ukraina är "ett folk". Bevisar inte detta att Putin drivs av ideologi och drömmar om ett nytt imperium?

Mearsheimer avfärdar detta som rena efterhandskonstruktioner. Hans motargument är tydligt:

• "Visa mig bevisen från före krisen 2014 på att Putin hade som ambition att erövra Ukraina." Han menar att det inte finns några bevis för att rysk imperialism drev fram konflikten. Innan krisen startade (när väst erbjöd Ukraina associationsavtal och NATO-löften) beskrevs Putin i väst som en pragmatisk, om än tuff, ledare. Att plötsligt måla upp honom som en ny Hitler som vill erövra hela Europa är, enligt Mearsheimer, en myt som västvärldens ledare har uppfunnit för att slippa ta ansvar för sitt eget fatala strategiska misstag.

4. Motattacken: "Det är ni som har ukrainskt blod på era händer"

Mearsheimers starkaste och mest kontroversiella försvar är att han går till motangrepp. Han anklagar den liberala eliten i Washington och Europa för att vara de verkliga orsakerna till Ukrainas tragedi.

Han resonerar så här: Västvärldens idealister uppmuntrade ukrainarna att spela ett livsfarligt spel med Ryssland. Man lovade Ukraina att de skulle få bli en del av väst och få skydd av NATO, utan att faktiskt ge dem det skyddet i förväg. Väst "viftade med ett rött skynke framför en björn" och lät sedan Ukraina ta hela smällen när björnen anföll.

Om väst hade lyssnat på realisterna och accepterat en neutral ukrainsk buffertstat redan 2008 eller 2014, menar Mearsheimer att kriget aldrig hade brutit ut. Ukraina hade haft kvar sina gränser, sin ekonomi och hundratusentals människoliv hade sparats. Därför hävdar han att det är den liberala utrikespolitiken, inte den strukturella realismen, som har varit djupt omoralisk i praktiken.

Hur kommer kriget i Ukraina att sluta
Jag har i en längre text på min hemsida presenterat min förklaring på hur kriget i Ukraina kan sluta och den överensstämmer med några av John Mearsheimers idéer.

Han har en mycket mörk och pessimistisk prognos för hur kriget i Ukraina kommer att sluta. Han menar att det inte finns något lyckligt slut för Ukraina, och att västvärldens förhoppningar om att militärt besegra Ryssland är orealistiska.
​Här är de fyra huvuddragen i hans förutsägelse om hur kriget får sitt slut:

​1. Ingen formell fredsuppgörelse (En "kall konflikt")
​Mearsheimer är övertygad om att det är omöjligt att förhandla fram ett meningsfullt, varaktigt fredsavtal. Båda sidor ser konflikten som strikt existentiell och har mål som är totalt oförenliga. Ryssland kommer aldrig att acceptera en utveckling där Ukraina blir en militär utpost för NATO, medan Ukraina och västvärlden aldrig formellt kommer att erkänna de ryska annekteringarna av ukrainskt territorium.
​Därför bedömer han att kriget i framtiden kommer att stanna av i en ren vapenvila och förvandlas till en fryst konflikt (en frozen conflict, likt Koreahalvön). Det innebär att krigandet upphör, men utan politisk lösning, vilket gör att kriget ständigt riskerar att blossa upp igen.

​2. En "ful rysk seger" och förlorat territorium
​Han spår att Ryssland i slutändan kommer att vinna utnötningskriget, men betonar att det blir en ytterst begränsad och "ful seger" (an ugly victory). Mearsheimer tror inte att Ryssland vare sig vill eller har kapacitet att erövra och ockupera hela Ukraina. Däremot förutspår han att Ryssland kommer att lyckas erövra, behålla och slutligen annektera mycket stora delar av östra och södra Ukraina (uppemot hälften av landet). Detta bygger han på att Ryssland i ett utnötningskrig har matematiska fördelar i form av mycket större befolkning och överlägsen artillerikapacitet (vad gäller drönare är ställningen ganska lika).

​3. Ukraina som en "stympad stat" (Rump state)
​Det kanske dystraste inslaget i hans analys rör Ukrainas framtid. Mearsheimer förutspår att de ryska erövringarna och den långvariga förstörelsen av landets infrastruktur och ekonomi kommer att lämna Ukraina som en "dysfunktionell, stympad stat" (dysfunctional rump state). Ur rysk synvinkel är detta ett strategiskt mål i sig självt: genom att lämna Ukraina ruinerat, svagt och ständigt hotat ser Moskva till att landet blir en massiv ekonomisk börda för väst, snarare än en stark och värdefull militär allierad.

