Bakgrunden till och utvecklingen av konflikten mellan Ryssland, Ukraina, och NATO.

08.07.2025

Bakgrunden till och utvecklingen av konflikten mellan Ryssland, Ukraina, och NATO

Introduktion

När vi diskuterar krig och konflikter i världen är det av yttersta vikt att ha ett historiskt perspektiv. Det ger oss inte bara en djupare förståelse för de aktuella händelserna, utan det hjälper oss också att dra lärdomar från det förflutna, undvika tidigare misstag och skapa en mer fredlig framtid. Genom att analysera historiska mönster, orsaker och konsekvenser kan vi bättre förstå varför konflikter uppstår och hur de kan lösas och förebyggas.

När det gäller kriget i Ukraina är det lätt att ha en förutbestämd uppfattning. Den mest vanliga är att Putin är en imperialist och vill återställa Sovjetunionens gränser samt lägga beslag på stora delar av Europa. Om vi antar att detta stämmer så borde detta faktum inte vara ett skäl till att inte prata med Putin. Det är bara med förhandlingar och samtal vi kan lösa konflikter. Och ett bra sätt att börja med är att se världen från "motståndarens" sida.

Men frågan är om kriget i Ukraina har en så enkel förklaring att Putin plötsligt ville expandera Ryssland och att Ukraina är det första steget i en större plan?

Tar man del av debatten så inser man att samtliga parter vägrar att se världen från motståndarens glasögon. Väst syn är att Ukraina äger sanningen. Stödet ska pågå tills Ukraina vunnit, trots hur mycket det än kostar, hur lång tid det tar och oavsett hur många miljoner unga människor som offras vid fronten och oavsett hur många oskylda civila som dör och skadas. Förhandlingar ska genomföras under Ukrainas villkor och från en ukrainsk styrkeposition.

Från ryskt perspektiv beror kriget på NATO:s expansion österut till gränsen mellan Ukraina och Ryssland samt det ukrainska förtrycket av den ryska etniska befolkningen i södra och östra Ukraina. Ryssland vill ha ett neutralt Ukraina med normala och fredliga relationer.

En förhandling mellan två parter kan aldrig starta med falska utgångspunkter. Ett exempel är att Ryssland aldrig har motsatt sig fredssamtal. Ett avtal var nära att tecknas under våren 2022 men av olika skäl havererade detta, vilket beskrivs längre fram.

En historisk genomgång

Men låt oss gå in på varför kriget egentligen uppstod. Nästan alla politiker och medborgare i Europa, inte minst i Sverige, menar att Putin anföll Ukraina enbart för att lägga sig under landet och därefter gå vidare västerut för att inta resten av Europa. Men är det sant?

Historien om det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen ger viktiga insikter i dagens krig i Ukraina. Warszawapaktens bildande och senare upplösning, samt NATO:s expansion österut, har skapat en komplex geopolitisk situation som bidragit till dagens spänningar. Särskilt efter Sovjetunionens kollaps började NATO att expandera, vilket Ryssland uppfattade som ett hot. För Ryssland var det oacceptabelt att Ukraina skulle gå med i NATO, vilket ledde till ökad spänning och till slut ett krig februari 2022.

Det kalla kriget

För att förstå kriget i Ukraina måste vi gå tillbaka till det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Det kalla kriget blev ett resultat av andra världskriget då två stora makter ställdes mot varandra, ett kommunistiskt sovjetunionen och ett kapitalistiskt USA.

Warszawapakten, formellt känd som Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, bildades 1955 som en militär allians av de kommunistiska staterna i Östeuropa under ledning av Sovjetunionen. Syftet var att motbalansera NATO, eller North Atlantic Treaty Organization. Bildandet ägde rum 1949 som en militär allians för att motverka det sovjetiska hotet under kalla kriget.

Under 1980-talet började spänningarna inom Warszawapakten att öka, i takt med att flera av dess medlemsländer upplevde ekonomiska problem, politisk instabilitet och växande folkligt missnöje med de kommunistiska regimerna. Sovjetunionens ledare, Mikhail Gorbachev, introducerade reformprogrammen perestrojka (omstrukturering) och glasnost (öppenhet), som inspirerade liknande reformrörelser i andra Warszawapaktens länder.

1989 var ett avgörande år för Östeuropa, med en serie fredliga revolutioner som störtade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Dessa händelser visade på en kollaps av det kommunistiska styret och ett växande krav på demokratiska reformer och ekonomiska förändringar. Berlinmurens fall och den efterföljande återföreningen av Tyskland var symboliska för kommunismens slut i Östeuropa.

Warszawapaktens upplösning

I takt med att de kommunistiska regimerna föll, förlorade Warszawapakten sin legitimitet och sitt existensberättigande. De nya demokratiska regeringarna i Östeuropa började distansera sig från Sovjetunionen och uttryckte intresse för att integreras med Västeuropa och NATO. Organisationens slutliga upplösning skedde den 25 februari 1991, när försvarsministrarna för de återstående medlemmarna beslutade att formellt upplösa alliansen. Warszawapaktens upplösning markerade slutet på det kalla kriget och början på en ny era av europeisk integration och säkerhetssamarbete. Flera av de tidigare medlemmarna av Warszawapakten har sedan dess anslutit sig till NATO, vilket har bidragit till att forma den nuvarande säkerhetsordningen i Europa.

Utvidgning av NATO - Öppna dörrars politik

När Berlinmuren föll 1989 och de öst- och västtyska staterna återförenades, fördes det intensiva samtal mellan USA, Västeuropa och Sovjetunionen om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av återföreningen. Ett centralt ämne var huruvida NATO skulle utvidgas till att omfatta det återförenade Tyskland. Under dessa förhandlingar, i synnerhet de som ägde rum under 1990, hävdar vissa källor att västerländska ledare, inklusive USA:s utrikesminister James Baker, gav muntliga försäkringar till Gorbachev. NATO ska inte expandera en tum österut i samband med Tysklands återförening.

Det är viktigt att notera att det inte finns några skriftliga avtal eller officiella dokument som bekräftar dessa löften. Västmakterna hävdar att inga sådana formella åtaganden gjordes, medan Ryssland har hållit fast vid att dessa muntliga löften gavs och bröts när NATO började expandera. Professor Jeffrey Sachs, en av världens ledande tänkare inom internationella relationer, har utryckt att det fanns en uppgörelse och det här är en mycket viktig slutsats. Trots debatten om dessa löften, började NATO att expandera österut med antagandet av nya medlemmar från de tidigare Warszawapakten och sovjetrepublikerna.

Med Sovjetunionens kollaps fann USA ett gyllene tillfälle att dra nytta av situationen. En gång för alla kunde man på riktigt minska den forna ärkefienden styrka och geopolitiska betydelse. Ett expanderat NATO blev det viktigaste verktyget för denna process.1994 skrev president Bill Clinton under en viljeförklaring att expandera NATO till Ukraina och öppna dörren för alla länder som vill gå in i NATO, oavsett vad Ryssland tycker. Nu blev det fritt fram för länder i det forna Östeuropa att ansluta sig till NATO. Detta inkluderade länder som Polen, Ungern och Tjeckien 1999, följt av ytterligare utvidgningar under 2000-talet med följande länder.

Bulgarien - 2004
Estland - 2004
Lettland - 2004
Litauen - 2004
Rumänien - 2004
Slovakien - 2004
Slovenien - 2004
Albanien - 2009
Kroatien - 2009

Notera att Västtyskland gick med i NATO 1955. När sedan Tyskland återförenades den 3 oktober 1990, blev de territorium som tidigare tillhört Östtyskland en del av det enade Tyskland, som redan var medlem i NATO

NATO:s expansion blev en källa till spänningar mellan Ryssland och västvärlden och är den faktor som bidragit till den försämrade relationen. Ryssland var inte nöjda med NATOS expansion eftersom det skapade en militär obalans och ett verkligt hot mot landets existens. Ryssarna accepterade NATO:s utvidgning österut men det fanns en röd gräns som Ryssland aldrig kommer att acceptera och det är om Ukraina går in i NATO (även Georgien var en röd gräns). I ett sådant scenario skulle Rysslands Svartahavsflotta stängas inne samt att Moskva skulle stå 7 minuter från en kärnvapenattack via Ukraina. En helt oacceptabel situation för Ryssland.

Professor Jeffrey Sachs har jämfört det med om USA skulle acceptera ryska och kinesiska kärnvapen längst USA:s gräns till México och Kanada. Självklart skulle USA aldrig acceptera detta. Under Cuba krisen 1961 höll faktiskt en sådan situation att uppstå och president Kennedy agerade starkt mot Sovjetiska kärnvapen på Cuba. I sista stund valde Kruskopf att vända båtarna med kärnvapen för att ta sig hem till Sovjetunionen. I gengäld monterade USA ner kärnvapenmissiler i Turkiet.

Alla amerikanska administrationer har fört samma politik att USA ska dominera världen och som verktyg har man NATO och Europa som följt USA:s diktat i denna fråga. Med NATO expansionen och den öppna dörrens politik såg USA möjligheten att mer eller mindre agera fritt. År 2002 beslutade president George Bush att placera ut avancerade missilsystem presumtivt laddade med kärnvapen i den forna östländerna, nära Rysslands gräns. Ryssland med Putin protesterade men gjord inget mer. Man gjorde heller ingen stor sak av att USA gick in i Irak och expanderade i mellanöstern. Men spänningarna mellan länderna ökade avsevärt.

Ukrainas självständighet

För att förstå det fortsatta händelseförloppet måste vi reda ut vad Ukrainas självständighet byggde på och vad parterna enades om samt vad som skulle hållas.

1991 förklarade Ukraina sig självständigt från Sovjetunionen. Detta bekräftades i en folkomröstning och erkändes av Ryssland. I denna process ställdes inga formella krav från Ryssland, men alliansfrihet var en tydlig, outtalad förväntning, vilket Ukraina accepterade. I annat fall hade dåvarande Sovjetunionen inte tillåtet processen. Ryssland ställde formellt sett inga hårda villkor för att erkänna Ukrainas självständighet, men vissa frågor låg som underförstådda förväntningar eller sensitiva punkter:

Kärnvapenfrågan. Ukraina hade världens tredje största kärnvapenarsenal efter Sovjets fall. Ryssland och väst (bland annat USA) krävde att Ukraina skulle avstå från dessa vapen. Detta deklarerades senare i Budapester-memorandumet (1994): Ukraina gick med på att avstå kärnvapen i utbyte mot säkerhetsgarantier från Ryssland, USA och Storbritannien – dessa garanterade Ukrainas gränser och suveränitet.

Svartahavsflottan. Både Ryssland och Ukraina gjorde anspråk på Sovjets Svartahavsflotta, stationerad på Krim. En kompromiss nåddes 1997: Flottan delades, och Ryssland fick hyra flottbasen i Sevastopol till 2042.

Ukrainas geopolitik. Ryssland förväntade sig att Ukraina skulle förbli i den ryska intressesfären – exempelvis genom medlemskap i OSS, fortsatt ekonomiskt samarbete, och att inte närma sig NATO. Anslutningen till EU var mer otydlig men Ryssland förväntade sig att Ukraina skulle ingå i den Ryska ekonomiska sfären. De viktigaste punkterna är onekligen kärnvapenfrågan samt att inte ansluta sig till NATO. Flottbasen i Sevastopol var också central.

År 2019 gjordes inga förändringar av själva grundlagen, utan man ändrade text i den konstitution från 1996 — med syfte att tydligt förankra Ukrainas mål att gå med i EU och NATO. Detta ägde rum den 21 februari 2019, tre månader innan Zelensky vann presidentvalet. Det finns inga dokument eller läckor om att USA låg bakom Ukrainas ändring av författningen. Men samtidigt är det svårt att inte tro att USA och NATO var inblandad.

Ukrainas dåvarande president Porosjenko motiverade ändringen med att Euro-Atlantisk integration var central för att skydda Ukrainas självständighet. Med all sannolikhet hade USA och Ukraina samtal om detta och säkert en tyst överenskommelse. Det är allmänt känt att USA och NATO såg expansionen av allianspakten till Rysslands gräns som en central fråga.

Man kan dra många slutsatser av denna förändring men en slutsats som inte kan åsidosättas är att den grundläggande överenskommelsen med Ryssland, såväl skriftlig som muntlig, bröts ensidigt av Ukraina. Ryssland utgick från att Ukraina skulle förbli neutralt och inte ansluta sig till NATO. Ryssland har under hela 2000-talet varnat för att ett ukrainskt NATO-medlemskap är ett hot mot dess säkerhet.

