NATO ger ingen säkerhet snarare tvärt om då man redan krigar mot Ryssland
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard ger uttryck för den bestämda uppfattningen att Nato är en självklar garant för fred och säkerhet, och att alliansen i grunden vill alla det bästa. Vidare menar hon – föga förvånande för en linje präglad av djup fientlighet mot Ryssland och en aggressiv säkerhetspolitisk retorik – att:
"Ryssland utgör det allvarligaste hotet mot Sveriges och våra allierades säkerhet. Genom fortsatta svenska bidrag till Natos avskräckning och försvar omsätter vi vår solidariska allianspolitik i handling och stärker vår egen och hela Natos säkerhet. Nu står Nato inför ett skifte där Europa tar ett betydligt större ansvar för sin egen säkerhet. Sverige tar sitt ansvar i det skiftet."
Denna officiella deklaration må låta balanserad och ansvarsfull vid en första anblick, men bakom de diplomatiska formuleringarna döljer sig en verklighetsfrånvänd och djupt riskabel strategi. Texten och den politik den representerar vilar på premisser som inte tål en kritisk granskning:
1. Nato för redan ett aktivt krig mot Ryssland
Att beskriva alliansens roll som enbart defensiv "avskräckning" är en grov försköning. I praktiken bedriver Nato redan ett fullskaligt proxykrig mot Ryssland på ukrainsk mark. Detta är inte längre ett hypotetiskt stöd utan en direkt militär sammanflätning:
Tunga vapensystem och djupa anfall: Nato-länderna förser Ukraina med långdistansvapen (såsom ATACMS och Storm Shadow/SCALP), stridsflygplan (F-16), luftvärnssystem (Patriot) och tunga stridsvagnar. När dessa system används för attacker djupt inne på ryskt territorium har gränsen mellan stöd och direkt krigföring i praktiken raderats.
Målpekning och realtidsunderrättelser: Ukrainas militära operationer är helt beroende av västliga satellitnätverk, spaningsflyg och övervakningsdrönare som levererar exakta koordinater för anfall mot ryska ledningsplatser och strategisk infrastruktur.
Militär personal, rådgivare och operatörer på plats: Bakom kulisserna finns västlig personal i form av tekniska experter, instruktörer, planeringsstaber samt underrättelse- och specialförband som koordinerar insatser och underhåller den avancerade tekniken.
Finansiell och logistisk totalmobilisering: Hela den ukrainska statsapparaten och krigsinsatsen hålls under armarna av massiva ekonomiska transfereringar och Nato-dirigerade ammunitionsflöden.
2. Öppen konfrontation och krigsförberedelser mot 2030
När Malmer Stenergard talar om att "Europa tar ett betydligt större ansvar för sin egen säkerhet" handlar det inte om defensiv stabilitet, utan om att Europa och Nato har låst fast sig vid en öppen konfrontationskurs. Den kraftiga industriella omställningen, försvarsledningarnas uttalanden och upprustningsprogrammen pekar mot en förberedelse för direkt militär sammandrabbning med Ryssland runt år 2030. Att kalla denna eskalationslogik för "solidarisk allianspolitik" döljer att Europa målmedvetet rustar för en framtida storkonflikt.
3. Dogmatiskt tolkningsföreträde och avvisade fredsinitiativ
Påståendet att Sverige stärker säkerheten genom denna linje faller på Europas totala ovilja att föra en diplomatisk dialog. De europeiska ledarna har systematiskt avvisat alla alternativa fredsinitiativ och i stället gett Volodymyr Zelensky ett oinskränkt tolkningsföreträde. Genom att oreserverat binda upp sig till Kievs maximalistiska kravkatalog fungerar Europa som en bromskloss för varje realistisk fredsprocess. Att hävda att en lösning uteslutande ska ske på Ukrainas villkor saknar helt förankring i det geopolitiska och militära läget.
4. Strutsmentalitet inför den militära verkligheten
Att fortsätta ropa slagord som "Slava Ukraini" samtidigt som man blundar för krigets utveckling är att sticka huvudet i sanden. Vägran att erkänna att Ukraina befinner sig i en ohållbar situation – och i realiteten redan har förlorat kriget på marken – vittnar om en cynisk hållning. Konsekvensen av att driva denna linje vidare är inte ukrainsk seger, utan landets totala förödelse och utraderingen av en hel generation unga ukrainare.
Genom att helhjärtat ansluta sig till denna strategi ökar inte Sverige sin säkerhet. Tvärtom binder regeringen fast landet vid en konfrontativ bana som fördjupar delaktigheten i ett pågående krig och eliminerar alla möjligheter till en hållbar fred.