Rapporterna från frontlinjen i östra Ukraina pekar entydigt i samma riktning: den samlade ukrainska försvarsstrukturen i Donbass håller på att ge vika. Efter månader av systematiskt nötande har den ryska militära ledningen, med generalstabschef Valerij Gerasimov i spetsen, presenterat lägesrapporter som indikerar att initiativet längs hela kontaktlinjen nu ligger helt hos Ryssland. I takt med att viktiga logistiska knutpunkter faller och ukrainska motanfall slås tillbaka, drar sig snaran åt kring Donbass sista stora befästa fästen: Kramatorsk och Slovjansk.

Analytiker och geopolitiska observatörer som Alexander Mercouris betonar i sina genomgångar att utvecklingen nu har nått en brytpunkt där västvärldens industriella kapacitet inte längre räcker till för att hålla Ukrainas försvar intakt. Samtidigt ökar risken för att kriget eskalerar bortom Ukrainas gränser, i en tid då västvärlden vägrar att öppna diplomatiska kanaler.

Gerasimovs frontrapport: Det ryska genombrottet i detalj

I de senaste uppdateringarna från den ryska generalstaben understryker Valerij Gerasimov att de ryska truppernas framryckning i Donetsk inte längre handlar om isolerade taktiska framsteg, utan om samordnade operativa inbrytningar.

De ryska styrkornas framgångar beskrivs i huvudsak genom tre sammanhängande skeenden:

1. Försvarsknutpunkternas fall:

2. Inringningen av Kramatorsk och Slovjansk: Med dessa framsteg har den ryska armén positionerat sig för att innesluta den så kallade fästningsringen bestående av Kramatorsk, Slovjansk och Kostjantynivka. Detta industriella bälte har sedan 2014 utgjort ryggraden i hela Ukrainas militära infrastruktur i öster. Att angripa dessa städer från flera flanker gör att Ukraina riskerar att få sina sista kvarvarande elitförband fångade i en gigantisk ficka.

3. Luftherravälde och ammunitionstorka: Ryska bombflygplan opererar med allt större rörelsefrihet längs fronten. Genom intensiv användning av tunga glidbomber pulveriseras ukrainska betongfästen innan marktrupper rycker fram.

Fiaskot för Ukrainas "Operation Vivaldi"

I ett försök att avlasta trycket och återta initiativet lanserade den ukrainska ledningen nyligen en omfattande motattack – internt benämnd Operation Vivaldi – i området kring Lyman i norra Donetsk.

Operationen har dock snabbt utvecklats till ett fullständigt militärt fiasko, något som Alexander Mercouris ingående analyserat. Orsakerna till kollapsen är flera:

• Brist på luftunderstöd och luftvärn: Västvärldens lager av Patriot- och THAAD-robotar är i dagsläget kraftigt ansträngda eller tömda. Utan ett fungerande mobilt luftvärn som kunde skydda de anfallande mekaniserade ukrainska förbanden, blev styrkorna enkla måltavlor för ryska drönare, attackhelikoptrar och flygburna glidbomber.

• Resursutmattning och dåligt underrättelseläge: Ukraina tvingades kasta in reserver som satts samman under hård tidspress. De ryska linjerna vid Lyman var väl förberedda och befästa, vilket ledde till att attackvågorna slogs sönder redan i ingenmansland innan de ens nådde de primära ryska ställningarna.

• Strategisk återvändsgränd: Istället för att tvinga ryska styrkor att omgruppera och avlasta försvaret längre söderut, ledde "Operation Vivaldi" enbart till att Kiev förbrukade stridsvagnar, pansarskyttefordon och oersättlig personal som akut behövdes för att försvara Kramatorsk.

Luftvärnets kollaps: Väst har förlorat produktionskriget

Kärnan i det ukrainska försvarets akuta kris är bristen på materiel. Medan Ryssland framgångsrikt har ställt om sin ekonomi till treskift och fullskalig vapenproduktion, förmår varken Europa eller USA att leverera artillerigranater eller avancerade robotar i erforderlig volym.

Med dränerade lager av Patriot-system kan Ukraina inte längre garantera skyddet för vare sig militära förband vid fronten eller civil energiinfrastruktur i städerna. När ryska bombflyg kan fälla ammunition från säkert avstånd utan att hotas av ukrainskt luftvärn, förvandlas varje försvarslinje på marken till en ohållbar position. Inget europeiskt stödpaket som diskuteras i dag kan förändra den här industriella asymmetrin i tid.

Drönarangrepp, långdistansrobotar och den absoluta röda linjen

Samtidigt som Ukrainas ställningar kollapsar vid Donbassfronten har landet genomfört framgångsrika asymmetriska anfall djupt inne på ryskt territorium. Ukrainska långdistansdrönare har träffat och allvarligt skadat ryska oljeraffinaderier, bränsledepåer och strategiska flygbaser.