Med tiden ökade spänningarna, särskilt efter 2004: Orangea revolutionen (västvänlig president valdes) samt 2014: Majdandemonstrationerna och Rysslands annektering av Krim. Låt oss därför gå in på dessa frågor.

Presidentvalet i Ukraina 2004

Under hösten och vintern 2004 hölls presidentval i Ukraina som kom att bli en vändpunkt i landets historia. Valet präglades av anklagelser om valfusk, massprotester och internationell uppmärksamhet. Det var också startskottet för den så kallade "Orangea revolutionen".

Inför presidentvalet 2004 stod Ukraina vid ett vägskäl. Landet hade under lång tid präglats av korruption och politisk instabilitet. Den sittande presidenten, Leonid Kutjma, hade styrt landet sedan 1994 och hans efterträdare skulle antingen fortsätta hans politik eller bryta med det förflutna och föra landet närmare europeiska värderingar och standarder.

De två huvudkandidaterna i valet var Viktor Janukovytj, som stöddes av den sittande makten och hade ett starkt stöd från östra och södra delen av landet, och Viktor Jusjtjenko, som representerade oppositionen och hade ett starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Jusjtjenko förespråkade reformer, en kamp mot korruption och närmare band till EU och NATO.

Vid omvalet i december segrade Viktor Jusjtjenko med en tydlig majoritet. Valet betraktades som rättvist och transparent av internationella observatörer. Jusjtjenkos seger markerade slutet på den Orangea revolutionen och början på en ny era i Ukrainas historia.

Jusjtjenko svors in som president den 23 januari 2005. Hans tid vid makten präglades av fortsatta utmaningar, inklusive politiska motsättningar och ekonomiska svårigheter. Trots detta betraktas Orangea revolutionen som en seger för demokratin och folkets vilja i Ukraina.

Presidentvalet i Ukraina 2009

Efter den Orangea revolutionen och valet av Viktor Jusjtjenko som president, präglades Ukraina av en tid av politisk omvälvning och ekonomiska utmaningar. Jusjtjenkos mandatperiod kännetecknades av ansträngningar att föra landet närmare väst och genomföra demokratiska reformer. Trots detta fortsatte korruption och politiska konflikter att vara utbredda.

Inför presidentvalet 2009 var det politiska landskapet fortsatt splittrat. Den sittande presidenten Viktor Jusjtjenko hade tappat mycket av sitt stöd på grund av bristande framgångar med reformer och ekonomiska svårigheter. Samtidigt hade landet drabbats hårt av den globala finanskrisen 2008, vilket ytterligare förvärrade situationen.

De två främsta kandidaterna i presidentvalet 2009 var Viktor Janukovytj, som återigen representerade det proryska blocket och hade stöd från östra och södra Ukraina, och Julia Tymosjenko, den tidigare premiärministern som var en av ledarna under Orangea revolutionen och hade starkt stöd i västra och centrala Ukraina. Tymosjenko förespråkade fortsatt integration med EU och NATO samt reformer för att bekämpa korruption.

Presidentvalet 2009 hölls i två omgångar. Den första omgången ägde rum den 17 januari 2010, där ingen av kandidaterna lyckades få en absolut majoritet av rösterna. Den andra omgången ägde rum den 7 februari 2010, där Viktor Janukovytj segrade över Julia Tymosjenko med en knapp majoritet.

Efterspel och betydelse

Viktor Janukovytj svors in som president den 25 februari 2010. Hans seger markerade en vändpunkt i Ukrainas politik, med en mer prorysk hållning och en minskad entusiasm för västerländsk integration. Janukovytjs tid vid makten präglades av fortsatta politiska konflikter och ekonomiska utmaningar, men även av ökande autoritära tendenser.

Presidentvalet 2009 var en viktig milstolpe i Ukrainas moderna historia, som visade på det fortsatta politiska och regionala splittringarna i landet. Det påverkade landets riktning och relationer med omvärlden för många år framöver. En av de viktigaste slutsatser var att Ukraina ville ha neutralitet och inte gå med i NATO.

NATO har under många år fört en provocerande politik mot Ryssland

Tiden fram till Viktor Janukovytj svors in som president den 25 februari 2010 måste vi analysera och vi ser att de pro-västliga krafterna med EU och NATO gjorde ett intensivt arbete med att inordna Ukraina i den västliga sfären. Det var en utveckling som inte delades av folket i östra och södra Ukraina.

Alla amerikanska administrationer har fört en politik som går ut på att USA ska dominera världen och som verktyg har man NATO och Europa som följt USA:s diktat i denna fråga.

Natos toppmöte i Bukarest 2008 är en viktig händelse och är särskilt känt för diskussionerna om Ukraina och Georgiens framtid i NATO, och har fått stor historisk betydelse i efterhand.

Viktiga punkter från toppmötet:

1. Ukraina och Georgien – löfte om framtida medlemskap

NATO-ledarna beslutade att Ukraina och Georgien "kommer att bli medlemmar i NATO" i framtiden.
Däremot fick de inte omedelbart gå vidare till MAP (Membership Action Plan), som är nästa steg till medlemskap.
Beslutet var en kompromiss mellan USA (som stödde ett snabbare medlemskap) och flera europeiska länder som var mer tveksamma, särskilt Tyskland och Frankrike.

2. Ryska reaktioner

Ryssland, under president Vladimir Putin, reagerade mycket negativt. Putin var personligen närvarande vid mötet.
Han varnade för att ett NATO-medlemskap för Ukraina skulle hota Rysslands säkerhet.
I efterhand har många experter pekat på detta som ett ögonblick då spänningarna mellan Ryssland och NATO eskalerade.

Historisk betydelse:

Många bedömare ser toppmötet som ett viktigt steg i den geopolitiska utveckling som ledde fram till Rysslands:

Krig mot Georgien 2008
Annektering av Krim 2014
invasion av Ukraina 2022

NATO:s medvetna arbete med att ta in Ukraina i NATO trots ryska protester

NATO-Ukrainas årliga plan för 2008 formaliserade samarbetet, inklusive gemensamma övningar, utbildning och seminarier. Ukrainas deltagande i multinationella övningar var en del av dess bredare euroatlantiska integrationsinsatser, vilket bekräftades vid NATO-toppmötet i Bukarest 2008. Medan Sea Breeze och Immediate Response var de mest framträdande multinationella övningarna som involverade Ukraina under 2008, genomfördes även andra mindre gemensamma utbildningsevenemang och seminarier inom ramen för partnerskapet mellan NATO och Ukraina.

Dessa övningar ägde rum mitt i Ukrainas strävan efter en NATO Membership Action Plan (MAP) vid toppmötet i Bukarest i april 2008. Medan NATO vägrade att bevilja MAP på grund av motstånd från vissa medlemmar Tyskland och Frankrike, bekräftade det Ukrainas framtida medlemskapsmöjligheter och uppgav att landet "så småningom kommer att bli medlem i NATO". Ryssland motsatte sig starkt denna utveckling, vilket eskalerade spänningarna som senare påverkade dess annektering av Krim 2014.

År 2000 markerade början på att Ukraina de facto blev medlem i Nato. Landet deltog inte bara i alla huvudövningar, utan var också värd för många. Faktum är att Ukraina mellan 2000 och 2010 rankas bland de topp-sex länderna i att ha värdskap för en Nato- eller USEUCOM-övning. Ukraina och Georgien, som rankades som nummer sju, var inte Natomedlemmar.

Två länder utanför Nato var med andra ord värdar för fler Natoövningar än 22 av medlemsländerna. Detta är prima facie-bevis för att väst, trots varningar från Ryssland, var fast beslutet att göra Ukraina och Georgien till officiella medlemmar i Nato, vilket Ryssland tidigare gjort klart var en röd linje. Endast två saker skilde Ukraina från Nato-medlemmar – landet hade ingen ekonomisk skyldighet att bidra till Nato och det omfattades inte av artikel 5. Utöver det fungerade Ukraina som en de facto medlem i Nato år 2010. Till detta ska läggas att USA byggde upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett militärt virologiskt komplex, som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen vid gränsen till Ryssland. Det amerikanska försvarsdepartementet bekräftade 2022 amerikansk militär finansiering av upp till 46 sådana laboratorier i Ukraina.

Väst och Ukraina planlägger ett storkrig

Ryska ledare har länge sett USA:s Ukrainapolitik, särskilt sedan 2008, som ett hot mot Ryssland. De anser att kriget gäller landets överlevnad, och Putin har internt kritiserats för att vara alltför försiktig. Ryska ledare anser att väst fortfarande har en expansionistisk agenda, vilket kan ses i Richard Cheneys önskan 1991 att dela upp både Sovjetunionen och Ryssland, enligt Robert Gates 2016.

Det låter för mycket för att vara sant och skulle ett första steg vara att få till ett proxykrig mellan Ryssland och NATO och utföras av Ukraina.

RAND Corporation (en amerikansk tankesmedja som publicerar rapporter som den amerikanska säkerhetstjänsten och militären använder i beslutsunderlag) publicerade 2019 två rapporter som föreslår att USA bör utnyttja ryska svagheter, bland annat genom att minska Europas beroende av rysk gas till förmån för amerikansk. Rapporterna rekommenderar hårda sanktioner mot Ryssland, trots att FN:s stadga innebär att sådana beslut bara kan tas av säkerhetsrådet. En av rapporterna hävdar även att ökade amerikanska vapenleveranser till Ukraina kan leda till större rysk inblandning i Donbass, vilket skulle kunna skifta Europas energiberoende från Ryssland till USA – även om detta riskerar att utlösa konflikt mellan Ryssland och Europa.

Att förminska Ryssland började dock långt tidigare. Redan 1981 försökte amerikanska toppersoner, som CIA-chefen William Casey och försvarsminister Caspar Weinberger, övertala Europa att avbryta gassamarbetet med Moskva, men misslyckades. Försök att sabotera gasledningen 1982 och kärnvapenhotet 1983 ändrade inte Tysklands och Rysslands hållning. Det tysk-ryska förtroendet från detta samarbete låg bakom kalla krigets slut och öppnade för ekonomisk integration, likt den tidigare kol- och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike.

Öppnandet för ekonomiska samarbeten började redan under Gorbatjov och viktiga tyska aktörer ville minska risken för en upptrappning av konflikten. Gorbatjov ville ena Europa och bygga ett "Gemensamt europeiskt hem", vilket skulle göra europeiska krig till historia. Gasledningarna och det ömsesidiga rysk-tyska beroendet av gas och avancerade industriprodukter var den materiella grunden för ett framtida fredligt Europa.

Men denna utveckling, eller initiativ motarbetades av USA. USA:s ledande försvarspolitiker, som Cheney och Scowcroft, ville utnyttja Rysslands svaghet för att stärka USA:s ställning. De ansåg att det var nödvändigt att bryta de rysk-tyska gasledningarna och skapa en konflikt mellan Europa och Ryssland för att isolera Ryssland från Europa. Detta synsätt innebar även att framställa Ryssland som en fiende, även om dessa strategier inte alltid uttryckligen anges i officiella rapporter.

En rapport som cirkulerar under namnet "Weakening Germany, Strengthening the U.S." påstås vara en läckt och förfalskad RAND-rapport, enligt RAND själva. Trots detta har flera av dess slutsatser visat sig stämma, bland annat att USA:s strategi inte bara handlar om att försvaga Ryssland utan även Tyskland genom att påverka deras energiförsörjning. Rapportens sammanfattning hävdar att ett krig i Ukraina skulle kunna leda till sanktioner mot Ryssland och därmed säkra Tysklands bortkoppling från rysk energi.

Rapporten varnar för att EU-länderna, särskilt Tyskland, riskerar stora ekonomiska förluster – uppskattningsvis 200–300 miljarder euro – och allvarliga konsekvenser för industrin. Detta kan leda till lägre levnadsstandard, utvandring av kvalificerad arbetskraft samt att tyska företag flyttar till USA, vilket skulle gynna den amerikanska ekonomin. Rapporten hävdar även att de gröna partiernas inflytande är avgörande för denna utveckling.

Slutsatsen är att USA medvetet och systematisk fört en säkerhetspolitik för att förminska Ryssland och stärka sina egna intressen, på Europas och Rysslands bekostnad, och detta arbete har pågått länge.

