Betydelsen av att ha ett historiskt perspektiv när man ska diskutera kriget i Ukraina

Sammanfattning

Denna text undersöker betydelsen av ett historiskt perspektiv i diskussionen om kriget i Ukraina, och hur detta perspektiv kan hjälpa till att förstå den pågående konflikten.

Kriget i Ukraina förenklas ofta till att handla om Putins imperialistiska ambitioner, men det är viktigt att förstå att en sådan analys är för snäv. Det är avgörande att se världen från alla parters perspektiv för att kunna föra konstruktiva samtal och förhandlingar, snarare än att anta en ensidig syn. På den punkten har EU mycket att lära. Trump administrationen uppvisar däremot en mer mognad. Många hävdar att USA går Rysslands ärenden. Men det handlar inte om det utan USA börjar inse vissa realiteter som man inte kan bortse ifrån.

Historien om det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen ger viktiga insikter i dagens krig i Ukraina. Warszawapaktens bildande och senare upplösning, samt NATO:s expansion österut, har skapat en komplex geopolitisk situation som bidragit till dagens spänningar.

Särskilt efter Sovjetunionens kollaps började NATO att expandera, vilket Ryssland uppfattade som ett hot. För Ryssland var det oacceptabelt att Ukraina skulle gå med i NATO, vilket ledde till ökad spänning och i slutändan till kriget i februari 2022.

Kriget i Ukraina kan spåras tillbaka till presidentvalet 2004, som ledde till den Orangea revolutionen och en strävan mot västerländsk integration. Den politiska instabiliteten fortsatte och kulminerade i 2014 års revolution, där Viktor Janukovytj avsattes, vilket i sin tur ledde till Rysslands annektering av Krim.

Konflikten i östra Ukraina, där proryska separatister utropade självständighet, fördjupade krisen. Minskavtalen försökte lösa konflikten, men misslyckades att skapa en varaktig fred. Här har båda parter en stor skuld.

Från 2021 till 2022 ökade spänningarna, och den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina. Detta markerade en ny och mer brutal fas av konflikten, med omfattande internationella reaktioner och sanktioner mot Ryssland samt ett starkt militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina.

Under 2023 och 2024 har kriget fortsatt med varierande intensitet, och Ryssland har anpassat sina strategier. Det har blivit tydligt att konflikten kan bli utdragen, vilket skapar en humanitär kris och påverkar den globala stabiliteten.

Avslutningsvis betonas vikten av diplomati och förhandlingar för att nå en varaktig fred. Det framhävs att både Ukraina och Ryssland har oförenliga krav, vilket gör det svårt att nå en överenskommelse. En acceptabel fred kan endast uppnås genom att man tar hänsyn till båda parters intressen och behov. En fred helt på Ukrainas villkor, vilket lyfts fram av EU, är helt omöjligt. Snarare är det så att Ukraina kommer att tvingas till att inse realiteter och desto längre kriget kommer att pågå desto dyrare blir freden för Ukraina. EU och Ukrainas krigspolitik måste bytas ut till fredspolitik. Vi måste också försonas med tanken om att det finns ingen rättvis fred. Det finns bara en acceptabel fred.

Introduktion

När vi diskuterar krig och konflikter i världen är det av yttersta vikt att ha ett historiskt perspektiv. Detta perspektiv ger oss inte bara en djupare förståelse för de aktuella händelserna, utan det hjälper oss också att dra lärdomar från det förflutna, undvika tidigare misstag och skapa en mer fredlig framtid. Genom att analysera historiska mönster, orsaker och konsekvenser kan vi bättre förstå varför konflikter uppstår och hur de kan lösas eller förebyggas.

När det gäller kriget i Ukraina är det lätt att ha en förutbestämd uppfattning. Den mest vanliga är att Putin är en imperialist och vill återställa Sovjetunionens gränser samt lägga beslag på stora delar av Europa. Om vi antar att detta stämmer så borde detta faktum inte vara ett skäl till att inte prata med Putin. Det är bara med förhandlingar och samtal vi kan lösa konflikter. Och ett bra sätt att börja med är att se världen från "motståndarens" sida.

Men frågan är om kriget i Ukraina har en så enkel förklaring att Putin plötsligt ville expandera Ryssland och att Ukraina är det första steget i en större plan?

Tar man del av debatten så inser man att samtliga parter vägrar att se världen från motståndarens glasögon. I Ryssland, ja, men även i väst och inte minst i USA (innan Trump administrationen). Biden administrationen kan kännetecknas av att man ville föra en hård politik mot Ryssland och stödet till Ukraina var villkorslöst. Ukraina äger sanningen. Stödet ska pågå tills Ukraina är nöjda och vunnit, trots hur mycket det än kostar, hur lång tid det än tar och oavsett hur många miljoner unga människor som offras vid fronten och oavsett hur många oskylda civila som dör och skadas. Förhandlingar ska genomföras under Ukrainas villkor och från en Ukraina styrkeposition. Det är en utgångsposition som delas av samtliga europeiska länder, utom Ungern och Slovakien,

En förhandling med Ryssland kan aldrig starta med dessa utgångspunkter. Det måste till en annan insikt och oavsett vad vi tycker om Donald Trump så är det precis det han vill åstadkomma. Donald Trump har inte närmat sig Ryssland, som ofta nämns i media och bland politiker i EU. Donald Trump vill starta förhandlingar och se vad dessa kan leda till. Varken mer eller mindre. Man kan säga att Donald Trump har en mer nyanserad bild och insett vissa grundläggande realiteter. Det är en bra strategi då Trump har stått utanför alla politiska och militära beslut och egentligen är den enda som kan föra respektfulla samtal med Ryssland. Och som jag kommer visa här nedan är grunden till kriget i Ukraina en effekt av relationen mellan USA och Ryssland.

Det andra är att Ryssland aldrig har motsatt sig fredssamtal. Ett avtal var nära att tecknas under senvåren 2022 men av olika skäl havererade detta, vilket beskrivs längre fram.

Men låt oss gå in på varför kriget egentligen uppstod. Nästan alla politiker och medborgare i Europa, inte minst i Sverige, menar att Putin anföll Ukraina enbart för att lägga sig under landet och därefter gå vidare västerut för att inta resten av Europa. Men är det sant?

Det kalla kriget

För att förstå kriget i Ukraina måste vi gå tillbaka till det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Det kalla kriget blev ett resultat av andra världskriget då två stora makter ställdes mot varandra, ett kommunistiskt sovjetunionen och USA.

Warszawapakten, formellt känd som Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, bildades 1955 som en militär allians av de kommunistiska staterna i Östeuropa under ledning av Sovjetunionen. Syftet var att motbalansera NATO, eller North Atlantic Treaty Organization. Bildandet ägde rum 1949 som en militär allians för att motverka det sovjetiska hotet under kalla kriget.

Under 1980-talet började spänningarna inom Warszawapakten att öka, i takt med att flera av dess medlemsländer upplevde ekonomiska problem, politisk instabilitet och växande folkligt missnöje med de kommunistiska regimerna. Sovjetunionens ledare, Mikhail Gorbachev, introducerade reformprogrammen perestrojka (omstrukturering) och glasnost (öppenhet), som inspirerade liknande reformrörelser i andra Warszawapaktens länder.

1989 var ett avgörande år för Östeuropa, med en serie fredliga revolutioner som störtade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Dessa händelser visade på en kollaps av det kommunistiska styret och ett växande krav på demokratiska reformer och ekonomiska förändringar. Berlinmurens fall och den efterföljande återföreningen av Tyskland var symboliska för kommunismens slut i Östeuropa.

Warszawapaktens upplösning

I takt med att de kommunistiska regimerna föll, förlorade Warszawapakten sin legitimitet och sitt existensberättigande. De nya demokratiska regeringarna i Östeuropa började distansera sig från Sovjetunionen och uttryckte intresse för att integreras med Västeuropa och NATO. Den formella upplösningen av Warszawapaktens militära strukturer skedde den 1 juli 1991, och organisationens slutliga upplösning skedde den 25 februari 1991, när försvarsministrarna för de återstående medlemmarna beslutade att formellt upplösa alliansen.

Warszawapaktens upplösning markerade slutet på det kalla kriget och början på en ny era av europeisk integration och säkerhetssamarbete. Flera av de tidigare medlemmarna av Warszawapakten har sedan dess anslutit sig till NATO, vilket har bidragit till att forma den nuvarande säkerhetsordningen i Europa.