​4. Permanent fientlighet
​När striderna väl fryser fast tror Mearsheimer inte på någon form av normalisering. Relationerna mellan Ryssland, Ukraina och väst kommer att förbli djupt fientliga så långt ögat når. Sanktionerna kommer att ligga kvar, den politiska isoleringen kommer att fortsätta, och USA och Europa kommer att ägna decennier åt att försöka undergräva den ryska positionen i de ockuperade områdena – samtidigt som Ryssland ständigt kommer att arbeta för att destabilisera det som är kvar av Ukraina.
​I korthet: Mearsheimer tror att Ukraina kommer att betala det ultimata priset för att ha hamnat i kläm mellan stormakterna. Han spår att landet förlorar enorma territorier och förblir ruinerat och delat i en evig, kall vapenvila utan verklig fred.

Min syn

Den överensstämmer med Mearsheimer men jag vill lägga till följande:

1. Ingen invasion av väst: Ryssland har varken den militära kapaciteten eller det strategiska intresset av att starta ett konventionellt fälttåg mot NATO-länder i Västeuropa. Det ryska fokuset ligger helt på sitt eget närområde och den egna säkerhetszonen (något som folk som lider av ryssfobi ska tänka på).
2. Kärnvapnen som den yttersta skölden: Om västvärlden, NATO eller Ukraina skulle försöka genomföra en storskalig, djup militär invasion in i själva Ryssland, eller hota att störta regimen i Moskva med konventionella medel, då faller den konventionella kalkylen. I det läget aktiveras den ryska kärnvapentriaden.

Det är därför kriget i Ukraina har blivit ett så utdraget ställningskrig. Västvärlden är extremt medveten om att det finns en punkt där rysk desperation slår över i ett kärnvapenscenario. Hela konflikten styrs av denna osynliga men livsfarliga gräns: att pressa Ryssland tillräckligt mycket för att skydda Ukraina, men aldrig så mycket att Moskva upplever att Rysslands existens står på spel. Det är kärnvapnen som sätter de definitiva och absoluta spelreglerna.

Den politiska tröttheten i Europa och stundande realiteter

Det som talar för att kriget slutar vid Dnjepr strand är att vi kommer att få regimskifte i Frankrike, Storbritannien och Tyskland där nya politiker inte längre vill gå vidare med militärt stöd till Ukraina. Det vill säga, tvinga Ukraina till faktiska realiteter och eftergifter. NATO kan inte gå in i kriget med personal och direkt krig mot Ryssland då det skulle tvinga Ryssland till kärnvapen

Det sätter fingret på det som kallas "utmattningsfaktorn" i demokratier – och det är det kanske absolut starkaste kortet som Ryssland spelar i sin långsiktiga strategi. Den ryska kalkylen har hela tiden varit att auktoritära regimer kan absorbera lidande och hålla en rullande krigs ekonomi i gång mycket längre än vad västliga demokratier kan hålla det politiska intresset uppe. Det innebär att kriget kan tvingas till ett slut längs Dneprs strand, drivet av politiska skiften och rädslan för kärnvapen, vilar på en mycket krass och realistisk logik.

Här är en analys av tre tunga geopolitiska mekanismer och hur de hänger ihop. Det politiska landskapet i Europa har förändrats fundamentalt de senaste åren, och den ekonomiska inflationen samt energikostnaderna har gjort att väljarna i allt högre grad fokuserar på inrikespolitik.

• Frankrike: Efter de kaotiska parlamentsvalen och den långvariga politiska krisen under 2024 och 2025 har Emmanuel Macrons starkt pro-ukrainska utrikespolitik tappat mycket av sin styrka i ett djupt splittrat parlament. Pressen ökar på att medlen i stället ska gå till franska skattebetalare. Märk också att Macron är på väg ut.
• Tyskland: Efter det extrainkallade federala valet i februari 2025 har den politiska kompassfokuseringen i Berlin skiftat markant. Opinionen i Tyskland styrs under 2026 i hög grad av partier som kräver en diplomatisk frysning av kriget för att stabilisera den europeiska ekonomin, snarare än att skicka tunga konventionella vapen i oändlighet. Märk också att Mertz är på väg ut.
• Storbritannien: Även om den brittiska linjen historiskt har varit starkt militärt stöttande, brottas även Keir Starmers regering med massiva budgetunderskott och ett behov av att fokusera på inhemska reformer. Märk också att Starmer har åkt ut.

Europeiska ledare kommer förr eller senare att ställas inför en punkt där de tvingas sätta sig ner med Kiev och säga: "Vi kan inte leverera det som krävs för att ni ska ta tillbaka Donbas eller Krim. Acceptera territoriella realiteterna vid fronten." Rysslands kärnvapenarsenal sätter ett absolut stopp för en direkt militär intervention från NATO. Det råder fullständig konsensus bland militära analytiker om att om NATO skickar trupp eller etablerar en direkt flygstridszon över Ukraina, så tvingas Ryssland att spela ut sitt nukleära trumfkort, i enlighet med deras uppdaterade försvarsdoktrin. Eftersom inget europeiskt land – och absolut inte USA – är villigt att riskera ett tredje världskrig och global förintelse för Ukrainas gränser, förblir NATO:s roll strikt begränsad till materiellt stöd på distans.

