llusionen om seger: Varför Ukraina i praktiken redan förlorat kriget

Reaktionerna i västerländska medier och politiska kretsar har pendlat mellan panik och vrede efter de senaste rapporterna om minskat amerikanskt stöd, indragna underrättelser och tekniska begränsningar för Ukrainas militära infrastruktur. Situationen beskrivs som ett "brutalt svek" och den "värsta krisen hittills". Men den känsloladdade retoriken döljer det verkliga problemet: krisen är inte ett resultat av plötsliga politiska nycker i Washington, utan av att hela krigsstrategin från början vilat på en illusion.

Volodymyr Zelenskyj fortsätter att hävda att fred endast kan slutas på Ukrainas villkor – vilket innebär ett totalt ryskt nederlag och ett fullständigt återtagande av samtliga territorier fram till 1991 års gränser. Det är ett krav som må fungera som propagandistisk samlingsparoll, men som i praktiken är helt frikopplat från militära, demografiska och ekonomiska realiteter.

Sanningen som få vågar formulera rakt ut är enkel: Ukraina kan inte vinna det här kriget. I realiteten har landet redan förlorat.

Den ohållbara jämförelsen med 1940

I ett försök att gjuta mod i den ukrainska linjen dras ofta historiska paralleller, inte minst till Storbritanniens kamp under blitzen 1940, då Adolf Hitlers bombningar inte lyckades knäcka britternas motstånd. Jämförelsen faller dock på sin egen orimlighet.

Storbritannien var 1940 ett globalt imperium med oöverskådliga resurser, skyddat av en massiv flotta och en ogenomtränglig sjögräns, och backat av Förenta staternas gigantiska industriella potential. Ukraina befinner sig i en helt annan verklighet: en utnött nation med en direkt landgräns mot en stormakt som förfogar över en krigsekonomi på högvarv.

Ukraina har inget luftherravälde, dess lager av kvalificerat luftvärn som Patriot är på väg att tömmas, och landet saknar egen kapacitet att ersätta den materiel som slås ut vid fronten.

Matematiken som avgör kriget

Militära konflikter av den här skalan avgörs inte av moraliska proklamationer, utan av matematik, industriell kapacitet och demografi. På samtliga dessa punkter talar fakta ett entydigt språk mot Ukraina.

• Demografisk kollaps: Landet står inför en akut personalbrist som inte längre går att dölja. Miljontals medborgare har flytt utomlands och födelsetalen har rasat till historiska bottennivåer. Medelåldern bland soldaterna vid fronten överstiger i dag 40 år. De aggressiva metoderna för tvångsmobilisering på ukrainska gator visar med all önskvärd tydlighet att reserverna är uttömda. Ryssland har en befolkning som är mångfaldigt större och kan kontinuerligt fylla på och rotera sina förband utan samma systemhotande påfrestningar.

• Industriell asymmetri: Medan västvärldens försvarsindustri har visat sig trögrörlig och oförmögen att leverera artillerigranater och luftvärnsrobotar i den takt som fronten kräver, har Ryssland ställt om samhället till en fullskalig krigsekonomi. Den ryska produktionen av drönare, pansarfordon och robotar överstiger med råge vad Kiev tar emot utifrån.

• Ekonomi på konstgjord andning: Ukraina fungerar i dag inte som en självständig ekonomisk enhet. Statsapparaten, lönerna och pensionerna hålls helt uppe av utländska bidrag och lån. När Ryssland systematiskt slår ut landets energiinfrastruktur krymper dessutom den sista spillran av inhemsk industri.

Slaget om Donetsk och verkligheten vid fronten

Att markkriget rör sig i en helt annan riktning än Kievs deklarationer bekräftas tydligt av den operativa utvecklingen i östra Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin har nyligen återupprepat att erövringen av hela Donetskregionen förblir Moskvas primära militära mål, samtidigt som ryska styrkor hävdar kontroll över strategiska punkter som Dobropillia och öppnar vägen mot regionens västra gränser.

Detta är inte bara symboliska uttalanden, utan belyser krigets faktiska slutskede:

• Det ukrainska logistiknätets fall: Området runt Dobropillia och närliggande Pokrovsk utgör ryggraden i Ukrainas militära försörjning i Donbas. När dessa knutpunkter hotas eller faller skärs vägarna av till det tungt befästa fästningsbältet kring Slovjansk, Kramatorsk och Kostjantynivka.

• Hot mot de sista försvarslinjerna: Genom att bryta sig fram västerut kringgår ryska styrkor Ukrainas mest befästa ställningar och öppnar vägen mot Dnipropetrovsk oblast. Bakom Donbas finns få naturliga försvarslinjer – terrängen blir mer öppen och försvaret avsevärt svårare att upprätthålla.

• Militär utnötning: Medan Ryssland systematiskt maler ner motståndet med överlägsen eldkraft och glidbomber, tvingas Ukraina förbruka sina sista vältränade brigader i desperata fördröjningsstrider. Resultatet är permanent förlust av territorium och en fullständig uttömning av den ukrainska arméns reserver.

En bitter men nödvändig fred

När ledningen i Kiev reagerar med ilska mot försök till vapenvila eller förhandlingar, bortser man från att ett utnötningskrig mot en resursmässigt överlägsen motståndare bara kan sluta på ett sätt. Varje månad som kriget förlängs innebär inte att Ukraina närmar sig en seger; det innebär endast att mer infrastruktur krossas, att fler män dör, och att de territoriella och politiska förlusterna i slutändan blir ännu större.

Både Moskva och Washington vet att framtida gränsdragningar formas av realiteterna på marken. Genom att säkra full kontroll över Donetsk sätter sig Ryssland vid förhandlingsbordet i en position där man i praktiken kan diktera villkoren.

Det är inte ett svek av omvärlden att inse när gränsen för det militärt möjliga har nåtts. Supermakter agerar utifrån strategiska realiteter, inte utifrån eviga garantier om obegränsat stöd.

Ukraina behöver fred – inte för att belöna motståndaren, utan för att rädda det som fortfarande finns kvar av landet och bevara en framtida suverän existens. Att hålla fast vid en absolut seger på 100 procent ukrainska villkor är inte heroiskt ledarskap; det är att offra en hel nations framtid för en målbild som inte längre existerar.