Utvidgning av NATO - Öppna dörrars politik

När Berlinmuren föll 1989 och de öst- och västtyska staterna återförenades, fördes det intensiva samtal mellan USA, Västeuropa och Sovjetunionen om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av återföreningen. Ett centralt ämne var huruvida NATO skulle utvidgas till att omfatta det återförenade Tyskland. Under dessa förhandlingar, i synnerhet de som ägde rum under 1990, hävdar vissa källor att västerländska ledare, inklusive USA:s utrikesminister James Baker, gav muntliga försäkringar till Gorbachev. NATO ska inte expandera en tum österut i samband med Tysklands återförening.

Det är viktigt att notera att det inte finns några skriftliga avtal eller officiella dokument som bekräftar dessa löften. Västmakterna hävdar att inga sådana formella åtaganden gjordes, medan Ryssland har hållit fast vid att dessa muntliga löften gavs och bröts när NATO började expandera. Professor Jeffrey Sachs, en av världens ledande tänkare inom internationella relationer har utryckt att det fanns en uppgörelse och det här är en mycket viktig slutsats.

Trots debatten om dessa löften, började NATO att expandera österut med antagandet av nya medlemmar från de tidigare Warszawapakten och sovjetrepublikerna.

Med Sovjetunionens kollaps fann USA ett gyllene tillfälle att dra nytta av situationen. En gång för alla kunde man på riktigt minska den forna ärkefienden styrka och geopolitiska betydelse. Ett expanderat NATO blev det viktigaste verktyget för denna process.

1994 skrev president Bill Clinton under en viljeförklaring att expandera NATO till Ukraina och öppna dörren för alla länder som vill gå in i NATO, oavsett vad Ryssland tycker.

Nu blev det fritt fram för länder i det forna Östeuropa att ansluta sig till NATO. Detta inkluderade länder som Polen, Ungern och Tjeckien 1999, följt av ytterligare utvidgningar under 2000-talet med följande länder.

• Bulgarien - 2004
• Estland - 2004
• Lettland - 2004
• Litauen - 2004
• Rumänien - 2004
• Slovakien - 2004
• Slovenien - 2004
• Albanien - 2009
• Kroatien - 2009

Notera att Västtyskland gick med i NATO 1955. När sedan När Tyskland återförenades den 3 oktober 1990, blev de territorium som tidigare tillhört Östtyskland en del av det enade Tyskland, som redan var medlem i NATO

NATO:s expansion blev en källa till spänningar mellan Ryssland och västvärlden och är den faktor som bidragit till den försämrade relationen.

Ryssland var inte nöjda med NATOS expansion eftersom det skapade en militär obalans och ett verkligt hot mot Rysslands existens. Ryssarna accepterade detta faktum men det fanns en röd gräns som Ryssland aldrig kommer att acceptera och det är om Ukraina går in i NATO (även Georgien var en röd gräns). I ett sådant scenario skulle Rysslands Svartahavsflotta stängas inne samt att Moskva skulle stå 7 minuter från en kärnvapenattack via Ukraina. En helt oacceptabel situation för Ryssland.

Professor Jeffrey Sachs har jämfört det med om USA skulle acceptera ryska och kinesiska kärnvapen längst USA:s gräns till México och Kanada. Självklart skulle USA aldrig acceptera detta. Under Cuba krisen 1961 höll faktiskt en sådan situation att uppstå och president Kennedy agerade starkt mot Sovjetiska kärnvapen på Cuba. I sista stund valde Kruskopf att vända båtarna med kärnvapen för att ta sig hem till Sovjetunionen. I gengäld monterade USA ner kärnvapenmissiler i Turkiet.

Alla amerikanska administrationer har fört samma politik att USA ska dominera världen och som verktyg har man NATO och Europa som följt USA:s diktat i denna fråga. Vad vi nu ser är Donald Trump som gör avsteg från denna process, men mer om detta längre fram.

Med NATO expansionen och den öppna dörrens politik såg USA möjligheten att mer eller mindre agera fritt. År 2002 beslutade president George Bush att placera ut avancerade missilsystem presumtivt laddade med kärnvapen i den forna östländerna, nära Rysslands gräns. Ryssland med Putin protesterade men gjord inget mer. Man gjorde heller ingen stor sak av att USA gick in i Irak och expanderade i mellanöstern. Men spänningarna mellan länderna ökade avsevärt.

Ukrainas självständighet

För att förstå det fortsatta händelseförloppet måste vi reda ut vad Ukrainas självständighet byggde på och vad parterna enades om samt vad som skulle hållas.

1991 förklarade Ukraina sig självständigt från Sovjetunionen. Detta bekräftades i en folkomröstning och erkändes av Ryssland. I denna process ställdes inga formella krav från Ryssland, men alliansfrihet var en tydlig, outtalad förväntning, vilket Ukraina accepterade. I annat fall hade dåvarande Sovjetunionen inte tillåtet processen. Ryssland ställde formellt sett inga hårda villkor för att erkänna Ukrainas självständighet, men vissa frågor låg som underförstådda förväntningar eller sensitiva punkter:

Kärnvapenfrågan. Ukraina hade världens tredje största kärnvapenarsenal efter Sovjets fall.Ryssland och väst (bland annat USA) krävde att Ukraina skulle avstå från dessa vapen. Detta deklarerades senare i Budapester-memorandumet (1994): Ukraina gick med på att avstå kärnvapen i utbyte mot säkerhetsgarantier från Ryssland, USA och Storbritannien – dessa garanterade Ukrainas gränser och suveränitet.

Svartahavsflottan. Både Ryssland och Ukraina gjorde anspråk på Sovjets Svartahavsflotta, stationerad på Krim.En kompromiss nåddes 1997: Flottan delades, och Ryssland fick hyra flottbasen i Sevastopol (på Krim) till 2017, senare förlängt till 2042.

Ukrainas geopolitik. Ryssland förväntade sig att Ukraina skulle förbli i den ryska intressesfären – exempelvis genom medlemskap i OSS, fortsatt ekonomiskt samarbete, och att inte närma sig NATO. Anslutningen till EU var mer otydlig men Ryssland förväntade sig att Ukraina skulle ingå i den Ryska ekonomiska sfären.

De viktigaste punkterna är onekligen kärnvapenfrågan samt att inte ansluta sig till NATO. Flottbasen i Sevastopol var också central.

År 2019 gjordes inga förändringar av själva grundlagen, utan man ändrade text i den konstitution från 1996 — med syfte att tydligt förankra Ukrainas mål att gå med i EU och NATO. Detta ägde rum den 21 februari 2019, tre månader innan Zelensky vann presidentvalet.

Det finns inga dokument eller läckor om att USA låg bakom Ukrainas ändring av författningen. Men samtidigt är det svårt att inte tro att USA och NATO var inblandad.

Ukrainas dåvarande president Porosjenko motiverade ändringen med att Euro-Atlantisk integration var central för att skydda Ukrainas självständighet. Med all sannolikhet hade USA och Ukraina samtal om detta och säkert en tyst överenskommelse. Det är allmänt känt att USA och NATO såg expansionen av allianspakten till Rysslands gräns som en central fråga.

Man kan dra många slutsatser av denna förändring men en slutsats som inte kan åsidosättas är att den grundläggande överenskommelsen med Ryssland, såväl skriftlig som muntlig, bröts ensidigt av Ukraina. Ryssland utgick från att Ukraina skulle förbli neutralt och inte ansluta sig till NATO. Ryssland har under hela 2000-talet varnat för att ett ukrainskt NATO-medlemskap är ett hot mot dess säkerhet.

Med tiden ökade spänningarna, särskilt efter 2004: Orangea revolutionen (västvänlig president valdes) samt 2014: Euromajdan och Rysslands annektering av Krim. Låt oss därför gå in på dessa frågor. 

NATO och Ukraina

Presidentvalet i Ukraina 2004

Under hösten och vintern 2004 hölls presidentval i Ukraina som kom att bli en vändpunkt i landets historia. Valet präglades av anklagelser om valfusk, massprotester och internationell uppmärksamhet. Det var också startskottet för den så kallade "Orangea revolutionen".

Inför presidentvalet 2004 stod Ukraina vid ett vägskäl. Landet hade under lång tid präglats av korruption och politisk instabilitet. Den sittande presidenten, Leonid Kutjma, hade styrt landet sedan 1994 och hans efterträdare skulle antingen fortsätta hans politik eller bryta med det förflutna och föra landet närmare europeiska värderingar och standarder.

De två huvudkandidaterna i valet var Viktor Janukovytj, som stöddes av den sittande makten och hade ett starkt stöd från östra och södra delen av landet, och Viktor Jusjtjenko, som representerade oppositionen och hade ett starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Jusjtjenko förespråkade reformer, en kamp mot korruption och närmare band till EU och NATO.