Fryst front

När man lägger ihop alla dessa pusselbitar – Rysslands konventionella framryckning, Ukrainas brist på strategiska reserver, NATO:s ovilja att gå in i direkt krig och det sinande politiska stödet i väst – blir det mest logiska slutspelet just en fryst front.

Om Ryssland lyckas nöta sig fram till de administrativa gränserna för de fyra oblasten och säkra östra sidan av Dnepr-floden, kommer de politiska skiftena i väst sannolikt att användas för att tvinga fram ett eldupphör. Det skulle innebära att:

1. Kriget pausas längs de faktiska kontrollinjerna (en "fryst konflikt" likt Korea).
2. Ukraina de facto förlorar sina östra territorier och Krim.
3. Västvärlden tvingar Ukraina till neutralitet för att lugna Moskvas existentiella säkerhetskrav.

Det är ett slutresultat som stämmer överens med den råa maktpolitik som historiskt sett har dikterat villkoren när idealistisk krigsretorik möter den industriella och demografiska verklighetens tak. Det finns ingen rättvis fred, det har aldrig funnits. Det finns bara en acceptabel fred.

Kinas uppgång kan inte ske fredligt

När Mearsheimer blickar mot Asien är hans slutsats lika dyster som den om Ukraina. Hans mest kända moderna tes är att Kinas uppgång omöjligt kan ske fredligt. Detta är ett perfekt exempel på hur han applicerar offensiv strukturell realism i praktiken, helt fristående från frågor om ideologi, mänskliga rättigheter eller styrelseskick. Här är hur han förklarar krocken mellan USA och Kina:

​1. Kinas jakt på sin egen Monroedoktrin
​Enligt Mearsheimers teori agerar Kina exakt som en stormakt förväntas göra när den blir rikare och starkare: de omvandlar sin ekonomiska makt till militär makt för att säkra sitt närområde.
​Kinas rationella mål är att bli Asiens regionala hegemoni. Ur deras perspektiv är det en säkerhetsnödvändighet att trycka bort den amerikanska militären från den egna kusten, ta kontroll över Sydkinesiska sjön och införliva Taiwan. De vill helt enkelt uppnå samma oomstridda kontroll över Asien som USA har över Nord- och Sydamerika (USA:s historiska Monroedoktrin).

​2. USA:s tvingande motdrag
​Precis som teorin dikterar, kommer den existerande hegemonin (USA) aldrig att tolerera att en peer-konkurrent uppnår samma status någon annanstans i världen.
​Därför, menar Mearsheimer, har USA inget annat val än att försöka dämma upp och inringa (contain) Kina. Det spelar nästan ingen roll vem som är president i USA – den strategiska logiken tvingar fram en utrikespolitik som går ut på att bygga militära allianser med Kinas grannar (Japan, Sydkorea, Filippinerna, Australien och Taiwan) för att hålla den kinesiska makten stången.

​3. Det "liberala misstaget"
​Mearsheimer är djupt kritisk till den amerikanska strategin från 1990- och 2000-talen. Då präglades västvärlden av den liberala teorin: tron på att om man bara integrerade Kina i den globala frihandeln (som när Kina släpptes in i WTO), så skulle landet i takt med ökat välstånd bli mer demokratiskt och därmed fredligt.
​Mearsheimer hävdar att detta var en farlig illusion. Genom att aktivt hjälpa Kina att växa ekonomiskt, finansierade USA i själva verket uppbyggnaden av det enda land som hade potential att utmana den amerikanska överlägsenheten. Han ser detta som ett av de största strategiska självmålen i modern stormaktshistoria.

​4. Den oundvikliga krocken (Tragedin)
​Resultatet är en klassisk säkerhets fälla. USA och Kina är nu fastlåsta i en intensiv och farlig konkurrens där båda sidor drivs av rädsla:
​Kina bygger upp sin militär för att skydda sig mot att bli "nedtryckta" av USA.
​USA uppfattar den kinesiska militären som ett hot mot världsordningen och ökar sin egen närvaro i Asien, vilket i sin tur bekräftar Kinas rädslor.
​Eftersom ingen av sidorna är "ond", utan båda agerar helt logiskt utifrån viljan att överleva i ett system utan en överordnad domare, kallas det för en tragedi. Mearsheimer bedömer faktiskt att risken för ett väpnat krig mellan USA och Kina – med Taiwan som den mest troliga gnistan – är betydligt högre idag än vad risken för krig var mellan USA och Sovjetunionen under Kalla kriget.