Projekt Ukraina begränsades inte enbart till militärt samarbete. Amerikanska och brittiska underrättelseorganisationer var aktivt involverade i Ukraina och samordnade operationer och aktiviteter med både Nato och EUCOM. CIA, till exempel, har underrättelseofficerare tilldelade Natos och USEUCOM:s högkvarter. Deras uppgift är att informera högre chefer om CIA:s operationer och samordna aktiviteter för att säkerställa att inga ledningar korsas. Med facit i hand är det nu tydligt att den amerikanska regeringen under perioden mellan 2000 och 2010, i samarbete med Storbritannien, arbetade intensivt för att separera Ukraina från Rysslands inflytandesfär och erövra det för väst.

Arbetet med att inordna Ukraina i NATO fortsatte och efter Minsk 2 avtalet påskyndades en upptrappning av Ukrainas militära krafter högst betydligt. Insatserna var så kraftfulla att Ukraina blev en av Europas starkaste militära stat.

NATO:s arbete med att inordna Ukraina i NATO fortsatte ända fram till den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022.

Konflikten i östra Ukraina

Konflikten började i kölvattnet av den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes och ersattes av en pro-västlig regering. Protesterna började i november 2013 när Janukovytj beslutade att avbryta förhandlingarna om ett associeringsavtal med Europeiska unionen och i stället stärka banden med Ryssland. Detta beslut mötte hårt motstånd från många ukrainare som förespråkade närmare integration med Europa.

Protesterna eskalerade under vintern 2013–2014 och ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Situationen nådde sin kulmen i februari 2014 när över 100 demonstranter dödades i Kiev. Under detta tryck och förlorad politiskt stöd flydde Janukovytj till Ryssland, och det ukrainska parlamentet röstade för att avsätta honom från sitt ämbete. Majdandemonstrationerna blev startskottet till kriget i Ukraina och därför är det mycket viktigt att verkligen förstå vad som hände och vad som låg bakom.

Majdan startskottet till kriget

Var det Ryssland som var angriparen i Ukraina medan väst stödde Ukrainas frihetskamp? Eller var det väst som var angriparen medan Ryssland stödde Ukrainas folkvalda regering? För att kunna ge ett svar på dessa frågor måste vi se på vad som hände under Majdandemonstrationerna och särskilt under den våldsamma utvecklingen med många döda i februari 2014.

Den person som har gjort det mest grundliga akademiska arbetet om dessa händelser är Ivan Katchanovski, en ukrainsk-kanadensisk professor vid University of Ottawa. Han har nu utvecklat flera akademiska artiklar till en bok, The Maidan Massacre in Ukraine: The Mass Killing that Changed the World (2024). Den undersöker massakern som dödade demonstranter och även flera poliser den 20 februari 2014.

Hösten 2013 ordnade EU-vänliga grupper stora demonstrationer mot president Janukovitj i Kiev och västra Ukraina. Janukovitj, med stöd från östra delen av landet, vann presidentvalet 2010 tack vare den regionens större befolkning, medan Tymosjenko hade sitt stöd i väst. Landet var djupt politiskt splittrat mellan öst och väst. Demonstrationerna på Majdan blev därmed ett uttryck för oppositionens protest mot regeringen. Janukovitj förespråkade samarbete med både Ryssland och EU, till skillnad från Tymosjenko som prioriterade närmare relationer med EU och NATO.

Under januari och februari 2014 blev Majdanprotesterna mer våldsamma, med sammandrabbningar mellan polis och militanta grupper som Svoboda och Högersektorn. Dessa grupper hade historiska kopplingar till västukrainska uppror som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Över ingången till Majdanhögkvarteret hängde ett stort porträtt av Stepan Bandera, som ledde det ukrainska militära upproret under andra världskriget.

Konfrontationerna kulminerade i en massaker på demonstranter och delvis även poliser den 20 februari. Presidenten fick skulden för massakern och tvingades fly. Strax innan massakern ägde rum, rörde sig demonstranterna, många med sköldar för att skydda sig, långsamt fram mot polisstyrkorna som var stationerade längre ner på gatan. Eld öppnades och 49 demonstranter dödades och 172 skadades, medan 4 poliser dödades och dussintals poliser skadades. Det finns många vittnen och flera filmer som visar hur demonstranter sköts. På filmerna kan man se hur demonstranter söker skydd bakom en mur och ett träd. De tror att elden kommer framifrån, från polisen, men de dödas i själva verket av kulor bakifrån, från Hotell Ukraina och från ett par andra byggnader bakom demonstranterna. Poliser och demonstranter besköts med samma kulor. Detta hävdade även Estlands utrikesminister Urmas Paet i ett bandat samtal med EU:s utrikeschef Catherine Ashton. Ett hundratal vittnen kan berätta om från vilka fönster eller från vilken våning i Hotell Ukraina med flera byggnader som krypskyttarna sköt. Dessa byggnader var ockuperade och kontrollerades av Svoboda och Högersektorn.

Katchanovski har analyserat nästan alla skott och identifierat skyttar och deras positioner. Han hänvisar till sju personer från Georgien som medgett inblandning och säger att deras vittnesmål och filmer dokumenterar händelserna. En före detta amerikansk krypskytt ledde teamet, och vissa av dem har intervjuats i dokumentärer. Krypskyttar från Baltikum och Ukraina ska också ha deltagit. Det är tydligt att prickskyttar sköt från byggnader kontrollerade av de högerextrema grupperna Svoboda och Högersektorn.

I ett inspelat samtal två veckor före händelserna den 20 februari diskuterade USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland med ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt, vilka av ledarna för Majdandemonstrationerna som skulle kunna bli premiärminister i en eventuell kommande regering. Enligt samtalet föreslogs att Arsenij Jatsenjuk skulle utses till premiärminister. Svobodas ledare Oleh Tiahnybok nämndes som mindre lämplig på grund av sin politiska positionering, och även Vitalyj Klitjko, som senare blev borgmästare i Kyiv från 2014, ansågs möta vissa utmaningar enligt Pyatt. Det framhölls också att Jatsenjuk borde ha regelbundna kontakter med både Klitjko och Tiahnybok. När den nya regeringen tillträdde innehöll den fyra ministrar från partiet Svoboda.

Frågan vi måste ställa oss är: Varför kunde inte de som organiserade statskuppen vänta ett år tills det var presidentval? Om man inte var nöjd med sittande president, varför var man då tvungen att störta honom genom massdemonstrationer? Varför kunde man inte acceptera en demokratiskt vald president? Var det så att de var tvungna att få bort honom med våld, för att de inte kunde förvänta sig att vinna valet 2015?

Incidenten var, som Stratfors tidigare chef, George Friedman, sa: "den mest flagranta statskuppen i historien". I media anklagades polisen för att ha skjutit och dödat dussintals demonstranter, och polisen kunde knappast ha skjutit utan presidentens order, sades det. President Janukovitj fick fly för sitt liv. USA:s vicepresident Joe Biden ringde Janukovitj och sa att det var dags för honom att "avbryta skjutandet och lämna in". Han sa att "Janukovitj hade förlorat det ukrainska folket förtroende. Kontrollen över regeringen överlämnades tillfälligt till en ung patriot vid namn Arsenij Jatsenjuk", skrev Biden.

I östra Ukraina startades demonstrationer mot den västukrainska kuppregimen, men dessa demonstrationer slogs ner, som i Odessa och Charkov, förutom i Donbass och på Krim. Jacques Band skriver i sin bok Operation Z: att en stor del av de reguljära ukrainska styrkorna deserterade till regeringarna på Krim och i Donetsk och Lugansk. Det var bara i dessa jakovitjregeringens kärnområde som man lyckades stå emot kuppregimens styrkor. Juridiskt sett måste de presidentlojala regeringarna i Donetsk och Lugansk förstås som en fortsättning på Janukovitjs legitima regim i Ukraina. Tusentals reguljära styrkor kom att desertera till vad som var kvar av Janukovitjs legitima regim, medan kupp regimen i Kyiv använde högerextrema paramilitāra extremister från Aidar, Högersektorn och den Svoboda-stödda Azovbataljonen för att fortsätta kriget mot dessa regeringar.

Detta skulle betyda att det var väst, inte Ryssland, som var den ursprungliga angriparen i denna konflikt. Samtidigt som Ryssland stödde den valda regeringen i Ukraina störtade högerextrema grupper från västra Ukraina, tillsammans med västliga intressen, denna regering och erövrade större delen av landet. Vem som är angriparen verkar koka ner till vilka som var skyldiga till de våldsamma incidenterna i februari 2014. Detta i sin tur kokar ner till vilka det var som sköt demonstranter och polis den 20 februari. Ivan Katchanovski har gjort ett imponerande arbete med att granska alla dessa vittnesmål och videofilmer. Vi kan nu med säkerhet säga att både demonstranter och polis sköts, eller huvudsakligen sköts, av krypskyttar som var utposterade i byggnader som kontrollerades av Högersektorn och Svoboda. Det var en statskupp. Man kan inte förneka att Rysslands agerande är ett svar på denna statskupp.

Bakom protesterna och vem som egentligen iscensatte allt detta var USA som genom aktiva, men dolda handlingar genomförde maktförändringen. Två mycket aktiva personer var Victoria Jane Nuland, biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor samt USA:s Ukraina ambassadör Geoffrey Pyatt. Det finns faktiskt banduppspelningar på deras planer på att byta ut Viktor Janukovytj om det är nu någon som är tveksam.

Den nya regeringens västorienterade politik och Rysslands annektering av Krim skapade en djup splittring inom Ukraina, särskilt i de östra regionerna Luhansk och Donetsk, där en betydande del av befolkningen är rysktalande och har starka band till Ryssland.

I april 2014 utropade proryska separatister Luhansk och Donetsk som självständiga "folkrepubliker." Separatisterna godkände helt enkelt inte den kupp som iscensattes av nationalistiska högerkrafter i Kiev. Den ukrainska regeringen betraktade dessa utrop som olagliga och inledde en militär operation för att återta kontrollen över regionerna. Konflikten eskalerade snabbt till fullskaliga strider mellan ukrainska styrkor och separatistiska miliser, stödda av Ryssland.

Till skillnad från vissa ryska generaler och en stor del av invånarna i östra Ukraina ville Putin att östra Ukraina skulle fortsätta att vara en del av staten Ukraina. Putin gick inte in med ryska styrkor trots att Kyiv dödade tusentals ryssar eller rysktalande i östra Ukraina. Putin hade inga ambitioner att erövra Ukraina, inte ens det rysktalande östra Ukraina. Putin hoppades antagligen också att den betydande rysktalande befolkningen i öst skulle kunna neutralisera ukrainsk nationell extremism i västra Ukraina. De rysktalande var ingen liten minoritet. Internationella aktörer som USA och EU stödde dock Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd.

Rysslands annektering av Krim 2014

För att förstå Rysslands annektering av Krim 2014 måste vi börja med när Viktor Janukovytj avsattes som president i Ukraina vintern 2014 och ersattes av Oleksandr Turtjynov, tillfällig president. Han tjänstgjorde i denna roll tills ett nytt presidentval kunde hållas. Vid valet i maj 2014 valdes Petro Porosjenko till president.

Janukovytjs fall från makten skapade en politisk kris i Ukraina och blev en avgörande faktor som ledde till Rysslands annektering av Krim och den pågående konflikten i östra Ukraina. Medan västvärlden såg händelserna som ett steg mot demokratisk utveckling och självbestämmande, uppfattade Ryssland dem som ett hot mot dess inflytande i regionen. Maktförändringen i Ukraina låg helt i USA:s intressen och planer och nu kunde arbetet med att expandera NATO även till Ukraina. Åren innan hade sju forna euroepiska östländer anslutit sig till NATO.

Krim har en lång och komplicerad historia som sträcker sig över flera århundraden. Den var en del av Ryssland sedan 1700-talet, och majoriteten av Krims befolkning identifierar sig som etniska ryssar. Under Sovjettiden blev Krim en del av den ukrainska sovjetrepubliken, men efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev Krim en del av det oberoende Ukraina. För många ryssar, inklusive ledande politiker som Vladimir Putin, är Krim en symbol för rysk historia och kultur.

Krims strategiska läge vid Svarta havet gör det till en geopolitisk pärla. Halvön är hem för den ryska Svartahavsflottan, som har sin bas i Sevastopol. Att ha kontroll över Krim ger Ryssland en militär och maritim närvaro i ett viktigt område. När den politiska situationen i Ukraina började destabiliseras, såg Ryssland en möjlighet att säkra sina geopolitiska intressen genom att ta kontroll över Krim.

Den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes, skapade ett maktvakuum i Ukraina. Den nya ukrainska regeringen var pro-västlig och sökte närmare band med EU och NATO, något som Ryssland såg som ett potentiellt hot mot sina intressen. Genom att annektera Krim kunde Ryssland dels stärka sin egen position, dels försvaga den nya ukrainska regeringen.