Vid omvalet i december segrade Viktor Jusjtjenko med en tydlig majoritet. Valet betraktades som rättvist och transparent av internationella observatörer. Jusjtjenkos seger markerade slutet på den Orangea revolutionen och början på en ny era i Ukrainas historia.

Jusjtjenko svors in som president den 23 januari 2005. Hans tid vid makten präglades av fortsatta utmaningar, inklusive politiska motsättningar och ekonomiska svårigheter. Trots detta betraktas Orangea revolutionen som en seger för demokratin och folkets vilja i Ukraina.

Presidentvalet i Ukraina 2009

Efter den Orangea revolutionen och valet av Viktor Jusjtjenko som president, präglades Ukraina av en tid av politisk omvälvning och ekonomiska utmaningar. Jusjtjenkos mandatperiod kännetecknades av ansträngningar att föra landet närmare väst och genomföra demokratiska reformer. Trots detta fortsatte korruption och politiska konflikter att vara utbredda.

Inför presidentvalet 2009 var det politiska landskapet fortsatt splittrat. Den sittande presidenten Viktor Jusjtjenko hade tappat mycket av sitt stöd på grund av bristande framgångar med reformer och ekonomiska svårigheter. Samtidigt hade landet drabbats hårt av den globala finanskrisen 2008, vilket ytterligare förvärrade situationen.

De två främsta kandidaterna i presidentvalet 2009 var Viktor Janukovytj, som återigen representerade det proryska blocket och hade stöd från östra och södra Ukraina, och Julia Tymosjenko, den tidigare premiärministern som var en av ledarna under Orangea revolutionen och hade starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Tymosjenko förespråkade fortsatt integration med EU och NATO samt reformer för att bekämpa korruption.

Presidentvalet 2009 hölls i två omgångar. Den första omgången ägde rum den 17 januari 2010, där ingen av kandidaterna lyckades få en absolut majoritet av rösterna. Den andra omgången ägde rum den 7 februari 2010, där Viktor Janukovytj segrade över Julia Tymosjenko med en knapp majoritet.

Efterspel och betydelse

Viktor Janukovytj svors in som president den 25 februari 2010. Hans seger markerade en vändpunkt i Ukrainas politik, med en mer prorysk hållning och en minskad entusiasm för västerländsk integration. Janukovytjs tid vid makten präglades av fortsatta politiska konflikter och ekonomiska utmaningar, men även av ökande autoritära tendenser.

Presidentvalet 2009 var en viktig milstolpe i Ukrainas moderna historia, som visade på det fortsatta politiska och regionala splittringarna i landet. Det påverkade landets riktning och relationer med omvärlden för många år framöver. En av de viktigaste slutsatser var att Ukraina ville ha neutralitet och inte gå med i NATO.

Det här gick inte USA:s väg att expandera NATO och inkludera Ukraina. Nu gjorde USA något som man är ytterst duktig på, en dold maktändring i Ukraina, som resulterade i att Viktor Janukovytj avgick och flydde landet. Det blev också startskottet på Rysslands annektering av Krim

Rysslands annektering av Krim 2014

För att förstå Rysslands annektering av Krim 2014 måste vi börja med när Viktor Janukovytj avsattes som president i Ukraina 2014 efter en serie massiva protester och demonstrationer, kända som Euromajdan. Protesterna började i november 2013 när Janukovytj beslutade att avbryta förhandlingarna om ett associeringsavtal med Europeiska unionen och i stället stärka banden med Ryssland. Detta beslut mötte hårt motstånd från många ukrainare som förespråkade närmare integration med Europa.

Protesterna eskalerade under vintern 2013–2014 och ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Situationen nådde sin kulmen i februari 2014 när över 100 demonstranter dödades i Kiev. Under detta tryck och förlorad politiskt stöd flydde Janukovytj till Ryssland, och det ukrainska parlamentet röstade för att avsätta honom från sitt ämbete.

Men bakom protesterna och vem som egentligen iscensatte allt detta var USA som genom aktiva, men dolda handlingar genomförde maktförändringen. Två mycket aktiva personer var Victoria Jane Nuland, biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor samt USA:s Ukraina ambassadör Geoffrey Pyatt. Det finns faktiskt banduppspelningar på deras planer på att byta ut Viktor Janukovytj om det är nu någon som är tveksam.

Efter att Viktor Janukovytj avsattes som president i februari 2014, blev Oleksandr Turtjynov tillfällig president. Han tjänstgjorde i denna roll tills ett nytt presidentval kunde hållas. Vid valet i maj 2014 valdes Petro Porosjenko till president.

Janukovytjs fall från makten skapade en politisk kris i Ukraina och blev en avgörande faktor som ledde till Rysslands annektering av Krim och den pågående konflikten i östra Ukraina. Medan västvärlden såg händelserna som ett steg mot demokratisk utveckling och självbestämmande, uppfattade Ryssland dem som ett hot mot dess inflytande i regionen. Maktförändringen i Ukraina låg helt i USA:s intressen och planer och nu kunde arbetet med att expandera NATO även till Ukraina. Åren innan hade sju forna euroepiska östländer anslutit sig till NATO.

Bakgrunden till Rysslands angrepp på Krim 2014

NATOS expansion har faktiskt påverkan på Rysslands angrepp mot Krim 2014. Den ryska annekteringen av Krim är en komplex händelse med djupa historiska, politiska och strategiska rötter. För att förstå varför Ryssland beslutade att annektera Krim är det nödvändigt att undersöka flera faktorer som bidrog till detta beslut.

Krim har en lång och komplicerad historia som sträcker sig över flera århundraden. Den var en del av Ryssland sedan 1700-talet, och majoriteten av Krims befolkning identifierar sig som etniska ryssar. Under Sovjettiden blev Krim en del av den ukrainska sovjetrepubliken, men efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev Krim en del av det oberoende Ukraina. För många ryssar, inklusive ledande politiker som Vladimir Putin, är Krim en symbol för rysk historia och kultur.

Krims strategiska läge vid Svarta havet gör det till en geopolitisk pärla. Halvön är hem för den ryska Svartahavsflottan, som har sin bas i Sevastopol. Att ha kontroll över Krim ger Ryssland en militär och maritim närvaro i ett viktigt område. När den politiska situationen i Ukraina började destabiliseras, såg Ryssland en möjlighet att säkra sina geopolitiska intressen genom att ta kontroll över Krim.

Den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes, skapade ett maktvakuum i Ukraina. Den nya ukrainska regeringen var pro-västlig och sökte närmare band med EU och NATO, något som Ryssland såg som ett potentiellt hot mot sina intressen. Genom att annektera Krim kunde Ryssland dels stärka sin egen position, dels försvaga den nya ukrainska regeringen.

Rysslands annektering av Krim möttes av starka internationella fördömanden och sanktioner från västländer. Trots detta har Ryssland fortsatt att hålla fast vid sitt anspråk på Krim, vilket har lett till en utdragen konflikt med Ukraina och ökat spänningarna mellan Ryssland och västvärlden. Hade USA hållit sig borta från Ukrainas inre angelägenheter samt om NATO deklarerat att Ukraina aldrig ska tas in i organisationen hade Ryssland antagligen aldrig annekterat Krim. För Ryssland var det ett sätt att återställa vad de såg som en rättmätig del av sitt territorium och att skydda sina strategiska intressen i regionen. 

Men den kanske viktigaste förklaringen till att Ryssland annekterade krim var att NATO hade långt framskridna planer på att bygga en militärbas på Krim. Lägg till att den nya regimen i Kiev signalerade mycket starkt till Ryssland att vi vill inte ha er på Krim, trots att det fanns ett avtal som gav Ryssland den rättigheten fram till år 2042. 

Presidentvalet i Ukraina 2014

Efter att Viktor Janukovytj avsattes som president i februari 2014, tog Oleksandr Turtjynov över som tillfällig president. Ett nytt presidentval hölls i maj 2014 för att stabilisera landet efter den politiska krisen och de massiva protesterna kända som Euromajdan.

I valet deltog flera kandidater, men det var Petro Porosjenko som segrade med en betydande majoritet av rösterna. Porosjenko, en affärsman och tidigare utrikesminister, fick över 54% av rösterna, vilket innebar att ingen andra omgång behövdes. Hans närmaste konkurrent, Julia Tymosjenko, fick cirka 13% av rösterna.

