Man måste förstå hur internationell maktpolitik fungerar
Det här inlägget är ett typexempel på hur en moraliserande och känslostyrd debatt helt missar krigets grundorsaker och de militära realiteterna på marken. Att avfärda stormaktsdiplomati som en "cirkus" visar bara att man vägrar förstå hur internationell säkerhetspolitik fungerar.
1. Kriget uppstod inte i ett vakuum
Att reducera hela konflikten till att en part plötsligt vaknade upp och attackerade utan anledning är en historielös förenkling. USA och Nato har i årtionden varit fullt medvetna om Moskvas röda linjer:
Natos expansion österut: Ända sedan 1990-talet – och i synnerhet efter Natos toppmöte i Bukarest 2008 där Ukraina utlovades medlemskap – varnade diplomater och experter (inklusive nuvarande CIA-chefen William Burns) för att ett ukrainskt Nato-medlemskap var den absolut hårdaste av alla ryska röda linjer.
Majdan 2014: Den väststödda omvälvningen 2014 bröt landets konstitutionella neutralitet och störtade en folkvald regering, vilket utlöste inbördeskriget i Donbass.
Minskavtalens haveri: Under åtta år ignorerades villkoren i Minskavtalen. Både Angela Merkel och François Hollande har i efterhand öppet erkänt att avtalen i praktiken slöts för att ge Ukraina tid att rusta upp militärt, inte för att skapa en hållbar fred.
Nato valde medvetet att använda Ukraina som en framskjuten postering och en bricka i ett geopolitiskt proxykrig. Att låtsas som att detta inte skulle få våldsamma motreaktioner från en kärnvapenbestyckad stormakt är ren naivitet.
2. Verkligheten: Ukraina förlorar och nationens överlevnad står på spel
I dag ser vi det oundvikliga resultatet av denna politik: Ukraina är på väg att förlora kriget militärt. Landet lider av akut brist på soldater, reserverna är tömda och den industriella kapaciteten hos väst har inte kunnat matcha den ryska krigsekonomin. Att fortsätta driva tesen att kriget ska sluta med en rysk kapitulation eller att Ukraina ska återta 1991 års gränser är en farlig chimär. Det kommer helt enkelt inte att ske.
Om Ukraina och dess befolkning ska räddas från fullständig demografisk och fysisk utradering krävs smärtsamma uppoffringar och en förhandlad fred. Det är Ukraina som tvingas ge efter territoriellt och acceptera militär neutralitet – precis som varje mindre stat genom historien har fått göra när ett krig mot en överlägsen stormakt inte gått att vinna på slagfältet.
3. Europas prestige och Zelenskyjs desperata vändning
När Washington nu tvingas konfrontera verkligheten och kräver att Kiev ska inse fakta, är det alltid till Europa Zelenskyj vänder sig. Men den europeiska politiska elten bryr sig i realiteten inte om ukrainarnas öde – för dem handlar allt om prestige.
Europeiska ledare har målat in sig i ett hörn. De har satsat hela sitt politiska förtroende på en total rysk förlust och strypt sin egen ekonomi på kuppen. Nu saknar de både de finansiella musklerna och den industriella förmågan att ersätta USA:s stöd. Ändå hejar man på fortsatt strid till sista ukrainare, väl medvetna om att detta kostar tusentals miljarder euro och hundratusentals unga ukrainska liv.
Stormakter har alltid – och kommer alltid – att förhandla om säkerhetsordningar över huvudet på mindre stater när dessa stater låtit sig förvandlas till militära slagfält. Att kalla detta för "att vara någons nickedocka" visar bara att man hellre offrar en hel nation i en hopplös strid än erkänner att den egna strategin havererat totalt.