Rysslands annektering av Krim möttes av starka internationella fördömanden och sanktioner från västländer. Trots detta har Ryssland fortsatt att hålla fast vid sitt anspråk på Krim, vilket har lett till en utdragen konflikt med Ukraina och ökat spänningarna mellan Ryssland och västvärlden. Hade USA hållit sig borta från Ukrainas inre angelägenheter samt om NATO deklarerat att Ukraina aldrig ska tas in i organisationen hade Ryssland antagligen aldrig annekterat Krim. För Ryssland var det ett sätt att återställa vad de såg som en rättmätig del av sitt territorium och att skydda sina strategiska intressen i regionen.

Men den kanske viktigaste förklaringen till att Ryssland annekterade Krim var att NATO hade långt framskridna planer på att bygga en militärbas på Krim. Lägg till att den nya regimen i Kiev signalerade mycket starkt till Ryssland att vi inte vill ha er på Krim, trots att det fanns ett avtal som gav Ryssland den rättigheten fram till år 2042.

Presidentvalet i Ukraina 2014

Efter att Viktor Janukovytj avsattes som president i februari 2014, tog Oleksandr Turtjynov över som tillfällig president. Ett nytt presidentval hölls i maj 2014 för att stabilisera landet efter den politiska krisen och de massiva protesterna kända som Euromajdan.

I valet deltog flera kandidater, men det var Petro Porosjenko som segrade med en betydande majoritet av rösterna. Porosjenko, en affärsman och tidigare utrikesminister, fick över 54% av rösterna, vilket innebar att ingen andra omgång behövdes. Hans närmaste konkurrent, Julia Tymosjenko, fick cirka 13% av rösterna.

Valet var en viktig händelse i Ukrainas moderna historia som markerade ett skifte mot västerländsk integration och bort från ryskt inflytande. Det genomfördes trots den pågående konflikten i östra Ukraina och Rysslands annektering av Krim, som skapade utmaningar för valets genomförande i dessa områden. Porosjenkos seger återspeglade en stark önskan bland många ukrainare att närma sig Europa och distansera sig från Ryssland.

Krisen i Luhansk och Donetsk

Konflikten började i kölvattnet av den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes och ersattes av en pro-västlig regering. Den nya regeringens västorienterade politik och Rysslands annektering av Krim skapade en djup splittring inom Ukraina, särskilt i de östra regionerna Luhansk och Donetsk, där en betydande del av befolkningen är rysktalande och har starka band till Ryssland.

I april 2014 utropade proryska separatister Luhansk och Donetsk som självständiga "folkrepubliker." Den ukrainska regeringen betraktade dessa utrop som olagliga och inledde en militär operation för att återta kontrollen över regionerna. Konflikten eskalerade snabbt till fullskaliga strider mellan ukrainska styrkor och separatistiska miliser, stödda av Ryssland.

Ryssland har officiellt förnekat direkt militärt stöd till separatisterna, men det finns omfattande bevis på rysk inblandning, inklusive leveranser av vapen, personal och ekonomiskt stöd.

Internationella aktörer som USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd.

Minskavtalen

För att försöka få slut på striderna ingicks Minskavtalen, Minsk I september 2014 och Minsk II i februari 2015. Dessa avtal föreskrev bland annat vapenvila, tillbakadragande av tunga vapen och utbyte av fångar. Trots dessa avtal fortsatte striderna med varierande intensitet under de följande åren.

Under denna period genomförde Ukraina en rad ekonomiska och politiska reformer, som stöddes av internationella institutioner som IMF och Världsbanken, som tillhandahöll finansiellt stöd. Ukrainas relation med västvärlden stärktes betydligt under dessa år, med ökat samarbete med EU och NATO. Samtidigt förvärrades relationen med Ryssland, som såg Ukrainas närmande till väst som ett direkt hot mot sina intressen.

Trots de höga förväntningarna på Minskavtalen misslyckades dessa att uppnå en varaktig fred. Anledningarna var många och komplexa. En av de främsta orsakerna var bristen på förtroende mellan de stridande parterna. Ukraina och de rysksupporterade separatisterna i Luhansk och Donetsk hade djupt rotade misstro i varandra, och detta gjorde det svårt att genomföra avtalen. Den ukrainska regeringen misstrodde Rysslands avsikter och såg deras stöd till separatisterna som ett hinder för fred. Samtidigt ansåg separatisterna att de inte fick tillräckligt erkännande för sina krav och att Ukraina inte uppfyllde sina åtaganden.

Ytterligare en faktor var de interna politiska och ekonomiska utmaningarna i Ukraina. Landet genomgick en period av betydande reformer och omvandlingar, vilket skapade inhemsk instabilitet och försvårade genomförandet av Minskavtalen.

Slutligen spelade internationella aktörer en roll i den fortsatta konflikten. USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd, men deras intressen och strategier var inte alltid helt i linje med Ukrainas behov och förmågor. Detta skapade ibland spänningar och missförstånd som ytterligare komplicerade fredsprocessen.

En viktig slutsats man kan dra är att Minsk II var ett fredsavtal som formellt undertecknades av Ukraina och Ryssland men aldrig fullt implementerades. Angela Merkel (dåvarande Tysklands förbundskansler) har själv framhållit att Minsk var den enda realistiska lösningen vid tidpunkten. Vad Tyskland och Frankrike de facto gjorde och stödde var att ge Ukraina grönt ljus för att rusta upp Ukrainas försvar för att i framtiden kunna stärka kriget i Luhansk och Donbass.

Från och med 2021 stod det klart att nationalisterna i västra Ukraina fick igenom sitt krav om att "ukrainifiera Ukraina, det vill säga "Ukraina för ukrainarna. Minskavtalet skulle göra det omöjligt att rensa ut de rysktalande östra Ukraina. Detta blev tydligt när den tidigare presidenten Petro Porosjenko i tidningen Deutsche Welle sa "Vi undertecknade avtalet bara för att vinna tid. Vi vann åtta år" Han lät USA och Storbritannien bygga upp Ukraina militärt för att erövra Donetsk och Lugansk och sedan Krim.

Märk också att Minskavtalet fick ett starkare internationellt stöd när det antogs av FN:s säkerhetsråd. Den 17 februari 2015 antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 2202, som bekräftade Minskavtalet och uppmanade samtliga parter att genomföra dess bestämmelser fullt ut. Ryssland såg detta hända och Ryssland har använt detta som ett argument för att väst inte var uppriktiga i sina fredssträvanden.

Den ukrainska Bandera-rörelsen

Bakgrund

Den ukrainska Bandera-rörelsen är uppkallad efter Stepan Bandera, en kontroversiell och inflytelserik figur i Ukrainas moderna historia. Bandera var en nationalistisk ledare under 1930- och 1940-talet och en framträdande medlem av Organisationen för ukrainska nationalister (OUN). Rörelsen drevs av en stark önskan att etablera en självständig ukrainsk stat, fri från sovjetiskt och nazistiskt inflytande, och hade en betydande inverkan på Ukrainas kamp för självständighet under 1900-talet.

Stepan Bandera och OUN

Stepan Bandera föddes 1909 i västra Ukraina, som då var en del av det Österrike-Ungerska riket och senare Polen. Han engagerade sig tidigt i nationalistiska aktiviteter och blev en nyckelfigur inom OUN, som grundades 1929. OUN var en nationalistisk organisation som kämpade för ett självständigt Ukraina och använde både politiska och militära metoder för att nå sina mål.

Under Bandera ledning splittrades OUN i två fraktioner: OUN-M (under Andrij Melnyk) och OUN-B (under Bandera). Bandera och hans fraktion förespråkade en mer radikal och våldsam väg mot självständighet, vilket gjorde honom till en kontroversiell figur. Hans metoder inkluderade sabotage, attentat mot politiska motståndare och samarbete med axelmakterna under andra världskriget.

Rörelsens aktiviteter under andra världskriget

Under andra världskriget försökte Bandera och OUN-B utnyttja den kaotiska situationen för att etablera en ukrainsk stat. Vid krigets början samarbetade rörelsen med Nazityskland, med hopp om att detta skulle leda till en självständig ukrainsk stat. Bandera utropade självständighet för Ukraina 1941, men nazisterna motsatte sig detta och Bandera fängslades kort därpå.

Rörelsen hade också en militär gren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), som kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor. UPA är särskilt omdebatterad för dess roll i etniska rensningar i Volyn och Östra Galicien, där polska civila dödades i stor skala. Dessa händelser har lett till att många betraktar Bandera-rörelsen som kontroversiell och polariserande, inte bara inom Ukraina utan även internationellt.

Ideologi

Bandera-rörelsen hade en stark nationalistisk ideologi, med fokus på Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Rörelsen betonade vikten av en ukrainsk nationell identitet och motsatte sig alla former av kolonialism och imperialism, särskilt från Sovjetunionen och Polen. Samtidigt hade rörelsen en auktoritär och ultranationalistisk karaktär, med inslag av etnisk exkludering, som har kritiserats av både historiker och politiska analytiker.

Modern betydelse

I dagens Ukraina är Bandera en kontroversiell symbol. För vissa är han en frihetshjälte som kämpade för Ukrainas självständighet mot överväldigande odds. För andra är han en kontroversiell figur på grund av hans metoder och ideologiska ståndpunkter, inklusive hans roll i våldsamheter och samarbete med Nazityskland. Hans arv har blivit en brännpunkt i den politiska och kulturella debatten, särskilt i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

I västra Ukraina, särskilt i regioner som Lviv, hyllas Bandera som en nationalistisk ikon, med statyer och gator uppkallade efter honom. I östra Ukraina och internationellt är hans minne mer polariserat, där han ofta associeras med extremism och historiska kontroverser.

Slutsats

Bandera-rörelsen är en viktig del av Ukrainas moderna historia, och dess påverkan fortsätter att forma landets politiska och kulturella landskap idag. Trots de komplexa och kontroversiella aspekterna av dess arv, förblir rörelsen en symbol för kamp och motstånd i Ukrainas strävan efter självständighet.

Bandera-rörelsen under andra världskriget försökte etablera en ukrainsk stat, först genom samarbete med Nazityskland, vilket ledde till att Stepan Bandera fängslades 1941. Rörelsens militärgren, Ukrainas upprorsarmé (UPA), kämpade mot både sovjetiska och nazistiska styrkor, men är kontroversiell för dess roll i etniska rensningar. Ideologin präglades av stark nationalism, motstånd mot kolonialism och imperialism, men också auktoritära och ultranationalistiska inslag med etnisk exkludering.

Bandera är idag en omdebatterad symbol. Han hyllas som frihetshjälte i västra Ukraina, medan han i östra Ukraina och internationellt förknippas med extremism och historiska kontroverser. Rörelsen är central för Ukrainas moderna historia och dess arv påverkar fortfarande landets politiska och kulturella landskap. Bandera-rörelsen är en viktig del av Ukrainas moderna historia, och dess påverkan fortsätter att forma landets politiska och kulturella landskap idag. Trots de komplexa och kontroversiella aspekterna av dess arv, förblir rörelsen en symbol för kamp och motstånd i Ukrainas strävan efter självständighet.

Rörelsens aktiva och betydelsefulla roll i Ukraina, vars påverkan sträcker sig ända in i presidentens ämbete är ett hinder för långsiktig och stabil fred. Det är också en anledning till att Ryssland kärvar att denna fascistiska och nynazistiska rörelse måste elimineras för att Ryssland ska kunna skriva under ett fredsavtal. Risken är annars stor att kriget kommer att återupptas efter ett fredsfördrag.

Zelensky blir president

I presidentvalet 2019 kampanjade Zelenskyj som anti-etablissemangs- och fredskandidat och lovade att stoppa kriget i östra Ukraina. Han ville förhandla direkt med Ryssland och separatister, exempelvis genom en dialog initierad i Tripartite Kontaktgruppen. Redan i juni 2019 utsåg han före detta president Leonid Kuchma som Ukrainas representant i kontaktgruppen; målet var att återuppta samtal och utbyten av fångar. Vidare ville han inrätta lokala val i Donetsk och Luhansk i utbyte mot vapenvila.

Under hösten 2019 rapporterades ett preliminärt avtal: Ukraina skulle respektera lokala val i regionen, under förutsättning att ryska trupper drog sig tillbaka. Detta avtal kritiserades internt (bland annat från högernationella krafter i Ukraina) för att kunna ge separatister inflytande. Under kampanjen uttryckte Zelenskyj stöd för EU och NATO medlemskap men ville att folket skulle fatta det beslutet genom ett referendum.