Valet var en viktig händelse i Ukrainas moderna historia som markerade ett skifte mot västerländsk integration och bort från ryskt inflytande. Det genomfördes trots den pågående konflikten i östra Ukraina och Rysslands annektering av Krim, som skapade utmaningar för valets genomförande i dessa områden. Porosjenkos seger återspeglade en stark önskan bland många ukrainare att närma sig Europa och distansera sig från Ryssland.

Krisen i Luhansk och Donetsk

Konflikten började i kölvattnet av den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes och ersattes av en pro-västlig regering. Den nya regeringens västorienterade politik och Rysslands annektering av Krim skapade en djup splittring inom Ukraina, särskilt i de östra regionerna Luhansk och Donetsk, där en betydande del av befolkningen är rysktalande och har starka band till Ryssland.

I april 2014 utropade proryska separatister Luhansk och Donetsk som självständiga "folkrepubliker." Den ukrainska regeringen betraktade dessa utrop som olagliga och inledde en militär operation för att återta kontrollen över regionerna. Konflikten eskalerade snabbt till fullskaliga strider mellan ukrainska styrkor och separatistiska miliser, stödda av Ryssland.

Ryssland har officiellt förnekat direkt militärt stöd till separatisterna, men det finns omfattande bevis på rysk inblandning, inklusive leveranser av vapen, personal och ekonomiskt stöd.

Internationella aktörer som USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd.

Minskavtalen

För att försöka få slut på striderna ingicks Minskavtalen, Minsk I september 2014 och Minsk II i februari 2015. Dessa avtal föreskrev bland annat vapenvila, tillbakadragande av tunga vapen och utbyte av fångar. Trots dessa avtal fortsatte striderna med varierande intensitet under de följande åren.

Under denna period genomförde Ukraina en rad ekonomiska och politiska reformer, som stöddes av internationella institutioner som IMF och Världsbanken, som tillhandahöll finansiellt stöd.

Ukrainas relation med västvärlden stärktes betydligt under dessa år, med ökat samarbete med EU och NATO. Samtidigt förvärrades relationen med Ryssland, som såg Ukrainas närmande till väst som ett direkt hot mot sina intressen.

Trots de höga förväntningarna på Minskavtalen misslyckades dessa att uppnå en varaktig fred. Anledningarna var många och komplexa, och det är svårt att skylla helt och hållet på en enda part.

En av de främsta orsakerna var bristen på förtroende mellan de stridande parterna. Ukraina och de rysksupporterade separatisterna i Luhansk och Donetsk hade djupt rotade misstro i varandra, och detta gjorde det svårt att genomföra avtalen. Den ukrainska regeringen misstrodde Rysslands avsikter och såg deras stöd till separatisterna som ett hinder för fred. Samtidigt ansåg separatisterna att de inte fick tillräckligt erkännande för sina krav och att Ukraina inte uppfyllde sina åtaganden.

Ytterligare en faktor var de interna politiska och ekonomiska utmaningarna i Ukraina. Landet genomgick en period av betydande reformer och omvandlingar, vilket skapade inhemsk instabilitet och försvårade genomförandet av Minskavtalen.

Slutligen spelade internationella aktörer en roll i den fortsatta konflikten. USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd, men deras intressen och strategier var inte alltid helt i linje med Ukrainas behov och förmågor. Detta skapade ibland spänningar och missförstånd som ytterligare komplicerade fredsprocessen. 

En viktig slutsats man kan dra är att Minsk II var ett fredsavtal som formellt undertecknades av Ukraina och Ryssland men aldrig fullt implementerades. Angela Merkel (dåvarande Tysklands förbundskansler) har själv framhållit att Minsk var den enda realistiska lösningen vid tidpunkten. Vad Tyskland och Frankrike de facto gjorde och stödde vara att ge Ukraina grönt ljus för att rusta upp Ukrainas försvar för att i framtiden kunna stärka kriget i Luhansk och Donbas. Ryssland såg detta hända och Ryssland har använt detta som ett argument för att väst inte var uppriktiga i sina fredssträvanden.

Den ukrainska Bandera-rörelsen

Bakgrund

Den ukrainska Bandera-rörelsen är uppkallad efter Stepan Bandera, en kontroversiell och inflytelserik figur i Ukrainas moderna historia. Bandera var en nationalistisk ledare under 1930- och 1940-talet och en framträdande medlem av Organisationen för ukrainska nationalister (OUN). Rörelsen drevs av en stark önskan att etablera en självständig ukrainsk stat, fri från sovjetiskt och nazistiskt inflytande, och hade en betydande inverkan på Ukrainas kamp för självständighet under 1900-talet.

Stepan Bandera och OUN

Stepan Bandera föddes 1909 i västra Ukraina, som då var en del av det Österrike-Ungerska riket och senare Polen. Han engagerade sig tidigt i nationalistiska aktiviteter och blev en nyckelfigur inom OUN, som grundades 1929. OUN var en nationalistisk organisation som kämpade för ett självständigt Ukraina och använde både politiska och militära metoder för att nå sina mål.

Under Bandera ledning splittrades OUN i två fraktioner: OUN-M (under Andrij Melnyk) och OUN-B (under Bandera). Bandera och hans fraktion förespråkade en mer radikal och våldsam väg mot självständighet, vilket gjorde honom till en kontroversiell figur. Hans metoder inkluderade sabotage, attentat mot politiska motståndare och samarbete med axelmakterna under andra världskriget.

Rörelsens aktiviteter under andra världskriget

Under andra världskriget försökte Bandera och OUN-B utnyttja den kaotiska situationen för att etablera en ukrainsk stat. Vid krigets början samarbetade rörelsen med Nazityskland, med hopp om att detta skulle leda till en självständig ukrainsk stat. Bandera utropade självständighet för Ukraina 1941, men nazisterna motsatte sig detta och Bandera fängslades kort därpå.

Rörelsen hade också en militär gren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), som kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor. UPA är särskilt omdebatterad för dess roll i etniska rensningar i Volyn och Östra Galicien, där polska civila dödades i stor skala. Dessa händelser har lett till att många betraktar Bandera-rörelsen som kontroversiell och polariserande, inte bara inom Ukraina utan även internationellt.

Ideologi

Bandera-rörelsen hade en stark nationalistisk ideologi, med fokus på Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Rörelsen betonade vikten av en ukrainsk nationell identitet och motsatte sig alla former av kolonialism och imperialism, särskilt från Sovjetunionen och Polen. Samtidigt hade rörelsen en auktoritär och ultranationalistisk karaktär, med inslag av etnisk exkludering, som har kritiserats av både historiker och politiska analytiker.

Modern betydelse

I dagens Ukraina är Bandera en kontroversiell symbol. För vissa är han en frihetshjälte som kämpade för Ukrainas självständighet mot överväldigande odds. För andra är han en kontroversiell figur på grund av hans metoder och ideologiska ståndpunkter, inklusive hans roll i våldsamheter och samarbete med Nazityskland. Hans arv har blivit en brännpunkt i den politiska och kulturella debatten, särskilt i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

I västra Ukraina, särskilt i regioner som Lviv, hyllas Bandera som en nationalistisk ikon, med statyer och gator uppkallade efter honom. I östra Ukraina och internationellt är hans minne mer polariserat, där han ofta associeras med extremism och historiska kontroverser.

Slutsats

Bandera-rörelsen är en viktig del av Ukrainas moderna historia, och dess påverkan fortsätter att forma landets politiska och kulturella landskap idag. Trots de komplexa och kontroversiella aspekterna av dess arv, förblir rörelsen en symbol för kamp och motstånd i Ukrainas strävan efter självständighet.

Bandera-rörelsen under andra världskriget försökte etablera en ukrainsk stat, först genom samarbete med Nazityskland, vilket ledde till att Stepan Bandera fängslades 1941. Rörelsens militärgren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor, men är kontroversiell för dess roll i etniska rensningar. Ideologin präglades av stark nationalism, motstånd mot kolonialism och imperialism, men också auktoritära och ultranationalistiska inslag med etnisk exkludering.

Bandera är idag en omdebatterad symbol. Han hyllas som frihetshjälte i västra Ukraina, medan han i östra Ukraina och internationellt förknippas med extremism och historiska kontroverser. Rörelsen är central för Ukrainas moderna historia och dess arv påverkar fortfarande landets politiska och kulturella landskap. Bandera-rörelsen är en viktig del av Ukrainas moderna historia, och dess påverkan fortsätter att forma landets politiska och kulturella landskap idag. Trots de komplexa och kontroversiella aspekterna av dess arv, förblir rörelsen en symbol för kamp och motstånd i Ukrainas strävan efter självständighet.

