Under förevändningen att säkra långsiktig finansiering till Ukraina har Europeiska unionen och G7 drivit igenom en finansiell konstruktion som i grunden skakar om principerna för det internationella regelbaserade systemet. Genom att använda frysta ryska centralbankstillgångar – och den extraordinära avkastning som genereras hos den belgiska värdepappersförvararen Euroclear – har västmakterna riggat ett lånepaket på 50 miljarder dollar, det så kallade ERA-initiativet (Extraordinary Revenue Acceleration).

Bakom den tekniska jargongen döljer sig dock en politisk och juridisk konstruktion med uppenbara systemrisker. Den undergräver Europas ställning som säker finansiell hamn, fråntar ledningen i Kiev allt ekonomiskt ansvar och lämnar de europeiska skattebetalarna som yttersta borgenärer för potentiella framtida skadeståndskrav.

Illusionen om det "kostnadsfria" lånet

I Bryssels officiella kommunikation framställs ERA-mekanismen som en elegant lösning där Ryssland tvingas betala för kriget utan att det kostar västerländska medborgare en cent. Konstruktionen bygger på att de cirka 210 miljarder euro i ryska statspapper som sitter fast i Euroclear omsätts i kontanter vid förfall, placeras på räntemarknaden och genererar miljardbelopp i årlig avkastning. Dessa räntevinster kallas i EU-byråkratin för windfall profits och påstås formellt inte tillhöra den ryska staten.

Men den verkliga grundpelaren i avtalet är att Kiev aldrig ska krävas på återbetalning. För ledningen i Kiev finns det följaktligen ingen anledning att invända; pengarna flyter in som rena bidrag i praktiken, förpackade som lån som amorteras av någon annans tillgångar. Ukraina bär ingen återbetalningsplikt, har ingen finansiell exponering om avtalet fallerar och saknar helt realistisk förmåga att någonsin betala tillbaka belopp i denna storleksordning ur en krigshärjad och statsstödsberoende ekonomi.

Ett brott mot den finansiella ordningen och statsimmuniteten

Den mer aggressiva linjen – att direkt konfiskera själva grundkapitalet på 300 miljarder dollar – stoppades visserligen initialt efter skarpa varningar från Europeiska centralbanken (ECB). En direkt konfiskering bryter flagrant mot folkrättens princip om statssuverän immunitet (sovereign immunity), vilken skyddar suveräna staters centralbankstillgångar från expropriering i utländska nationella domstolar.

Att i stället beslagta den avkastning som genereras av dessa tillgångar är dock en distinktion som i praktiken framstår som en juridisk fiktion.

• Genom att politiskt omdefiniera äganderätten och beskatta bort avkastningen för att finansiera en part i en pågående militär konflikt har EU skapat ett prejudikat: utländska valutareserver i europeiska finansinstitut är inte längre skyddade om en stat hamnar i geopolitisk konflikt med väst.

• Konsekvensen för den finansiella stabiliteten är påtaglig. Centralbanker i Asien, Mellanöstern och det globala syd har redan noterat att tillgångar i euro och europeiska depåer inte längre är juridiskt okränkbara. Detta påskyndar en fragmentering av världsekonomin, undergräver euron som global reservvaluta och försvagar Europas roll som ett neutralt, regelstyrt finanscentrum.

När räkningen förfaller: Ryska stämningar och europeiska garantier

Den mest akuta sårbarheten i hela projektet ligger i riskfördelningen vid en framtida juridisk eller politisk vändning:

1. Rättsliga motdrag och skadestånd: Ryssland har redan inlett och förberett massiva stämningar mot Euroclear och europeiska institutioner. Om internationella skiljedomstolar eller nationella domstolar fastslår att beslagtagandet av räntevinsterna utgjorde ett brott mot bilaterala investeringsskyddsavtal och internationell rätt, är det inte Ukraina som döms att betala tillbaka. Ukraina har förbrukat medlen och åtnjuter full immunitet mot återbetalningskrav i avtalet. Euroclear och de europeiska staterna står ensamma kvar med det juridiska ansvaret.

2. Sanktionskollaps eller sjunkande räntor: EU:s sanktioner kräver enhällighet var sjätte månad. Om ett enskilt medlemsland skulle lägga in sitt veto och sanktionerna hävs, eller om en framtida fredsuppgörelse kräver att frysta medel återlämnas, upphör kassaflödet omedelbart. Detsamma sker om marknadsräntorna sjunker till nivåer där avkastningen sinar.

3. EU-budgeten som slutstation: Vem garanterar lånet när intäkterna försvinner? Svaret är EU-budgetens så kallade manöverutrymme (headroom). Om den ryska avkastningen faller bort träder de nationella garantierna in automatiskt.

Slutsats

Genom att försöka kringgå folkrättsliga begränsningar med kreativa finansiella instrument har EU inte löst Ukrainas grundläggande problem vid fronten, där flaskhalsarna handlar om demografi, industriell produktion och materiella resurser snarare än tillgång på likviditet.

I stället har Bryssel skapat en mekanism där ledningen i Kiev hålls helt skadeslös utan återbetalningsansvar, medan det europeiska finansiella systemets trovärdighet urholkas. Om eller när den juridiska och diplomatiska baksmällan kommer, är det Europas medborgare och skattebetalare som tvingas täcka hålet i budgeten.