Målet att ingå i NATO stärktes med tiden genom Mål om NATO-handlingsplan (MAP) till 2024 och EU-ansökan. I sitt program lade han upp ett mål: ansöka om en NATO MAP under 2024 och arbeta för EU-medlemskap samtidigt. Som president undertecknade han senare lagar för att närma det ukrainska försvaret till NATO-standard, gick med i NATO:s "Enhanced Opportunity Partner"-program 2020, och undertecknade en nationell säkerhetsstrategi med fokus på EU- och NATO-integrering. Efter den ryska invasionen 2022 ansökte Zelenskyj (och Ukraina) om accelererat medlemskap i NATO och EU, inklusive officiella ansökningar – EU fick kandidatstatus i juni 2022, NATO-ansökan lämnades in i september 2022.

Slutsatsen är att Zelensky förändrade sin politik kraftigt efter det att han blev president och försummade Rysslands starka protester som gick ut på att Ukraina måste hålla sig utanför NATO. Ryssland såg det som en kraftig provokation och ett hot mot Ryssland existens. Man kan fråga sig varför Zelensky gjorde denna kraftiga förändring och en förklaring är nog att han styrdes av nationella högerkrafter inom den ukrainska armen och politiken.

I presidentvalet 2019 kampanjade Zelenskyj som anti-etablissemangs- och fredskandidat och lovade att stoppa kriget i östra Ukraina. Han ville förhandla direkt med Ryssland och separatister, exempelvis genom en dialog. Redan i juni 2019 utsåg han före detta president Leonid Kuchma som Ukrainas representant i kontaktgruppen; målet var att återuppta samtal och utbyten av fångar. Vidare ville han inrätta lokala val i Donetsk och Luhansk i utbyte mot vapenvila.

Varför Zelenskyj inte kunde lösa konflikten i östra Ukraina

Trots Zelenskyj ambitioner och löften om att bringa fred i östra Ukraina, stötte han på flera svårigheter som förhindrade en lösning. Dessa hinder var både interna och externa och gjorde konflikten till en av de mest komplicerade politiska utmaningarna. Zelenskyj tvingades balansera mellan polariserade intressegrupper, nationalistiska grupper som krävde en hård linje mot Ryssland och separatister, samt mer moderata röster som förespråkade dialog och kompromiss. Dessa motstridiga krav skapade en splittrad opinion som försvårade en enad strategi. Tilläggas ska att det är just nationalistiska intressegrupper i Ukraina som Ryssland menar är fascistiska och nynazistiska och har sina rötter i den så kallade Banderas rörelsen.

Zelenskys svaga ledarskap resulterade i att kriget i östra Ukraina fortsatte.

Ukrainas statliga institutioner, inklusive rättsväsendet och den militära ledningen, saknade de resurser och den enhet som behövdes för att effektivt genomföra fredsstrategier, samt att komma till rätta med de fascistiska krafter som fanns (och fortfarande finns samt stärkts högst betydligt) i Ukraina. Dessutom ska tilläggas att vissa inhemska aktörer, inklusive oligarker med kopplingar till försvarsindustrin, hade ekonomiska motiv för att hålla konflikten vid liv och utövade påtryckningar som hindrade långsiktiga lösningar. Detta gjorde det svårt för Zelenskyj att nå en lösning utan att göra betydande eftergifter.

USA och EU arbetade heller inte för att lösa konflikten eller beakta Rysslands intressen. Deras motiv var mer inriktad på att motverka Rysslands inflytande än på att direkt medla i konflikten. Detta lämnade Ukraina i en komplex geopolitisk situation.

Det fanns ett fredsavtal, Minsk 2, men avtalet var impopulärt bland många ukrainare och ansågs vara fördelaktiga för Ryssland. Kombinationen av dessa faktorer gjorde det nästintill omöjligt för Zelenskyj att uppnå en varaktig fred. Konflikten i östra Ukraina förblev därför en öppen och olöst kris under hans första tid vid makten, trots hans försök och höga ambitioner.

Det är sant att Zelenskyj, som Ukrainas president, hade ett betydande ansvar för landets politik och hanteringen av konflikten i östra Ukraina. Hans roll innebar att han behövde agera som en ledande kraft för att navigera mellan de många hinder och intressegrupper som präglade situationen. Även om han inte ensam kan hållas ansvarig för att kriget i östra Ukraina fortsatte, hade han som landets högsta ledare ett särskilt ansvar för att försöka hitta lösningar. Hans försök att balansera nationalistiska rörelser, ekonomiska intressen och internationella påtryckningar visade dock att krisens komplexitet ofta översteg en enskild presidents möjligheter att agera framgångsrikt. Detta understryker svårigheterna i att leda ett land mitt i en så intensiv geopolitisk och intern konflikt.

Minskavtalet, som syftade till att skapa en väg till fred genom ökad autonomi för de östra regionerna inom Ukraina, var en central men kontroversiell punkt under Zelenskyj presidentskap. Att acceptera avtalet och ge östra Ukraina självständighet inom landets gränser skulle ha inneburit att Ukraina erkände de separatistiska regionerna som delvis självstyrande, vilket många såg som en eftergift till Ryssland. Detta skulle ha kunnat mildra konflikten men samtidigt riskerat att undergräva Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Ukrainska fascistiska krafter ville inte se ett genomförande av Minskavtalet och med tiden föll Zelensky efter och kriget fortsatte genom ukrainska bombningar av östra Ukraina. Landets egen president bombade med andra ord sin egen befolkning.

Väst hade inga problem med den saken och deras politik gick mer ut på att beväpna Ukraina än att skapa en fred. EU och NATO:s intresse av att förminska Ryssland var större än hänsyn till befolkningen i östra Ukraina. Kort sagt, Zelensky föll till föga och blev med tiden alltmer aggressiv mot Ryssland.

Från rysk sida insåg man att konflikten i Ukraina och förtrycket mot den ryska befolkningen i Östra Ukraina kan inte stoppas med förhandlingar så länge dessa fascistiska krafter dominerar Ukraina. Det var en viktig anledning till att Ryssland genomförde SMO, speciell militär operation. Märk att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. En annan faktor som bidrog till Rysslands beslut var onekligen expansionen av NATO till Rysslands gräns.

Zelenskyj fortsatte konflikten i Östra Ukraina

Den andra punkten är de högernationalistiska krafter som verkligen styr i Ukraina och som kan liknas med fascister och nynazister. Personligen tog det lång tid för mig att inse detta. Jag uppfattade det som rysk propaganda utan något som helst bevis. Men ju mer jag satt mig in i frågan har detta blivit uppenbart. Tänk er, hur kan en skådespelare utan politisk erfarenhet eller närverk plötsligt bli president? Och hur ska man kunna förklara att denna person har så nära och intima kopplingar till nationalistiska samt nynazistiska krafter i Ukraina. Dessa krafter företräds av Social Nationalistiska Partiet som 2005 namnändrades till Sveboda. Partiet hjälte förklarar 1940-talets fascister som Stepan Bandera. Vidare har vi Azov-bataljonen som för kampen för den vita rasen. Bland annat används den svartröda flaggan samt andra nazi-symboler. En flagga och symbol som den svenska kungen har hedrat genom att falla ner på knä inför. En bild från Majdandemonstrationerna 2014 syns bland annat denna flagga och lite träffande ser vi Carl Bildt stå under denna flagga och ropa, slava Ukraina. Dessa högerkrafter har ett mycket stort inflytande över regimen i Ukraina, inte minst över Zelenskyj. Efter Majdandemonstrationerna och statskuppen fick Sveboda in fyra ministrar i regeringen. Högersektorn, Dmytro Jarosj, blev rådgivare till försvarsstabschefen. Efter Zelenskyjs installationstal som president 2019 sa Jarosj att om Zelenskyj försöker söka en fredlig lösning på krisen i Donbass kommer han att hängas i ett träd på huvudgatan i Kiev. Dessa krafter kommer aldrig att acceptera en fred på Rysslands villkor. De accepterar endast en total ukrainsk seger även om det skulle kosta alla stridsförande män och kvinnor i Ukraina. De har också uttalat att så länge det är krig ska Ukraina styras utanför demokratiska lagar.

Från rysk sida insåg man att konflikten i Ukraina och förtrycket mot den ryska befolkningen i Östra Ukraina kan inte stoppas med förhandlingar så länge dessa fascistiska krafter dominerar Ukraina (Rysslands syn). Det var en viktig anledning till att Ryssland genomförde SMO, speciell militär operation. Märk att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. En annan faktor som bidrog till Rysslands beslut var onekligen expansionen av NATO till Rysslands gräns. Viktigt är också att den 25 mars 2023 undertecknade Zelenskyj dekretet om att återta Krim.

Ukraina förbereder krig

Enligt OSSE inledde Kyiv en artillerioffensiv mot Donbass i februari 2022. Det har länge funnits påståenden om rysk militär närvaro i östra Ukraina sedan 2014. EU-parlamentet och Ukrainas dåvarande president hävdade att ryska trupper fanns i landet, men OSSE bekräftade aldrig detta. Höga ukrainska befäl erkände senare att det inte fanns några reguljära ryska trupper i Ukraina, utan endast ett fåtal ryska frivilliga soldater observerades.

År 2014 hade Vladimir Putin gått med på att ge visst ryskt stöd till Donetsk och Lugansk, men han hade avvisat de två "republikernas" begäran om en rysk intervention för att skydda dem. Påståenden i väst om att ryska trupper då hade invaderat Ukraina var propaganda. Putin hade gett Donetsk och Lugansk kalla handen. På den tiden hade Ukraina ingen professionell armé. Om Ryssland 2014 hade velat erövra Ukraina kunde Ryssland ha gjort det, något som både amerikanska officerare och ukrainska armérepresentanter är överens om. I stället accepterade Putin Minskavtalet som erkände östra Ukraina - Donetsk och Lugansk - som en del av staten Ukraina, trots dessa områdens vädjan om att bli en del av Ryssland.

Putin ville att östra Ukraina skulle stanna kvar i Ukraina och undvek militär inblandning trots konflikter där många rysktalande dödades. Han hoppades att den stora rysktalande befolkningen skulle balansera nationalistiska krafter i väst. Rysktalande kandidater har haft starkt stöd, bland annat med Janukovitj 2010 och Zelenskyj 2019 efter vallöften om fred enligt Minskavtalet.

År 2019 sade president Zelenskyjs militära rådgivare Oleksij Arestovytj att ett större krig med Ryssland kunde vara nödvändigt för att Ukraina skulle bryta sig ur den ryska intressesfären. Han menade att detta låg i linje med USA:s strategi att isolera Ryssland från Europa och närma Ukraina till Nato.

Östra Ukraina, särskilt Donetsk och Lugansk, var Ukrainas industriella hjärta, och det var sedan sovjettiden sammanflätat med den ryska ekonomin. För den västukrainska eliten blev det nödvändigt att få östra Ukraina att klippa av sina industriella och kulturella band till Ryssland. Och detta var bara möjligt som följd av ett storkrig. På frågan som ställdes i ukrainsk tv 2019 om vad som vore bäst för Ukraina svarade Arestovytj: "Naturligtvis ett storkrig med Ryssland och ett Natomedlemskap som ett resultat av en seger över Ryssland." Han fortsatte: "Med 99,9 procents sannolikhet är vårt pris för att gå med i Nato ett fullskaligt krig med Ryssland." Genom att placera ut västerländska vapen i Ukraina, utbilda dess militär och förbereda landet för Nato-medlemskap, försökte Kyiv och Washington provocera fram rysk inblandning och ett fullskaligt krig i Ukraina.

Det är tveksamt om Zelenskyj och Arestovytj förstod konsekvenserna av sin politik. De kan ha överskattat USA:s stöd och underskattat Rysslands reaktion på västlig militär närvaro i Ukraina. Kievs avvisande av Minskavtalet och militära åtgärder vid Donetsk och Lugansk signalerade konfliktvilja, och dekretet 2021 att återta Krim pekade mot en oundviklig konfrontation med Ryssland.

Minskavtalet skulle skydda Ukrainas gränser och ge Donetsk och Lugansk självstyre, men Kyiv motsatte sig detta. När Ukraina placerade tusentals soldater vid gränsen och beskjutningen inleddes den 18–19 februari, såg Moskva krig som oundvikligt. Zelenskyj signalerade vid Münchenkonferensen att Ukraina kunde överge Budapest-memorandumet, vilket Ryssland uppfattade som ett hot om kärnvapen – något som ansågs oacceptabelt.