Rörelsens aktiva och betydelsefulla roll i Ukraina, vars påverkan sträcker sig ända in i presidentens ämbete är en hinder för långsiktig och stabil fred. Det är också en anledning till att Ryssland kärvar att denna facistiska och nynazistiska rörelse måste ellimineras för att Ryssland ska kunna skriva under ett fredsavtal. Risken är annars stor att kriget kommer att återupptas efter ett fredsfördrag. 

Zelensky blir president

I presidentvalet 2019 kampanjade Zelenskyj som anti-etablissemangs- och fredskandidat och lovade att stoppa kriget i östra Ukraina. Han ville förhandla direkt med Ryssland och separatister, exempelvis genom en dialog initierad i Tripartite Kontaktgruppen. Redan i juni 2019 utsåg han före detta president Leonid Kuchma som Ukrainas representant i kontaktgruppen; målet var att återuppta samtal och utbyten av fångar. Vidare ville han inrätta lokala val i Donetsk och Luhansk i utbyte mot vapenvila.

Under hösten 2019 rapporterades ett preliminärt avtal: Ukraina skulle respektera lokala val i regionen, under förutsättning att ryska trupper drog sig tillbaka. Detta avtal kritiserades internt (bland annat från högernationella krafter i Ukraina) för att kunna ge separatister inflytande. Under kampanjen uttryckte Zelenskyj stöd för EU och NATO medlemskap men ville att folket skulle fatta det beslutet genom ett referendum.

Målet att ingå i NATO stärktes med tiden genom Mål om NATO-handlingsplan (MAP) till 2024 och EU-ansökan. I sitt program lade han upp ett mål: ansöka om en NATO MAP under 2024 och arbeta för EU-medlemskap samtidigt. Som president undertecknade han senare lagar för att närma det ukrainska försvaret till NATO-standard, gick med i NATO:s "Enhanced Opportunity Partner"-program 2020, och undertecknade en nationell säkerhetsstrategi med fokus på EU- och NATO-integrering. Efter den ryska invasionen 2022 ansökte Zelenskyj (och Ukraina) om accelererat medlemskap i NATO och EU, inklusive officiella ansökningar – EU fick kandidatstatus i juni 2022, NATO-ansökan lämnades in i september 2022.

Slutsatsen är att Zelensky förändrade sin politik kraftigt efter det att han blev president och försummade Rysslands starka protester som gick ut på att Ukraina måste hålla sig utanför NATO. Ryssland såg det som en kraftig provokation och ett hot mot Ryssland existens. Man kan fråga sig varför Zelensky gjorde denna kraftiga förändring och en förklaring är nog att han styrdes av nationella högerkrafter inom den ukrainska armen och politiken. 

I presidentvalet 2019 kampanjade Zelenskyj som anti-etablissemangs- och fredskandidat och lovade att stoppa kriget i östra Ukraina. Han ville förhandla direkt med Ryssland och separatister, exempelvis genom en dialog initierad i Tripartite Kontaktgruppen. Redan i juni 2019 utsåg han före detta president Leonid Kuchma som Ukrainas representant i kontaktgruppen; målet var att återuppta samtal och utbyten av fångar. Vidare ville han inrätta lokala val i Donetsk och Luhansk i utbyte mot vapenvila.

Under hösten 2019 rapporterades ett preliminärt avtal: Ukraina skulle respektera lokala val i regionen, under förutsättning att ryska trupper drog sig tillbaka. Detta avtal kritiserades internt (bland annat från högernationella krafter i Ukraina) för att kunna ge separatister inflytande. Under kampanjen uttryckte Zelenskyj stöd för EU och NATO medlemskap men ville att folket skulle fatta det beslutet genom ett referendum.

Målet att ingå i NATO stärktes med tiden genom Mål om NATO-handlingsplan (MAP) till 2024 och EU-ansökan. I sitt program lade han upp ett mål: ansöka om en NATO MAP under 2024 och arbeta för EU-medlemskap samtidigt. Som president undertecknade han senare lagar för att närma det ukrainska försvaret till NATO-standard, gick med i NATO:s "Enhanced Opportunity Partner"-program 2020, och undertecknade en nationell säkerhetsstrategi med fokus på EU- och NATO-integrering. Efter den ryska invasionen 2022 ansökte Zelenskyj (och Ukraina) om accelererat medlemskap i NATO och EU, inklusive officiella ansökningar – EU fick kandidatstatus i juni 2022, NATO-ansökan lämnades in i september 2022.

Slutsatsen är att Zelensky förändrade sin politik kraftigt efter det att han blev president och försummade Rysslands starka protester som gick ut på att Ukraina måste hålla sig utanför NATO. Ryssland såg det som en kraftig provokation och ett hot mot Ryssland existens. Man kan fråga sig varför Zelensky gjorde denna kraftiga förändring och en förklaring är nog att han styrdes av nationella högerkrafter inom den ukrainska armen och politiken. 

Varför Zelenskyj inte kunde lösa konflikten i östra Ukraina

Trots Zelenskyj ambitioner och löften om att bringa fred i östra Ukraina, stötte han på flera svårigheter som förhindrade en lösning. Dessa hinder var både interna och externa och gjorde konflikten till en av de mest komplicerade politiska utmaningarna. Zelenskyj tvingades balansera mellan polariserade intressegrupper, nationalistiska grupper som krävde en hård linje mot Ryssland och separatister, samt mer moderata röster som förespråkade dialog och kompromiss. Dessa motstridiga krav skapade en splittrad opinion som försvårade en enad strategi. Tilläggas ska att det är just nationalistiska intressegrupper i Ukraina som Ryssland menar är fascistiska och nynazistiska och har sina rötter i den så kallade Banderas rörelsen.

Sammanfattning av Bandera-rörelsen

Nu går jag inte in djupare på Bandera rörelsen, det är en artikel i sig. Men kortfattat bildades rörelsen under andra världskriget. Under andra världskriget försökte Stepan Bandera och OUN-B utnyttja den kaotiska situationen för att etablera en ukrainsk stat.

Rörelsen hade också en militär gren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), som kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor. UPA är särskilt omdebatterad för dess roll i etniska rensningar i Volyn och Östra Galicien, där polska civila dödades i stor skala. Rörelsen försökte etablera en ukrainsk stat, först genom samarbete med Nazityskland, vilket ledde till att Stepan Bandera (rörelsens grundare) fängslades 1941. Rörelsens militära gren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor, men är kontroversiell för dess roll i etniska rensningar. Ideologin präglades av stark nationalism, motstånd mot kolonialism och imperialism, men också auktoritära och ultranationalistiska inslag med etnisk exkludering. Kortfattat fascistiska och nynazistiska inslag.

Bandera är idag en omdebatterad symbol. Han hyllas som frihetshjälte i västra Ukraina, medan han i östra Ukraina förknippas med extremism och historiska kontroverser. Rörelsen är central för Ukrainas moderna historia och dess arv påverkar fortfarande landets politiska och kulturella landskap. Bandera-rörelsen är en viktig del av Ukrainas moderna historia, och dess påverkan fortsätter att forma landets politiska och kulturella landskap idag. Trots de komplexa och kontroversiella aspekterna av dess arv, förblir rörelsen en symbol för kamp och motstånd i Ukrainas strävan efter självständighet.

Rörelsens aktiva och betydelsefulla roll i Ukraina, vars påverkan sträcker sig ända in i presidentens ämbete, är ett hinder för långsiktig och stabil fred. Det är också en anledning till att Ryssland kräver att denna fascistiska och nynazistiska rörelse måste elimineras för att Ryssland ska kunna skriva under ett fredsavtal. Risken är annars stor att kriget kommer att återupptas efter ett fredsfördrag.

Zelenskys svaga ledarskap resulterade i att kriget i östra Ukraina fortsatte.

Ukrainas statliga institutioner, inklusive rättsväsendet och den militära ledningen, saknade de resurser och den enhet som behövdes för att effektivt genomföra fredsstrategier, samt att komma till rätta med de fascistiska krafter som fanns (och fortfarande finns samt stärkts högst betydligt) i Ukraina. Dessutom ska tilläggas att vissa inhemska aktörer, inklusive oligarker med kopplingar till försvarsindustrin, hade ekonomiska motiv för att hålla konflikten vid liv och utövade påtryckningar som hindrade långsiktiga lösningar. Detta gjorde det svårt för Zelenskyj att nå en lösning utan att göra betydande eftergifter.

