​Donald Trumps krasst formulerade kritik – att Volodymyr Zelenskyj inte vill avsluta kriget – avfärdades snabbt i europeiska huvudstäder som politisk retorik. Men när spektakulära drönaroffensiver med över tusen farkoster riktas djupt in på ryskt territorium mitt under pågående diplomatiska sonderingar, blir motiven svåra att försvara ur ett rent försvarsperspektiv.

​Frågan som Bryssel vägrar ställa öppet är obekväm men nödvändig: Agerar Ukrainas ledarskap för att rädda sin nation, eller för att säkra sin egen politiska överlevnad till priset av landets framtid?

​Slagfältets realiteter: En front som inte längre håller

​Medan Kievs pr-apparat fokuserar på spektakulära djupangrepp mot rysk infrastruktur talar den operativa kartan ett helt annat språk. På marken, där krig faktiskt avgörs, pekar utvecklingen entydigt mot Ukrainas nackdel:

• ​Donbass fästningsbälte rämnar: Ryska styrkor avancerar metodiskt längs Pokrovsk- och Toretsk-axlarna och har öppnat vägen mot Donetsks västra administrativa gränser. Det befästa bältet kring Kramatorsk och Slovjansk riskerar inringning, vilket hotar att bryta sönder Ukrainas samlade logistik i öster.
• ​Akut personalbrist: Bakom rubrikerna råder en demografisk kris vid frontlinjen. Medelåldern bland ukrainska soldater överstiger 40 år, förlusterna av erfarna befäl är kännbara och den allt mer repressiva tvångsmobiliseringen på ukrainska gator visar att de mänskliga reserverna är på väg att ta slut.
• ​Tömda luftvärnslager: Ukrainas förmåga att skydda sitt luftrum eroderar i takt med att västvärldens lager av avancerade system som Patriot sinar. Detta ger ryskt flyg med tunga glidbomber friare lejd att krossa försvarslinjerna i förväg.

​I detta militära underläge framstår djupangrepp mot ryska mål inte som en vändpunkt i kriget, utan snarare som asymmetriska avledningsmanövrer avsedda att dölja en successiv reträtt vid fronten.