De ukrainska planerna för ett angrepp som presenterades av republikerna Donetsk och Lugansk i början av 2022 (från Joe Lauria, "Putin Recognizes Donbass Republics as Violence Soars", Consortium News, 21 februari 2022) var att försöka förmå Ryssland att gå in i kriget i Ukraina för att föregripa en framtida kärnvapenkapacitet i Ukraina.

Idag kan vi säga att USA och ledningen i Kyiv gjorde allt för att "öka sannolikheten" för en rysk invasion. USA ville utlösa ett "Afghanistankrig 2.0". År 1979 ville USA "bryta upp det sovjetiska imperiet", för att citera Brzezinski, en målsättning som försvarsministern Richard Cheney ännu höll fast vid ryska. Rättare sagt ville han till och med bryta upp även den ryska federationen i sina beståndsdelar. Från 2014 och särskilt från 2021–22 verkar Cheneys skyddsling Victoria Nuland ha fortsatt att driva Cheneys politik för att bryta upp den ryska staten.

Enligt vissa bedömningar försvårades möjligheten till en fredlig lösning då Minskavtalet upphörde att gälla. USA och Ukraina har kritiserats för sin roll i detta skeende, medan Ryssland har framfört att landet agerade utifrån upplevda hot och brister i efterlevnaden av internationella överenskommelser. Under 2021 ökade spänningarna, och i februari 2022 hävdade Moskva att interventionen i östra Ukraina syftade till att skydda den rysktalande befolkningen och skedde i självförsvar. Det är föremål för diskussion huruvida Ryssland hade möjlighet att undvika krig under dessa förhållanden, samt om olika västs staters agerande motiverar eller legitimerar den ryska invasionen. Krig innebär generellt lidande och förstörelse, vilket gör de moraliska aspekterna komplexa. Bedömningen av konflikten påverkas även av synen på andra internationella militära interventioner, såsom Irakkriget 2003 och bombningarna av Libyen 2011, där tolkningarna av legitimitet skiljer sig åt mellan olika aktörer.

Den ukrainska regeringen i Kyiv har anklagats för omfattande våldshandlingar i östra Ukraina, särskilt i Donetsk och Lugansk. Sedan 2014 har delar av de ukrainska militära styrkorna bytt sida till stöd för regionerna Donetsk, Lugansk och Krim. Regeringen i Kyiv använde sig även av högerorienterade miliser, inklusive Azov- och Aidarbataljonerna samt högersektorn, i konflikten mot de självutropade republikerna i Donbass. Enligt FN har över 14 000 personer omkommit i striderna mellan lokala styrkor i Donbass och ukrainska militära och paramilitära grupper, varav cirka 3400 civila – främst rysktalande – har dödats, och över en miljon människor tvingades fly till Ryssland mellan 2014 och 2016.

Konflikten i Ukraina präglades av omfattande våldshandlingar riktade mot rysktalande befolkning, vilket bidrog till Rysslands engagemang i konflikten. I januari 2022 rapporterade ledare i Donetsk att Ukraina samlat ca 120 000 soldater vid kontaktlinjen i Donbass. Den 17 februari uppgav Ryssland att 122 000 soldater fanns nära gränserna till Donetsk och Lugansk. Ukrainas offensiv startade den 18 februari enligt OSSE. Därefter bad de två republikerna om stöd från Moskva, och över 105 000 invånare flydde till Ryssland. Den 21 februari erkände Ryssland Donetsk och Lugansk som självständiga och inledde den 24 februari en militär insats till deras stöd. Den speciella militära operationen började.

Folkomröstning i Krim och Donbas

Folkomröstningar har varit centrala i berättelsen om Krims, Donetsks och Luhansks förändrade status. I mars 2014 hölls en omdiskuterad folkomröstning på Krim, där den officiella siffran visade att en överväldigande majoritet av de röstande ville ansluta sig till Ryssland—ett resultat som snabbt fördömdes av Ukraina och stora delar av det internationella samfundet, som menade att omröstningen genomfördes under rysk militär närvaro och utan oberoende övervakning. Liknande omröstningar hölls i Donetsk och Luhansk i maj 2014, där lokalbefolkningen enligt de officiella resultaten röstade för självständighet från Ukraina, vilket banade väg för utropandet av självproklamerade folkrepubliker. Dessa processer har varit föremål för stark kritik, där frågan om legitimitet, frånvaron av internationell granskning och säkerhetsläget lyfts fram som avgörande brister. Samtidigt har Ryssland använt resultaten som argument för politiskt och militärt stöd, medan Ukraina och dess allierade fortsatt att hävda regionernas tillhörighet till Ukraina. Folkomröstningarnas betydelse kvarstår som en symbol för djupare konflikter om identitet, nationell suveränitet och rätten till självbestämmande i det postsovjetiska Europa. Idag är folkomröstningar i dessa Oblast omöjliga då de har inordnats i den ryska federationen.

Om en ny folkomröstning skulle hållas vet vi inte hur utfallet skulle bli. Men en sak vet vi. Ryssland kommer aldrig att acceptera att den ryska befolkningen i dessa län förföljs, mördas och marginaliseras. Det var därför som Ryssland var så mån om att lyfta in detta villkor i Minsk 2 avtalet, ett avtal som sedan Ukraina bröt, med västs goda minne. Från och med 2021 stod det klart att nationalisterna i västra Ukraina fick igenom sitt krav om att "ukrainifiera Ukraina, det vill säga "Ukraina för ukrainarna. Minskavtalet skulle göra det omöjligt att rensa ut de rysktalande östra Ukraina. Detta blev tydligt när den tidigare presidenten Petro Porosjenko i tidningen Deutsche Welle sa "Vi undertecknade avtalet bara för att vinna tid. Vi vann åtta år" Han lät USA och Storbritannien bygga upp Ukraina militärt för att erövra Donesk och Lugansk och sedan Krim. Den 25 mars 2023 undertecknade Zelenskyj dekretet om att återta Krim. Märk också att Minskavtalet fick ett starkare internationellt stöd när det antogs av FN:s säkerhetsråd. Den 17 februari 2015 antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 2202, som bekräftade Minskavtalet och uppmanade samtliga parter att genomföra dess bestämmelser fullt ut.

Har Ryssland planer på att angripa hela Ukraina och Västeuropa.

Ett möjligt scenario för Ryssland skulle vara att ta kontroll över hela östra och södra Ukraina, vilket skulle hindra Ukraina från att nå Svarta havet. Enligt professor John Mearsheimer vid University of Chicago, skulle en sådan manöver kräva runt en miljon soldater för att vinna och ockupera dessa områden. Att besegra och ockupera hela Ukraina skulle kräva närmare tre miljoner soldater, vilket måste betraktas som en omöjlighet. Denna insikt från Putin var också et skäl till att Ryssland började fredsförhandlingar i Istanbul våren 2022.

Att invadera Europa inklusive NATO länder skulle kräva än fler miljoner soldater och militära resurser som Ryssland inte äger. Putin har inte resurser eller intresse av att invadera NATO-länder. Kriget i Ukraina handlar om att Ukraina ska bli neutralt och inte gå med i NATO samt ge ryssar i Ukraina en dräglig tillvaro i sina hem. Ryssland har aldrig visat intresse för att invadera Europa, och Putin har klargjort att han inte har planer på att återskapa Sovjetunionen.

Faktum är att varken Ryssland eller Sovjetunionen har invaderat ett västland efter andra världskriget. Sovjetunionen invaderade flera östeuropeiska länder under kalla kriget, men dessa länder var inte västländer. Ryssland har genomfört militära operationer i länder som Georgien och Ukraina, men dessa räknas inte som västländer och vad gäller Georgien var det något, som vanligt, provocerades fram av NATO.

Trots detta har Litauens underrättelsetjänst bedömt att Ryssland kan ha kapacitet att genomföra en begränsad kampanj mot ett eller flera NATO-länder inom tre till fem år. Det här tillbakavisas av oberoende forskare och personer som har lång erfarenhet av internationella relationer. En av dessa är Jeffrey Sachs, professor och ordförande för the Earth Institut vid Columbia University. Han rankades 2004 och 2005 bland världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine. Han påpekar vidare att Ryssland aldrig har visat intresse av att invandra Europa. Putin ser Sovjetunionens fall som en tragedi men att återskapa dess rike har aldrig visats på reell handling.

Många säger att Ukrainas kamp är vår, för om Ukraina inte vinner då kommer hela Europa att anfallas av Ryssland. Denna inställning är helt världsfrånvänd och ett uttryck för ryssfobi. För att få en stabil och fredlig värld är min övertygelse att vi måste vända krigshets till diplomati, samarbeten och ekonomisk integration. Det är den enda vägen. EU är fullständigt fel ute. Krigspolitiken måste bytas ut med fredspolitik. Se till att Ukraina och Zelenskyj måste förstå realiteter. En första åtgärd borde vara att hålla val i Ukraina. Är Zelenskyj rätt man för att leda Ukraina till fred och ett neutralt oberoende land.

Putin hävdade inför invasionen av Ukraina att Ryssland inte hade som mål att ockupera landet, och inget i hans tal tydde på intresse av att ta Kyiv. Rysslands militära styrka runt Kyiv var begränsad jämfört med Mariupol, och syftet verkar ha varit att stötta Donetsk och Lugansk snarare än att erövra huvudstaden. Man omringade dock Kyiv för att få Ukraina till förhandlingsbordet och binda upp ukrainska trupper. Ukrainas försvar var väl förstärkt och fick stöd av USA, vilket bidrog till att de kunde överraska ryska soldater. Trots vissa ryska framgångar föreslog Ryssland förhandlingar om Ukrainas neutralitet, men dessa möttes av skepsis från väst.

I mars 2022 lämnade Ryssland området kring Kyiv efter Istanbul-förhandlingarna och försökte undvika förluster. Det fanns inga tecken på att Ryssland ville ockupera dessa områden, utan fokus låg på säkerheten i Donetsk och Lugansk. Om invasionen inte handlade om territoriell erövring återstår frågan vad som orsakade den.

I väst är uppfattningen att Ryssland genomförde, helt oprovocerat, en fullskalig invasion av Ukraina. Det kan vi höra dagligen i media, vilket folk självklart tror på. MEN DET ÄR INTE SANT! För det första var det inte en fullskalig invasion. Faktum är att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. Och det andra är att intåget i Ukraina inte skedde utan provokationer från NATO och Ukraina (väst Ukraina).

Västs narrativ är att Putin anföll Ukraina för att inta hela landet. När det väl är gjort kommer Ryssland att fortsätta västerut. Först Baltikum, sedan gå mot Paris, Berlin, Madrid, Stockholm, Köpenhamn, Oslo och sedan ta kanalen över till Storbritannien och inta London. Det är ett narrativ som sprids av militärexperter, media, tankesmedjor, till och med akademiska institutioner och säkerhetstjänster. Klart att folk tror att det är en sanning. Så många kan väl ändå inte ha fel? Självklart är dessa krafter inte dumma i huvudet. Det ligger i deras intresse att sprida denna bild för det gynnar dem själva och framför allt det militära industrikomplex som tjänar pengar på upprustning och krig.

Vidare säger dessa krafter att kriget är ett krig som Ryssland självt är ansvarigt för, "ett krig som Ryssland har valt", för att citera USA:s dåvarande högste militäre chef, general Mark Milley

Vad är då Rysslands uppfattning? I sitt tal inför invasionen förklarade president Putin att den speciella militära operationen (märk inte krig) är en existentiell handling. I Ryssland uppfattas västliga vapen i Ukraina nära Moskva som ett "existentiellt hot", som kan kräva ett angrepp i "självförsvar", på samma sätt som de sovjetiska missilerna på Kuba uppfattades av USA 1962.

Denna bild delas faktiskt av någon som man inte tror ska göra det, nämligen USA:s militära underrättelsetjänst DIA. Generallöjtnant Vincent Stewart, chef för DIA, sa i december 2015 till USA:s kongress: "Kreml är övertygat om att USA lägger grunden för ett regimskifte i Ryssland". Övertygelsen förstärktes ytterligare av händelserna i Ukraina 2014–15. Moskva ser på USA som den kritiska drivkraften bakom krisen i Ukraina och anser att störtandet av den tidigare ukrainske presidenten Viktor Janukovitj är det senaste draget i ett sedan länge etablerat mönster av USA, orkestrerade regimskiftesansträngningar. Putins förståelse av hotet som "existentiellt" ifrågasattes inte av DIA. Till detta ska läggas att NATO:s expansion måste uppfattas som mycket provocerande från rysk sida.