USA och EU arbetade heller inte för att lösa konflikten eller beakta Rysslands intressen. Deras motiv var mer inriktad på att motverka Rysslands inflytande än på att direkt medla i konflikten. Detta lämnade Ukraina i en komplex geopolitisk situation.

Det fanns ett fredsavtal, Minsk 2, men avtalet var impopulärt bland många ukrainare och ansågs vara fördelaktiga för Ryssland. Kombinationen av dessa faktorer gjorde det nästintill omöjligt för Zelenskyj att uppnå en varaktig fred. Konflikten i östra Ukraina förblev därför en öppen och olöst kris under hans första tid vid makten, trots hans försök och höga ambitioner.

Det är sant att Zelenskyj, som Ukrainas president, hade ett betydande ansvar för landets politik och hanteringen av konflikten i östra Ukraina. Hans roll innebar att han behövde agera som en ledande kraft för att navigera mellan de många hinder och intressegrupper som präglade situationen. Även om han inte ensam kan hållas ansvarig för att kriget i östra Ukraina fortsatte, hade han som landets högsta ledare ett särskilt ansvar för att försöka hitta lösningar. Hans försök att balansera nationalistiska rörelser, ekonomiska intressen och internationella påtryckningar visade dock att krisens komplexitet ofta översteg en enskild presidents möjligheter att agera framgångsrikt. Detta understryker svårigheterna i att leda ett land mitt i en så intensiv geopolitisk och intern konflikt.

Minskavtalet, som syftade till att skapa en väg till fred genom ökad autonomi för de östra regionerna inom Ukraina, var en central men kontroversiell punkt under Zelenskyj presidentskap. Att acceptera avtalet och ge östra Ukraina självständighet inom landets gränser skulle ha inneburit att Ukraina erkände de separatistiska regionerna som delvis självstyrande, vilket många såg som en eftergift till Ryssland. Detta skulle ha kunnat mildra konflikten men samtidigt riskerat att undergräva Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Ukrainska fascistiska krafter ville inte se ett genomförande av Minskavtalet och med tiden föll Zelensky efter och kriget fortsatte genom ukrainska bombningar av östra Ukraina. Landets egen president bombade med andra ord sin egen befolkning.

Väst hade inga problem med den saken och deras politik gick mer ut på att beväpna Ukraina än att skapa en fred. EU och NATO:s intresse av att förminska Ryssland var större än hänsyn till befolkningen i östra Ukraina. Kort sagt, Zelensky föll till föga och blev med tiden alltmer aggressiv mot Ryssland.

Från rysk sida insåg man att konflikten i Ukraina och förtrycket mot den ryska befolkningen i Östra Ukraina kan inte stoppas med förhandlingar så länge dessa fascistiska krafter dominerar Ukraina. Det var en viktig anledning till att Ryssland genomförde SMO, speciell militär operation. Märk att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. En annan faktor som bidrog till Rysslands beslut var onekligen expansionen av NATO till Rysslands gräns. 

Åren 2021–2022: Växande spänningar och Ryssland går in i Ukraina

I drygt 25 år hade Ryssland deklarerat att ett ukrainskt medlemskap i NATO skulle leda till konflikt och en stor risk för krig. Trots detta ändrade inte väst och NATO sina öppna dörrars politik. Nu nådde man vägs ände. Mot slutet av 2021 och början av 2022 ökade spänningarna kraftigt. Ryssland började samla stora truppstyrkor vid gränsen till Ukraina, vilket väckte internationell oro för en möjlig invasion. Trots upprepade diplomatiska ansträngningar för att avvärja en konflikt, gick Ryssland in i Ukraina den 24 februari 2022, vilket markerade början på en omfattande invasion och ett nytt kapitel i den långvariga konflikten.

Sammanfattning

Mellan 2014 och 2022 genomgick Ukraina en period av betydande omvälvning och konflikt. Från revolutionen och Krims annektering till striderna i östra Ukraina och den fullskaliga invasionen 2022, har landet kämpat för att bevara sin suveränitet och integritet samtidigt som det strävat efter närmare relationer med västvärlden. Under dessa år har USA med NATO fört en politik att inordna Ukraina till NATO. USA och västvärlden kände väl till att en sådan utveckling var helt oacceptabel för Ryssland och under flera år varnade Putin för att om inte denna politik och påverkanskampanj avslutas kommer det att leda till katastrof för Ukraina. Ryssland såg inga andra val för att skydda sina intressen och ytterst överlevnad som stat vid en eventuell större konflikt.

Fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul 2022

Efter den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022, har flera diplomatiska ansträngningar gjorts för att få slut på den pågående konflikten. En av de mest uppmärksammade insatserna var fredsförhandlingarna som hölls i Istanbul, Turkiet, i slutet av mars 2022. Dessa förhandlingar markerade ett viktigt steg i försöken att nå en överenskommelse och ett slut på fientligheterna.

Förhandlingsprocessen

Förhandlingarna initierades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, som erbjöd Istanbul som en neutral plats för samtalen. Förhandlingsdelegationerna från både Ukraina och Ryssland anlände till Istanbul i slutet av mars 2022. De två parterna möttes för att diskutera möjliga lösningar och villkor för en vapenvila och ett slut på konflikten.

Ukrainas krav

Ukraina lade fram flera nyckelkrav under förhandlingarna, inklusive:

• Omedelbar vapenvila och tillbakadragande av ryska trupper från ukrainskt territorium.
• Återställande av Ukrainas territoriella integritet, inklusive Krim och de östra regionerna som kontrolleras av proryska separatister.
• Internationella säkerhetsgarantier för att förhindra framtida aggressioner mot Ukraina.

Rysslands krav

Ryssland å sin sida presenterade också sina krav, som bland annat inkluderade:

• Ukrainas neutralitet och åtagande att inte gå med i NATO.
• Erkännande av Krim som en del av Ryssland.
• Autonomi för de separatistkontrollerade regionerna i östra Ukraina.

Resultat och efterspel

Även om förhandlingarna i Istanbul inte resulterade i en omedelbar överenskommelse, visade de på en viss vilja hos båda parter att diskutera fredliga lösningar. Förhandlingarna bidrog till att minska spänningarna något och lade grunden för framtida diplomatiska ansträngningar.

Trots detta fortsatte striderna i Ukraina men Istanbul-förhandlingarna var dock ett viktigt steg i rätt riktning och visade på möjligheten att genom dialog och diplomati arbeta mot en fredlig lösning på konflikten.

Men frågan är varför förhandlingarna kollapsade, egentligen. Professor Jeffrey Sachs har ett svar och som oberoende forskare torde hans ord väga tungt, inte minst av att han var på plats.

Förhandlingarna gick ovanligt bra och man började närma sig en uppgörelse. Men USA och Storbritanniens med Boris Johnson i spetsen (som för övrigt måste vara landets sämsta premiärminister någonsin) samt Joe Biden (som inte var vid sina fulla sinnens bruk) uppmanade Ukraina att vara modiga och heroiska och fortsätta kriget. Vi ska pressa Ryssland tillbaka så att alla ukrainska krav kan accepteras av Ryssland. Och Ukraina ska få all hjälp som krävs för detta. Zelenskyj motsatte sig inte. Genom detta beslut har antagligen en miljon unga ukrainska män och kvinnor förlorat sina liv och antagligen än fler ryska unga personer. Boris Johnson har motsatt sig denna beskrivning och menar att det fans ingen möjlighet till avtal då man inte kan lita på Putin och hans agenda är att gå vidare in i Europa. Ukraina är endast ett första steg.

Ser man på rysk utrikespolitik så hittar man en massa elände (och än mer om man betraktar USA:s utrikespolitik). Den interna situationen i Ryssland är också under all kritik, till exempel påverkan på forna sovjetrepubliker, mänskliga rättigheter, demokratiska fri och rättigheter och så vidare. Men faktum kvarstår att Ryssland aldrig har nämnt eller planerat att attackera det fria Europa. Vi kan tycka vad vi vill om Putin men Ryssland har inte dessa planer eller intressen.

Kriget i Ukraina: februari 2022 till februari 2025

Kriget i Ukraina, som började i februari 2022, har varit en av de mest förödande och komplexa konflikterna i modern tid. Det har involverat stora geopolitiska makter och drabbat miljontals civila.

Februari 2022: Invasionens början

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina, vilket markerade en dramatisk upptrappning av konflikten som hade pågått sedan annekteringen av Krim 2014 och kriget i Donbas. Den ryska invasionen kom efter månader av ökande spänningar och omfattande militär uppbyggnad vid gränsen.

