Europas tomma löften. Varken vapen eller pengar räcker till
21.10.2026
Det mest fundamentala feltänket i den rådande strategin är tron att Europa på egen hand kan kompensera för ett minskat amerikanskt engagemang och bära Ukraina hela vägen till en militär seger. Detta saknar förankring i två hårda realiteter:
- Ingen industriell muskelmassa: Västvärldens försvarsindustri är inte dimensionerad för storskaligt industriellt utnötningskrig. Varken EU eller enskilda medlemsstater kan producera artillerigranater, stridsfordon eller luftvärnsrobotar i den takt och volym som fronten kräver – särskilt inte i jämförelse med Rysslands treskiftande krigsekonomi.
- Finansiell utmattning: De europeiska ekonomierna dras redan med skenande budgetunderskott, avindustrialisering och stigande levnadsomkostnader. Att finansiera en ukrainsk statsbudget på tiotals miljarder euro årligen samtidigt som egna välfärdssystem skärs ner är politiskt och ekonomiskt ohållbart över tid. Kassakistorna är helt enkelt inte bottenlösa.
Eskalering som substitutionsstrategi
Mönstret i Bryssels hantering har blivit cirkulärt:
- Varje gång fronten pressas och fredssamtal närmar sig sker en ny militär eskalering.
- Bryssel applåderar reflexmässigt varje offensivt initiativ som en heroisk handling.
- När Ryssland svarar med massiva motangrepp mot ukrainsk infrastruktur hålls känsloladdade tal om solidaritet.
- Nya stödpaket godkänns, trots att resurserna inte räcker för att ändra styrkeförhållandena på marken.
Detta är lojalitet helt frikopplad från strategisk realism. Genom att applådera varje eskalering och vägra sätta press på Kiev att formulera realistiska krigsmål bidrar Europa inte till att rädda Ukraina – man medverkar enbart till att förlänga ett krig vars slutnota i människoliv och materiell förstörelse blir allt mer förödande för varje månad som går.