Rysslands militära agerande i Ukraina påverkas av historiska erfarenheter av västerländska invasioner och landets syn på sitt territorium. Vissa menar att Ryssland agerar i självförsvar, andra ser det som aggression mot Ukraina. Truppuppgifterna varierar: general Milley uppskattade ryska styrkor till 170 000–180 000 man, medan USA:s försvarsdepartement räknade med cirka 76 bataljonsstridsgrupper (600–800 man vardera) i april 2022, avsevärt färre än vad som krävs för att ockupera hela Ukraina.

Enligt västlig militärteori kräver en ockupation av ett land minst en soldat per 50 invånare. Med en ukrainsk befolkning på 40 miljoner skulle en ockupation av Ukraina alltså kräva en styrka på närmare en miljon soldater, det vill säga upp mot tio gånger den styrka som Ryssland använde den 24 februari 2022.

Oleksij Danilov, sekreterare för Ukrainas nationella säkerhetsråd, sa till AP i januari 2022 att Ukrainas stående styrka på 250 000 man skulle kunna tiodubblas efter kort tid och av dessa hade 420 000 stridserfarenhet. Men en annan tumregel säger att en invaderande styrka måste ha en överlägsenhet på tre till en för att ha en rimlig möjlighet att lyckas." Ryssland skulle då ha behövt gå in med en styrka på långt över en miljon man om avsikten hade varit att erövra Ukraina. Kort sagt, Ryssland hade inte för avsikt att ockupera Ukraina.

De ryska ledarna har lärt sig från 1980-talets misslyckade försök att kontrollera andra länder. När Ryssland gick in i Ukraina 2022 saknade de resurser för att erövra landet, men kunde eventuellt försvara de rysktalande regionerna Donetsk och Lugansk. Det kan ha varit huvudsyftet.

Fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul 2022

Efter den ryska invasionen den 24 februari 2022, har flera diplomatiska ansträngningar gjorts för att få slut på den pågående konflikten. En av de mest uppmärksammade insatserna var fredsförhandlingarna som hölls i Istanbul, Turkiet, i slutet av mars 2022. Dessa förhandlingar markerade ett viktigt steg i försöken att nå en överenskommelse och ett slut på fientligheterna.

Förhandlingsprocessen

Förhandlingarna initierades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, som erbjöd Istanbul som en neutral plats för samtalen. Förhandlingsdelegationerna från både Ukraina och Ryssland anlände till Istanbul i slutet av mars 2022. De två parterna möttes för att diskutera möjliga lösningar och villkor för en vapenvila och ett slut på konflikten.

Ukrainas krav

Ukraina lade fram flera nyckelkrav under förhandlingarna, inklusive:

Omedelbar vapenvila och tillbakadragande av ryska trupper från ukrainskt territorium.
Återställande av Ukrainas territoriella integritet, inklusive Krim och de östra regionerna som kontrolleras av proryska separatister.
Internationella säkerhetsgarantier för att förhindra framtida aggressioner mot Ukraina.

Rysslands krav

Ryssland å sin sida presenterade också sina krav, som bland annat inkluderade:

Ukrainas neutralitet och åtagande att inte gå med i NATO.
Erkännande av Krim som en del av Ryssland.
Autonomi för de separatistkontrollerade regionerna i östra Ukraina.

Den sista punkten är intressant eftersom Ryssland var beredd på att släppa Donbas och inga anspråk på de närliggande oblasten.

Resultat och efterspel

Även om förhandlingarna i Istanbul inte resulterade i en omedelbar överenskommelse, visade de på en viss vilja hos båda parter att diskutera fredliga lösningar. Förhandlingarna bidrog till att minska spänningarna något och lade grunden för framtida diplomatiska ansträngningar.

Trots detta fortsatte striderna i Ukraina men Istanbul-förhandlingarna var dock ett viktigt steg i rätt riktning och visade på möjligheten att genom dialog och diplomati arbeta mot en fredlig lösning på konflikten.

Men frågan är varför förhandlingarna kollapsade? Professor Jeffrey Sachs har ett svar och som oberoende forskare torde hans ord väga tungt, inte minst av att han var på plats.

Förhandlingarna gick ovanligt bra och man började närma sig en uppgörelse. Men USA och Storbritanniens med Boris Johnson i spetsen samt Joe Biden, uppmanade Ukraina att vara modiga och heroiska och fortsätta kriget. Vi ska pressa Ryssland tillbaka så att alla ukrainska krav kan accepteras av Ryssland. Och Ukraina ska få all hjälp som krävs för detta. Zelenskyj motsatte sig inte. Genom detta beslut har antagligen miljoner unga människors liv gått förlorade, på båda sidor. Boris Johnson har motsatt sig denna beskrivning och menar att det fans ingen möjlighet till avtal då man inte kan lita på Putin och hans agenda är att gå vidare in i Europa. Ukraina är endast ett första steg, menade han.

Ser man på rysk utrikespolitik så hittar man en massa elände (och än mer om man betraktar USA:s utrikespolitik). Den interna situationen i Ryssland är också under all kritik, till exempel påverkan på forna sovjetrepubliker, mänskliga rättigheter, demokratiska fri och rättigheter och så vidare. Men faktum kvarstår att Ryssland aldrig har nämnt eller planerat att attackera det fria Europa. Vi kan tycka vad vi vill om Putin men Ryssland har inte dessa planer eller intressen.

Både Ukraina och Ryssland har oförenliga krav, vilket gör det svårt att nå en överenskommelse. En acceptabel fred kan endast uppnås genom vad som är realistiskt och hållbart. En fred helt på Ukrainas villkor, vilket lyfts fram av Europa, är helt omöjligt. Snarare är det så att Ukraina kommer att tvingas till att inse realiteter och desto längre kriget kommer att pågå desto dyrare blir freden för Ukraina. Eftersom kriget är existentiellt för Ryssland och landet är världens största kärnvapennation måste Europa och Ukrainas förstå att ett krig i all oändlighet är omöjlig. Någon gång måste insikten väckas att byta ut krigspolitik till fredspolitik. Vi måste också försonas med tanken om att det finns ingen rättvis fred. Det finns bara en acceptabel fred.

2025: Nya fredsförhandlingar

En tidigare samtalsrunda i Istanbul den 17 maj lyckades inte åstadkomma något betydande resultat förutom ett utbyte av krigsfångar.

Innan förhandlingarna i Istanbul den 2 juni var det klart vad de båda parterna ville.

Rysslands position innefattar:

Neutralitet för Ukraina: Ryssland insisterar på att Ukraina ska förbli en neutral stat och inte ansluta sig till militärallianser som NATO.
Territoriella anspråk: Moskva kräver erkännande av Krim som en del av Ryssland och självständighet för de separatistiska områdena Donetsk och Luhansk.
Av militarisering: Ryssland vill se en reducering av Ukrainas militära kapacitet för att minimera hotet mot deras gränser.

Ukrainas position innefattar:

Ukraina har haft en stark och motståndskraftig hållning under förhandlingarna, främst inriktad på att bevara sin suveränitet och territoriella integritet. En av Ukrainas högsta prioriteringar är en omedelbar vapenvila för att stoppa de pågående striderna och skydda civilbefolkningen. Deras krav inkluderar också:

Återtåg av ryska trupper: Ukraina kräver ett fullständigt tillbakadragande av ryska styrkor från hela sitt territorium, inklusive Krim.
Internationella säkerhetsgarantier: Ukraina söker garantier från väst och andra internationella aktörer för att skydda sig mot framtida aggressioner.
Rättvisa och ansvar: Kiev vill att Ryssland hålls ansvarigt för krigsbrott och att det ges kompensation för den massiva förstörelsen som kriget har orsakat.

Ukraina sätter ett omedelbart vapenstillestånd som en av sina högsta prioriteringar. Detta är avgörande för att stoppa de pågående striderna och skydda civilbefolkningen. Vapenstilleståndet är en central del av deras krav i förhandlingarna, tillsammans med återtåg av ryska trupper och internationella säkerhetsgarantier.

Ryssland kan ha flera skäl till att inte vilja ha ett omedelbart vapenstillestånd. En av de främsta anledningarna kan vara att de ser ett fortsatt militärt tryck som en strategi för att nå sina mål, inklusive av militariseringen av Ukraina och ett förhandlingsläge där de kan diktera villkor som gynnar deras intressen. Ett vapenstillestånd skulle kunna ge Ukraina tid att återhämta sig militärt och mobilisera internationellt stöd, vilket Ryssland sannolikt vill undvika.

Dessutom kan Ryssland betrakta ett vapenstillestånd som ett potentiellt hinder för att befästa sina positioner på territorier de redan kontrollerar, inklusive Krim och områden i östra Ukraina. Genom att hålla striderna aktiva kan Ryssland försöka försvaga Ukrainas försvar ytterligare och skapa faktiska realiteter som skulle vara svårare att utmana vid framtida förhandlingar.

Med tanke på vad som här ovan beskrivits var förhoppningarna på framgång mycket små. Förhandlingen avslutades cirka en timme efter att de inletts. Stämningen var mycket pressad då Ukraina dagen innan genomförde en drönarattack mot ryska strategiska bombplan som ingår i den ryska kärnvapenarsenalen och som onekligen måste betraktas som extremt provocerande då den i realiteten riskerar att spåra ut till ett kärnvapenkrig. Attackerna ses bland annat som ett budskap från Ukraina om att man kämpar hårt och inte är redo för vilka eftergifter som helst.

Även två broar inne i Ryssland sprängdes av Ukraina varav den ena ska betraktas som ett terroristbrott, med många civila döda och skadade. Inflytelserika krigsbloggare har uppmanat Ryssland att komma med en omfattande vedergällning mot Ukraina efter dessa attacker djupt inne på ryskt territorium.

Därför fanns inga stora förhoppningar om att något genombrott skulle lyckas få slut på det tre år långa kriget. Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, som ledde samtalen, sa att syftet med mötet var att utvärdera förutsättningarna för en vapenvila, att diskutera ett möjligt möte mellan de ryska och ukrainska presidenterna och att undersöka fler möjligheter till fångutbyte.

Den ukrainska delegationen leddes av försvarsminister Rustem Umjerov och den ryska av Vladimir Medinskij, en av president Vladimir Putins medhjälpare. Enligt Umjerov fortsatte Ryssland att avvisa idén om ovillkorlig vapenvila. Ukrainas president Volodymyr Zelenskij sa på måndagen att en överenskommelse inte får "belöna" den ryska ledaren Vladimir Putin, men att Ukraina är villigt att vidta de "nödvändiga stegen för fred".

Ryska förhandlare presenterade sina ukrainska motparter med ett memorandum som skisserar två potentiella ramar för att avsluta Moskvas invasion.

Den första ramen kräver att Kyiv helt drar sig tillbaka från Donetsk, Luhansk, Zaporizhzhia och Kherson-regionerna, som Ryssland delvis ockuperar men hävdar som sitt eget territorium. En 30-dagars vapenvila skulle träda i kraft när denna trupp tillbakadragning börjar, säger memorandumet.

Det andra alternativet, kallat "paketförslaget anger en omfattande lista med krav.

Moskvas memorandum beskriver ett antal långvariga krav från Kreml, av vilka flera sannolikt inte kommer att bli aktuella för Kiev och dess västerländska allierade. Dessa inkluderar:

Internationellt erkännande av rysk suveränitet över de ockuperade ukrainska regionerna, inklusive Krim;
Ett formellt åtagande från Ukraina att inte gå med i några militära allianser eller koalitioner;
Officiell status för det ryska språket i Ukraina;
Upphävande av alla befintliga sanktioner mellan de två länderna och ett löfte om att inte införa nya;
Återställande av rysk naturgastransit genom Ukraina och återupptagande av fullständiga ekonomiska, diplomatiska och transportmässiga förbindelser;
Ömsesidigt avstående från krav på krigsrelaterade skadestånd;
Begränsningar av Ukrainas militärs storlek och struktur.
Ett förbud mot "glorifiering eller främjande av nazism och nynazism" och upplösning av nationalistiska partier.
Bekräftelse av Ukrainas icke-kärnvapenstatus.
Avskaffande av rättsliga restriktioner för den ukrainska ortodoxa kyrkan som är ansluten till Moskvas patriarkat.

Utbyte av svårt skadade och unga krigsfångar förbereds

Det enda konkreta som kom fram av mötet var ett utbyte av främst sådana fångar som är svårt skadade och unga. Också kvarlevorna av döda soldater ska repatrieras som en del av utbytet. Zelenskys stabschef sa också att den ukrainska delegationen hade överlämnat en lista över deporterade barn till Ryssland. Ukrainska tjänstemän säger att hundratals barn tvångsförflyttades från ukrainskt territorium av ryska styrkor, och att man vill ha dem tillbaka som en del av ett fredsavtal. Ryssland har hävdat att barnen fördes till Ryssland för att skydda dem från strider.

