Bakom stängda dörrar i Kiev: Därför krackelerar NATO:s fasad

Samtliga NATO-generaler från alliansens 32 medlemsländer har genomfört ett högst ovanligt och koordinerat besök i Kiev. Mitt under ett brinnande krig har militärtopparna tömt sina fulltecknade kalendrar för att resa till den ukrainska huvudstaden.

Frågan omvärlden måste ställa sig är enkel men monumental: Varför?

Den officiella retoriken från västliga huvudstäder gör gällande att resan är en maktdemonstration och en solidaritetsförklaring. Men det militära etablissemanget agerar sällan utifrån ren symbolik när säkerhetsläget är akut. Verkligheten bakom besöket är en helt annan: generalerna reste till Kiev inte för att det går bra för Ukraina, utan för att situationen är katastrofal.

Mediebilden kontra verkligheten vid fronten

Västerländska etablerade medier – anförda av profiler som Marcus Oskarsson och en lång rad inbjudna militärexperter – har konsekvent målat upp en bild där Ukraina ständigt vinner mark och pressar Ryssland tillbaka. Verkligheten på marken har dock punkterat denna mediala bubbla.

Den uppblåsta motoffensiven i Lyman har i efterhand visat sig vara ett totalt fiasko. Den sällar sig till raden av tidigare misslyckade operationer, däribland den resultatlösa 40 dagar långa luftkampanjen som i praktiken inte flyttade frontlinjerna en millimeter. Det som i väst beskrivs som strategiska framgångar är i militär realitet inte mer än nålstick mot den ryska krigsmaskinen. Snarare än att vända krigets dynamik har attackerna provocerat fram resoluta ryska motreaktioner som slagit sönder Ukrainas grundläggande infrastruktur.

Det NATO-generalerna sökte i Kiev var en osminkad lägesbild av ett krig som i praktiken redan är förlorat på marken.

Avslöjandet: Ett direkt krig mellan NATO och Ryssland

Besöket blottlägger också en dimension som ofta tonas ned: konflikten i Ukraina fungerar i allt väsentligt som en direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland. Granskningar från bland annat The New York Times visar hur djupt västmakterna integrerats i Ukrainas militära ledning:

• Det hemliga nätverket sedan 2014: Samarbetet inleddes direkt efter att president Viktor Janukovytj avsattes 2014. Sedan dess har CIA finansierat och utrustat 12 hemliga spionbaser och underjordiska bunkrar längs den ryska gränsen.

• Wiesbaden som operativt centrum: Den strategiska ledningen styrs i hög grad via basen Clay Kaserne i Wiesbaden, Tyskland. Under enheten Task Force Dragon har allierade generaler och underrättelseofficerare under flera år planerat och godkänt ukrainska operationer.

• Måldata i realtid: NATO-ledda underrättelsecenter har försett Ukraina med exakta koordinater för attacker med västliga vapensystem. Detta omfattar allt från anfall mot Svartahavsflottan i Sevastopol och sänkningen av kryssaren Moskva, till precisionsangrepp med HIMARS mot ryska ammunitionsdepåer som den i Toropets.

Nordeuropas säkerhetspolitiska blindhet

Mitt i denna eskalering uppvisar länderna i norra Europa en påfallande oförmåga att förstå ett industriellt utnötningskrig. Skyddade av decennier av fred har Norden och Baltikum vaggats in i en föreställning där moraliskt övertag antas garantera militär seger.

Man bortser från logistikens krassa matematik: miljoner artillerigranater, ryska ammunitionsfabriker i treskift och effekten av ett systematiskt utraderat energinät. När analys ersätts av önsketänkande riskerar norra Europa att stå handfallet den dag fronten viker.

Sveriges vägval: Resurser på symbolpolitikens altare

Denna brist på realism märks tydligt i den svenska regeringens linje under försvarsminister Pål Jonson. Sverige skickar alltmer avancerade och kostsamma system – Archer, stridsfordon och tung materiel – och tömmer de egna förråden i rask takt.

Retoriken om att "försvara demokratin" bortser från att Ukrainas demografiska och materiella reserver är på väg att ta slut. Inga vapenleveranser kan kompensera för den akuta bristen på utbildade soldater vid fronten.

Den krassa verkligheten: Fem faktorer bakom Ukrainas kris

Bakom officiella paroller tvingas militärledningen hantera en dyster analysrapport:

1. Ekonomisk och marin isolering: Ukrainas civila och kommersiella sjöfart via de södra hamnarna är i praktiken lamslagen.

2. Kollapsad energiinfrastruktur: Den inhemska elproduktionen och elnätet har tagit omfattande skada, logistiknoder är utslagna och inhemsk försvarsindustri hålls nere av ryska precisionsangrepp.

3. Uteblivna framgångar vid fronten: Återkommande motanfall vid knutpunkter som Lyman har brutit samman utan att bryta dödläget.

4. Strategisk isolering av Kiev: Ryska angrepp mot transportleder och broförbindelser runt huvudstaden indikerar förberedelser för att strypa logistiken inför framtida markoperationer.

5. Akut demografisk brist: Tillgången på manskap sinar efter fleråriga förluster, samtidigt som Ryssland genom kraftigt ökade försvarsanslag anpassat sin ekonomi för ett långvarigt utnötningskrig.

Ridån faller för västvärldens militära projekt

Mötet med de 32 NATO-generalerna var inget segertåg – det var ett krismöte bakom lyckta dörrar för att hantera ett projekt som nått vägs ände.

När historien summeras markerar denna resa ögonblicket då den militära ledningen nödgades konfrontera verkligheten på marken, medan den politiska retoriken fortsatte att spela för gallerierna.