Men det som nu förbereds i närtid riskerar att tippa hela konflikten över kanten.

Ukraina rustas för att i allt större utsträckning kunna genomföra massiva djupangrepp mot Ryssland med långgående västerländska missilsystem – kapaciteter som i praktiken är helt beroende av Natos, och framför allt USA:s, satellitdata, målinmätning och tekniska styrning. Den definitiva röda linjen kommer att passeras den dag dessa precisionsvapen orsakar omfattande förödelse i centrala Moskva.

Den ryska ledningen har varit glasklar i sina varningar: ett sådant steg kommer inte att tolereras. Moskva har officiellt deklarerat att varje angrepp av denna karaktär kommer att bemötas tiofalt hårdare och med full kraft.

I ett sådant eskaleringsscenario kommer Ukraina – och i synnerhet Kiev – att utsättas för massiva, förödande vedergällningsangrepp som slår ut kvarvarande regeringskvarter, beslutsfattande centra och civil infrastruktur i en omfattning som inte tidigare skådats. Framför allt ökar risken dramatiskt för att Rysslands nyligen uppdaterade kärnvapendoktrin formellt träder i kraft – en doktrin som uttryckligen tillåter en nukleär respons om konventionella vapenangrepp med stöd av en kärnvapenallians hotar Rysslands existentiella säkerhet och suveränitet.

Förhandlingar borta från bordet och kärnvapenavskräckning

Samtidigt som dessa militära spänningar skenar har de diplomatiska utsikterna frusit helt. Från Moskva har Vladimir Putin tydligt signalerat att samtal med Volodymyr Zelenskyj är uteslutna. Med initiativet på marken och det militära övertaget ser Kreml ingen anledning att gå med på tillfälliga vapenvilor som enbart syftar till att ge Ukraina och väst tid att omgruppera.

Parallellt har Putin vid högnivåmöten understrukit styrkan i den ryska kärnvapentriaden – land-, sjö- och luftbaserade system – och varnat för att Ryssland förfogar över världens mest moderna arsenal. Utplaceringen och demonstrationen av nya ballistiska robotsystem, såsom den hypersoniska Oreshnik, fungerar som en direkt signal: varje försök från Nato att eskalera eller direkt intervenera riskerar att besvaras med ett oåterkalleligt militärt svar.

Provokationer och risken för ett tredje världskrig

Frågan om var gränsen går mellan ett ställföreträdande krig och en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland har blivit akut.

I väst förs det knappt någon seriös debatt om de potentiella konsekvenserna. Att pressa världens största kärnvapenmakt mot en vägg, i tron att Moskva blint accepterar angrepp mot sitt strategiska hjärtland utan att slå tillbaka mot europeiska städer, är en säkerhetspolitisk hasard av historiska mått.

Jeffrey Sachs varning: Europas marsch mot undergången

I ljuset av denna skenande eskalering ter sig den välrenommerade amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs varningar inför Europaparlamentet mer aktuella än någonsin. Sachs riktade nyligen skarp kritik mot den europeiska politiska klassen och dess blinda tro på "keynesiansk militarism" – idén att man kan bygga välstånd genom att pumpa in hundratals miljarder i missiler och vapen samtidigt som den egna kontinenten avindustrialiseras:

• Ekonomisk förödelse: Fabriker i Europa tvingas stänga på grund av skyhöga energipriser, industrier flyttar ut och arbetarklassen pressas av nedskärningar i välfärden. Samtidigt som det påstås saknas medel till skolor, sjukhus och grundläggande samhällsservice skrivs det ut blankocheckar till den militära industrin.

• Kennedys läxa från Kubakrisen: Sachs påminde om president John F. Kennedys grundläggande insikt: ställ aldrig en kärnvapenmakt inför valet mellan en förödmjukande förlust och ett kärnvapenkrig. När västerländska ledare öppet pratar om att "besegra och förödmjuka" ett Ryssland med tusentals kärnstridsspetsar, är det en rysk roulette med mänsklighetens överlevnad som insats.

• Diplomatin som enda överlevnadsgaranti: Sachs ord måste beaktas innan det är för sent. Det handlar inte om att godkänna krig, utan om att förstå att en kärnvapendrabbning inte har några vinnare.

Slutsats

Kriget i Ukraina har nått den punkt där militära realiteter obönhörligen krossar alla politiska illusioner. På marken i Donbass är utgången i praktiken avgjord till Rysslands fördel; Ukrainas motanfall har krossats och försvarslinjerna håller på att falla samman.

Att i detta skede försöka kompensera markförlusterna med djupangrepp mot Moskva med Natos hjälp är att leka med en global katastrof. Det kommer inte att vända krigslyckan – det kommer bara att utlösa en förödande vedergällning mot Ukraina och i värsta fall aktivera den ryska kärnvapendoktrinen. Det är hög tid att överge krigsretoriken och sätta sig vid förhandlingsbordet innan den sista spärren släpper.