Västvärlden reagerade snabbt med omfattande sanktioner mot Ryssland, vilket isolerade dess ekonomi och ledarskap. NATO och EU fördömde invasionen och började förse Ukraina med vapen och humanitärt stöd. Samtidigt mobiliserade tusentals frivilliga över hela världen för att stödja Ukraina.

2022: Det första krigsåret

Det första året av konflikten präglades av intensiv strid längs flera fronter. Ryssland försökte snabbt ta kontroll över stora delar av Ukraina, inklusive huvudstaden Kiev. Ukrainska försvarsstyrkor, med hjälp av västerländsk militär utrustning, lyckades dock slå tillbaka många av de ryska attackerna och bevara kontrollen över viktiga städer.

Kriget ledde till en massiv humanitär kris, med miljontals ukrainare som tvingades fly från sina hem. FN uppskattar att över 10 miljoner människor blev internflyktingar eller sökte asyl i andra länder. Infrastruktur, sjukhus och skolor blev måltavlor i striderna, vilket förvärrade lidandet för den civila befolkningen.

2023: Förändringar på slagfältet

År 2023 såg en förändring i krigets dynamik. Ukraina lanserade flera framgångsrika motoffensiver, vilket återtog betydande territorium. Dessa framgångar tillskrevs till stor del förbättrade taktiska färdigheter, bättre samordning av styrkor och fortsatt stöd från västerländska allierade.

Den ukrainska stora motoffensiven kan idag dock ses som ett misslyckande. Kriget gick in i ett ställningskrig. Det senaste året har dock Ryssland lärt sig kriget och anpassat insatser till mindre och effektivare anfall, inte mins med drönarstöd. Bombning fortsätter på vitala ukrainska infrastruktur. Idag kan man sammanfatta kriget med att Ryssland tar territorium sakta men säkert och tiden talar för Ryssland. Inte minst för att man har en betydligt större befolkning som kan sättas in i kriget.

I augusti anföll Ukraina Ryssland och anfallet sågs som en framgång. De senaste månaderna har kriget i Kursk gått över till ryska framgångar och det är bara en tidsfråga innan Ukraina slängs ut från Ryssland.

Trots massiva stöd från väst till Ukraina så ser det alltmer klart ut att Ryssland kommer att vinna kriget, även om det tar tid. Till detta ska läggas att Ryssland ser kriget som en vital säkerhetsåtgärd. Skulle Ukraina få så stor framgång att Ryssland förlorar tagna län samt Krim hotas, kommer Ryssland med all sannolikhet att använda taktiska kärnvapen. Ryssland kan helt enkelt inte förlora Krim och tillåta Ukraina in i NATO. Det är lika osannolikt som om Ryssland skulle förlora Moskva. Det kommer helt enkelt inte att hända.

Kortfattat kan man säga att ett orubbat och villkorslöst stöd till Ukraina för att landet ska återta all mark är en stor risk för ett kärnvapenkrig. Den enda lösningen är diplomati och EU måste ändra sin politik. Idag är det krigspolitik till all pris. I stället borde EU föra fredspolitik till all pris. Denna insikt har USA fått och det anger ett visst hopp.

2024: Mot en utdragen konflikt

Under 2024 blev det tydligt att konflikten inte skulle sluta inom en snar framtid. Vad vi nu kan skönja är att Ryssland lärt sig kriget. I ett första skede bedrev man kriget som om det vore 2: a världskriget. Kriget i Ukraina och í Kursk kännetecknas av en fullständig transparensgräns. Med avancerad spaningsteknik och satelliter vet man exakt var fienden finns och har en klar uppfattning om vad fienden planerar. Det betyder att stora enheter av stridsvagnar och annan militär utrustning blottas direkt. Dessa kan då enkelt bekämpas av långdistansvapen. Kriget har därför förvandlats till ett krig med små enheter med drönarstöd och information om fienden närvaro för att sedan bekämpa dem med långdistansvapen. Samtliga vapensystem kräver dock personal och Ukraina har nu svårt att rekrytera folk till fronten. Med en större befolkning kommer Ryssland att få ett övertag. Ekonomiska sanktioner har heller inte bitit på Ryssland. Alltmer tyder på att Ryssland sitter i förarsätet och kommer kriget att pågå något år till kommer Ryssland utöka sina ockuperade områden. Tiden talar för Ryssland och inget europiskt stöd till Ukraina kommer att ändra på detta. Desto längre kriget kommer att pågå desto dyrare fred kommer Ukraina att behöva betala.

En eskalering av kriget leder bara till ökat lidande. Vi måste nog försonas med tanken att Ryssland aldrig kommer att förlora kriget då det har en fundamental betydelse för Rysslands existens. EU borde också förstå att Ryssland kommer finnas kvar i flera hundra år framåt. Och till sist, skulle situationen bli ohållbar för Ryssland så talar vi om ett land som har världens största kärnvapenarsenal.

2025: En blick framåt och fredsförhandlingar

De senaste fredsförhandlingarna i Ukraina-konflikten

Innan förhandlingarna i Istanbul den 2 juni var det klart vad de båda parterna ville.

Rysslands position innefattar:

• Neutralitet för Ukraina: Ryssland insisterar på att Ukraina ska förbli en neutral stat och inte ansluta sig till militärallianser som NATO.
• Territoriella anspråk: Moskva kräver erkännande av Krim som en del av Ryssland och självständighet för de separatistiska områdena Donetsk och Luhansk.
• Av militarisering: Ryssland vill se en reducering av Ukrainas militära kapacitet för att minimera hotet mot deras gränser.

Ukrainas  position innefattar:

Ukraina har haft en stark och motståndskraftig hållning under förhandlingarna, främst inriktad på att bevara sin suveränitet och territoriella integritet. En av Ukrainas högsta prioriteringar är en omedelbar vapenvila för att stoppa de pågående striderna och skydda civilbefolkningen. Deras krav inkluderar också:

• Återtåg av ryska trupper: Ukraina kräver ett fullständigt tillbakadragande av ryska styrkor från hela sitt territorium, inklusive Krim.
• Internationella säkerhetsgarantier: Ukraina söker garantier från väst och andra internationella aktörer för att skydda sig mot framtida aggressioner.
• Rättvisa och ansvar: Kiev vill att Ryssland hålls ansvarigt för krigsbrott och att det ges kompensation för den massiva förstörelsen som kriget har orsakat.

Ukraina sätter ett omedelbart vapenstillestånd som en av sina högsta prioriteringar. Detta är avgörande för att stoppa de pågående striderna och skydda civilbefolkningen. Vapenstilleståndet är en central del av deras krav i förhandlingarna, tillsammans med återtåg av ryska trupper och internationella säkerhetsgarantier.

Ryssland kan ha flera skäl till att inte vilja ha ett omedelbart vapenstillestånd. En av de främsta anledningarna kan vara att de ser ett fortsatt militärt tryck som en strategi för att nå sina mål, inklusive av militariseringen av Ukraina och ett förhandlingsläge där de kan diktera villkor som gynnar deras intressen. Ett vapenstillestånd skulle kunna ge Ukraina tid att återhämta sig militärt och mobilisera internationellt stöd, vilket Ryssland sannolikt vill undvika.

Dessutom kan Ryssland betrakta ett vapenstillestånd som ett potentiellt hinder för att befästa sina positioner på territorier de redan kontrollerar, inklusive Krim och områden i östra Ukraina. Genom att hålla striderna aktiva kan Ryssland försöka försvaga Ukrainas försvar ytterligare och skapa faktiska realiteter som skulle vara svårare att utmana vid framtida förhandlingar.

Fredsförhandlingarna i Istanbul

En tidigare samtalsrunda i Istanbul den 17 maj lyckades inte åstadkomma något betydande resultat förutom ett utbyte av krigsfångar.

Den andra omgången av fredssamtal mellan Ryssland och Ukraina genomfördes den 2 juni i Istanbul. Med tanke på vad som här ovan beskrivits var förhoppningarna på framgång mycket små.

Förhandlingen avslutades cirka en timme efter att de inletts. Stämningen var mycket pressad då Ukraina dagen innan genomförde en drönarattack mot ryska strategiska bombplan som ingår i den ryska kärnvapenarsenalen och som onekligen måste betraktas som extremt provocerande då den i realiteten riskerar att spåra ut till ett kärnvapenkrig. Attackerna ses bland annat som ett budskap från Ukraina om att man kämpar hårt och inte är redo för vilka eftergifter som helst.

Även två broar inne i Ryssland sprängdes av Ukraina varav den ena ska betraktas som ett terroristbrott, med många civila döda och skadade. Inflytelserika krigsbloggare har uppmanat Ryssland att komma med en omfattande vedergällning mot Ukraina efter dessa attacker djupt inne på ryskt territorium.

Därför fanns inga stora förhoppningar om att något genombrott skulle lyckas få slut på det tre år långa kriget. Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, som ledde samtalen, sa att syftet med mötet var att utvärdera förutsättningarna för en vapenvila, att diskutera ett möjligt möte mellan de ryska och ukrainska presidenterna och att undersöka fler möjligheter till fångutbyte.

Den ukrainska delegationen leddes av försvarsminister Rustem Umjerov och den ryska av Vladimir Medinskij, en av president Vladimir Putins medhjälpare. Enligt Umjerov fortsatte Ryssland att avvisa idén om ovillkorlig vapenvila. Ukrainas president Volodymyr Zelenskij sa på måndagen att en överenskommelse inte får "belöna" den ryska ledaren Vladimir Putin, men att Ukraina är villigt att vidta de "nödvändiga stegen för fred".

Ryska förhandlare presenterade sina ukrainska motparter med ett memorandum som skisserar två potentiella ramar för att avsluta Moskvas fullskaliga invasion.

Den första ramen kräver att Kyiv helt drar sig tillbaka från Donetsk, Luhansk, Zaporizhzhia och Kherson-regionerna, som Ryssland delvis ockuperar men hävdar som sitt eget territorium. En 30-dagars vapenvila skulle träda i kraft när denna trupp tillbakadragning börjar, säger memorandumet.

Det andra alternativet, kallat "paketförslaget anger en omfattande lista med krav.

Moskvas memorandum beskriver ett antal långvariga krav från Kreml, av vilka flera sannolikt inte kommer att bli aktuella för Kiev och dess västerländska allierade. Dessa inkluderar:

• Internationellt erkännande av rysk suveränitet över de ockuperade ukrainska regionerna, inklusive Krim;
• Ett formellt åtagande från Ukraina att inte gå med i några militära allianser eller koalitioner;
• Officiell status för det ryska språket i Ukraina;
• Upphävande av alla befintliga sanktioner mellan de två länderna och ett löfte om att inte införa nya;
• Återställande av rysk naturgastransit genom Ukraina och återupptagande av fullständiga ekonomiska, diplomatiska och transportmässiga förbindelser;
• Ömsesidigt avstående från krav på krigsrelaterade skadestånd;
• Begränsningar av Ukrainas militärs storlek och struktur.
• Ett förbud mot "glorifiering eller främjande av nazism och nynazism" och upplösning av nationalistiska partier.
• Bekräftelse av Ukrainas icke-kärnvapen status.
• Avskaffande av rättsliga restriktioner för den ukrainska ortodoxa kyrkan som är ansluten till Moskvas patriarkat.

Utbyte av svårt skadade och unga krigsfångar förbereds

Det enda konkreta som kom fram av mötet var ett utbyte av främst sådana fångar som är svårt skadade och unga. Också kvarlevorna av döda soldater ska repatrieras som en del av utbytet. Zelenskys stabschef sa också att den ukrainska delegationen hade överlämnat en lista över deporterade barn till Ryssland. Ukrainska tjänstemän säger att hundratals barn tvångsförflyttades från ukrainskt territorium av ryska styrkor, och att man vill ha dem tillbaka som en del av ett fredsavtal. Ryssland har hävdat att barnen fördes till Ryssland för att skydda dem från strider.

Mötet blev mer eller mindre en flopp. Efter Ukrainas attack mot två broar inne i Ryssland, varav den ena ska betraktas som en terroristattack enligt krigslagar samt angrepp mot Rysslands kärnvapenarsenal, kan man inte förvänta sig några framsteg. Snarare kommer Ryssland att kräva större eftergifter från Ukraina.

Slutsatser

Vi ser att parterna står långt ifrån varandra, Min personliga åsikt är att det finns några måsten krav som parterna absolut inte kan vika ner sig ifrån.

Ryssland

• Krim måste förbli ryskt.
• Ukraina kan inte gå med i NATO
• Ukraina förbli neutralt.
• Inga NATO trupper som säkerhet i Ukraina.
• Autonomi för de separatistkontrollerade regionerna, Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansks.
• Avnazificering av Ukraina. 

Ukraina

• Säkerhetsgarantier.
• Fortsatt stöd från väst.
• Säkerhetstrupper i Ukraina.

Att sätta mer press på Ryssland i form av sektioner är inte möjligt då kraftiga sanktioner redan finns och faktum är att Ryssland klarat sig bra ändå. Däremot kan man tänka sig morötter, lättnad på sanktioner och föra in Ryssland i värmen. Det kan få Ryssland att lätta på sina krav.

 Kriget kommer att avgöras på slagfältet. Den dagen den ena sidan får ett starkt övertag kommer den andra sidan att tvingas till kapitulation. Det är min bedömning. En annan bedömning är att Ryssland sitter i förarsätet. Kriget går Rysslands väg och inom något år kommer Ukraina att kapitulera om nu inte EU länder kommer gå in med militära trupper och vapen och bli en aktiv part i kriget. USA kommer med all sannolikhet att hålla sig utanför. Trump kommer säga att Europa får lösa det här på egen hand.

En annan slutsats är att EU aldrig kommer kunna besegra Ryssland i ett krig. Och det är märkligt att EU som en gång i tiden var ett fredsprojekt har blivit ett krigsprojekt.Det mesta tyder på att en varaktig fred kommer att tecknas av USA och Ryssland. EU kommer att hållas utanför. En annan slutsats är. Det finns ingen rättvis fred. Det har aldrig funnits någon rättvis fred någon gång i historien. Det finns bara en acceptabel fred.

Har Ryssland planer på att angripa hela Ukraina och Västeuropa.

Ett möjligt scenario för Ryssland skulle vara att ta kontroll över hela östra och södra Ukraina, vilket skulle hindra Ukraina från att nå Svarta havet. Enligt professor John Mearsheimer vid University of Chicago, skulle en sådan manöver kräva runt en miljon soldater för att vinna och ockupera dessa områden. Att besegra och ockupera hela Ukraina skulle kräva närmare tre miljoner soldater, vilket måste betraktas som en omöjlighet. Denna insikt från Putin var också et skäl till att Ryssland började fredsförhandlingar i Istanbul våren 2022.

Att invadera Europa inklusive NATO länder skulle kräva än fler miljoner soldater och militära resurser som Ryssland inte äger. Putin har inte resurser eller intresse av att invadera NATO-länder. Kriget i Ukraina handlar om att Ukraina ska bli neutralt och inte gå med i NATO samt ge ryssar i Ukraina en dräglig tillvaro i sina hem. . Ryssland har aldrig visat intresse för att invadera Europa, och Putin har klargjort att han inte har planer på att återskapa Sovjetunionen. 

Faktum är att varken Ryssland eller Sovjetunionen har invaderat ett västland efter andra världskriget. Sovjetunionen invaderade flera östeuropeiska länder under kalla kriget, men dessa länder var inte västländer. Ryssland har genomfört militära operationer i länder som Georgien och Ukraina, men dessa räknas inte som västländer och vad gäller Georgien var det något, som vanligt, provocerades fram av NATO. 

Trots detta har Litauens underrättelsetjänst bedömt att Ryssland kan ha kapacitet att genomföra en begränsad kampanj mot ett eller flera NATO-länder inom tre till fem år. Det här tillbakavisas av oberoende forskare och personer som har lång erfarenhet av internationella relationer. En av dessa är Jeffrey Sachs, professor och ordförande för the Earth Institut vid Columbia University. Han rankades 2004 och 2005 bland världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine. Han påpekar vidare att Ryssland aldrig har visat intresse av att invandra Europa. Putin ser Sovjetunionens fall som en tragedi men att återskapa dess rike har aldrig visats på reell handling.

Många säger att Ukrainas kamp är vår, för om Ukraina inte vinner då kommer hela Europa att anfallas av Ryssland. Denna inställning är helt världsfrånvänd och ett uttryck för ryssfobi. För att få en stabil och fredlig värld är min övertygelse att vi måste vända krigshets till diplomati, samarbeten och ekonomisk integration. Det är den enda vägen. EU är fullständigt fel ute. Krigspolitiken måste bytas ut med fredspolitik. Se till att Ukraina och Zelenskyj måste förstå realiteter. En första åtgärd borde vara att hålla val i Ukraina. Är Zelenskyj rätt man för att leda Ukraina till fred och ett neutralt oberoende land.

Lars-Evald Kaliff