Mötet blev mer eller mindre en flopp. Efter Ukrainas attack mot två broar inne i Ryssland, varav den ena ska betraktas som en terroristattack enligt krigslagar samt angrepp mot Rysslands kärnvapenarsenal, kan man inte förvänta sig några framsteg. Snarare kommer Ryssland att kräva större eftergifter från Ukraina.

Slutsatser

Rysslands viktigaste krav är ett NATO fritt neutralt Ukraina

Nato måste lämna Ukraina, det är Rysslands absoluta krav och har att göra med Rysslands säkerhet och existens. Gång på gång betonar Ryssland att detta mål kommer att nås oavsett hur lång tid det tar, oavsett hur mycket det kostar i form av pengar, materiel och soldater samt samhällskostnader. Målet är lika viktigt som det stora fosterlandskriget under andra världskriget. Detta mål har också blivit än viktigare sedan NATO beslutat att Europa ska öka sina försvarskostnader till 5 procent av BNP.

Den andra stötestenen är de fem länen som bildar dagens krigsfront. Ryssland har enligt sin egen lagstiftning fört in dessa ukrainska regioner (län/Oblast) samt den administrativa staden Sevastopol i den ryska federationen:

Krim (Autonoma republiken Krim): Annekterades av Ryssland i mars 2014. I det sammanhanget fördes även staden Sevastopol in som en separat federal stad.
Donetsk (Oblast): Annekterades i september 2022.
Luhansk (Oblast): Annekterades i september 2022.
Zaporizjzja (Oblast): Annekterades i september 2022.
Cherson (Oblast): Annekterades i september 2022.

FN, Sverige och det övervägande flertalet av världens länder betraktar dessa annekteringar som olagliga och ett brott mot folkrätten, och erkänner dem fortsatt som ukrainskt territorium.

Från början var Rysslands tanke att aldrig införliva dessa län, men efter folkomröstningar, som kritiserats av väst, ville befolkningen tillhöra Ryssland. Men det viktigaste är att verkligheten har gjort att Ryssland måste ha dessa län som en buffert från Ukraina och NATO efter en eventuell fred. Krigets verklighet och hur det utförs har enligt Ryssland visat på det. Enligt Ryssland har också befolkningen där sökt medlemskap i Ryssland efter den ukrainska regimens krigsföring och mord på civila. Det tredje är att om Ryssland släpper dessa län kommer de människor som samarbetat med Ryssland att med 100 procent säkerhet avrättas av den ukrainska regimen. Vi ska också komma ihåg att merparten av befolkningen i Donbas har flytt, inte till väst utan till Ryssland.

Andra ryska krav

Begränsningar av Ukrainas militärs storlek och struktur.
Ett förbud mot "glorifiering eller främjande av nazism och nynazism" och upplösning av nationalistiska partier.
Ukraina måste förbli neutral och demilitariseras för att Ukraina inte på nytt ska anfalla länen i östra och södra Ukraina.
En ytterligare punkt är att val måste hållas i Ukraina. Ryssland kan inte skriva ett fredsavtal med en regim som inte är legitim. Zelenskys mandatperiod har gått ut för länge sedan. Idag börjar ukrainarna bli trötta på Zelenskys diktatur och Kievs gator fylls alltmer av demonstranter som kräver demokrati och ett slut på kriget, även om det skulle kräva territoriella förluster.

Kriget i Ukraina: februari 2022 till augusti 2026

Mellan åren 2023 och 2026 har kriget fortsatt med varierande intensitet, och Ryssland har anpassat sina strategier och Ukraina varit framgångsrika med drönare, vilket skapat problem för Ryssland. Sättet att föra krig har totalt förändrats och NATO:s nuvarande militära strategier är helt föråldrade. Fronten står inte stilla, men rör sig sakta västerut till Rysslands favör. Under 2026 kom en förändring då Ryssland mer eller mindre har tagit av sig handskarna och eskalerat kriget kraftigt. Samtidigt har Ukraina förlorat sitt luftförsvar och skadats svårt. När Ukraina inte längre har stabila framgångar längst fronten har de i stället satsat på drönarattacker långt in i Ryssland, med hjälp av europeiska drönare samt NATO underrättelsearbete. Väst har alltid varit en aktiv deltagare i kriget men idag sker det helt öppet. Ukrainska attacker inne i Ryssland har verkligen stört det ryska samhället men någon avgörande betydelse för utgången av kriget har inte dessa attacker lett till.

För att förstå kriget kan det vara bra att studera hur det har utvecklats från dag ett den 24 februari 2022. Kriget i Ukraina mellan 2022 och 2026 genomgick flera distinkta faser, från inledande snabba rörelser till ett låst och resurskrävande utnötningskrig och fram till idag ukrainska drönar och missilanfall långt in i Ryssland med Rysslands massiva bombningar i Ukraina samt militära installationer och ukrainska förband

2022: Invasion och ukrainska motoffensiver

Invasionen (februari–mars)

Ryssland inledde sin invasion längs flera axlar. Målet var faktiskt inte att inta Kiev utan att sätta press på Ukraina för att förhandla och att Ukraina skulle gå med på de ryska kraven att Ukraina ska stå utanför NATO samt att Minskavtalet från 2015 skulle hålla fast. Att inta Kiev och hela Ukraina skulle kräva en rysk styrka på närmare 1 miljon man och Ryssland gick endast in med 170 000 soldater. Kort sagt, Ryssland hade inte för avsikt att ockupera Ukraina. Ryssland stod faktiskt inte långt från Kiev men man drog sig tillbaka som en gest för att förhandlingarna i Istanbul skulle komma fram till en fredsuppgörelse. Professor Ola Tunander vid PRIO institutet i Oslo har samma syn.Rysslands ursprungliga mål var inte en fullskalig ockupation eller erövring av Kiev, utan att genom en snabb militär påtryckning tvinga den ukrainska ledningen till förhandlingsbordet och blockera ukrainskt Nato-medlemskap, skriver han i boken HYBRIS. Tunanders tes är vidare att detta potentiella avtal därefter avbröts – bland annat till följd av västligt inflytande (där Boris Johnsons besök i Kiev ofta pekas ut) och händelserna i Butja – snarare än att Ryssland tvingades bort enbart av ukrainska militära framgångar. Emellertid står detta i skarp kontrast till den gängse västerländska och ukrainska militära analysen, som slår fast att Ryssland tvingades till reträtt på grund av svåra förluster, logistisk kollaps och det ukrainska försvarets motattacker i slaget om Kiev. Om man har den uppfattningen måste man också förklara varför Ryssland gick in med endast 170 000 man, så inkompetent kan knappast den ryska militärledningen vara.

När fredsförhandlingarna i Istanbul havererade flyttade Ryssland fokus österut och erövrade efter långa strider städer som Mariupol och Sievjerodonetsk. Genom blixtoffensiven i Charkiv-regionen och återtagandet av Cherson stad återtog Ukraina stora territorier. Ryssland svarade med partiell mobilisering och annekteringar av fyra regioner.

2023: Den stora utnötningen och låsta fronter

En brutal och utdragen strid vintern/våren ledde till att ryska styrkor (främst Wagnergruppen) intog staden till enorma förlustsiffror. Under 2023 kom NATO att mer eller mindre ta över stridsledningen för Ukrainas samlade styrkor och med västliga vapenleveranser pressades Ryssland tillbaka. Rysslands militära strategi var uppbyggt på samma sätt som den som rådde under andra världskriget och visade sig inte fungera. Ukraina fick stora framgångar på slagfältet och allt fler bedömare kom fram till att Ryssland inte kommer att vinna. Ukraina inledde sin sommaroffensiv med omfattande västliga vapenleveranser (stridsvagnar, pansarfordon). Trots detta hejdades Ukrainas framryckning i söder av massiva ryska minfält och befästningslinjer (Surovikin-linjen). Kriget övergick i ett skyttegravs- och artillerikrig.

Ukraina lyckades driva tillbaka den ryska Svartahavsflottan med hjälp av sjödrönare och kryssningsrobotar, vilket öppnade en sjökorridor för spannmålsexport och vapenleveranser från väst.

2024: Ryskt initiativ och ukrainsk motoffensiv i Kursk

Under 2024 förändrar Ryssland sin krigsföring. Man anpassar till det nya sättet att föra krig med mindre enheter och framför allt drönare. En annan skillnad är att det ryska militära industrikomplexet börjar göra skillnad och inte mins tillgången till soldater. En annan förändring är att den ryska taktiken är att inte slösa soldaters liv utan att gå försiktigt och metodiskt fram. Det gör skillnad och ryska styrkor intog fästningsstaden Avdijivka tidigt under året och pressade successivt framåt i Donbas på grund av Ukrainas brist på ammunition och personal.

Ukraina överraskade genom att gå över gränsen och ockupera ryskt territorium i Kursk oblast, i syfte att binda ryska reserver och stärka sin förhandlingsposition. Men andra syften var också att gå mot ryska kärnkraftverk för att sätta dem i brand samt få en vinst i mediekriget. Den ukrainska invasionen av Kursk måste så här i efterhand betraktas som det värsta misstaget Zelenskyj gjort. En total katastrof med över 70 000 dödade ukrainska soldater samt enorma förluster av vapen och materiel. Invasionen åstadkom inget mer än att Ukraina försvagades än mer.

Som svar kastar Ryssland ut Ukraina från Kursk och genomför sedan intensifierade massiva angrepp med glidbomber och robotar mot Ukrainas energisystem, medan Ukraina trappade upp drönaranfall mot ryska oljeraffinaderier. Båda länderna skadas men även så här i efterhand drabbades Ukraina mest och det beror på att de ryska anfallen hade betydligt mer sprängkraft.

2025: Utnötning, materiell asymmetri och diplomatisk press

Året kännetecknades av en ny president i Vita Huset. Biden administrationen hade plånboken öppen för Zelenskyj och inga kritiska frågor ställdes och man gav allt som Ukraina krävde. Med Trump förändrades detta och stödet till Ukraina genomgått stora förändringar. Stödet har skiftat från direkta, statsfinansierade amerikanska biståndspaket till en transaktionsbaserad modell med fokus på europeisk finansiering och vapeninköp via Nato. Under Bidens administration skickades stora stödpaket finansierade direkt av amerikanska skattebetalare via presidentens mandat (Presidential Drawdown Authority). Trump-administrationen har i stället prioriterat att överlåta den ekonomiska bördan på de europeiska allierade.

Genom nya upplägg PURL (Prioritized Ukraine Requirements List) har europeiska länder och allierade gått in med finansiering för att köpa in amerikansktillverkade vapensystem och ammunition som sedan levereras till Ukraina. Vidare har USA har godkänt direkt vapenförsäljning till Ukraina och allierade genom programmet för utländsk militär försäljning (Foreign Military Sales), där mottagaren eller partnerländer betalar för materielen.

Men inte nog med det, USA har vid flera tillfällen tillfälligt pausat eller fördröjt leveranser av tidigare beslutat stöd, med hänvisning till utvärderingar av Pentagons egna vapenlager samt för att sätta press i förhandlingar.

Efter ryska eskaleringar och kritik från både allierade och kongressledamöter och inte minst europaledarnas ständiga resor till Vita Huset har leveranser återupptagits eller kompletterats, med särskild betoning på defensivt luftvärn och ammunitionsleveranser.

Fokus ligger främst på defensivt skydd, såsom interceptorer och robotar till luftvärnssystem (bland annat Patriot-system) för att skydda ukrainsk infrastruktur mot robot- och drönarangrepp. Leverans av precisionsammunition och artillerigranater fortsätter, i stor utsträckning finansierat eller avropat via multilaterala upplägg. Vapenstödet används mer uttalat som en hävstång i försöken att tvinga fram fredssamtal och vapenvila mellan Ryssland och Ukraina.

På fronten har Ryssland fortsatte att göra långsamma men kontinuerliga territoriella vinster i östra Ukraina (särskilt mot Pokrovsk och logistiska knutpunkter) med överlägsenhet i eldkraft och truppmassa. Ukrainas brist på avancerade luftvärnsrobotar ledde till svårare skador på landets energi- och försvarsinfrastruktur. Det internationella stödet blev mer splittrat och den politiska pressen på att hitta diplomatiska lösningar eller vapenvilor ökade markant, samtidigt som frontlinjerna förblev hårt ansatta.

2026 Ukraina visar på signifikanta svagheter

Om 2025 var en vändpunkt så har 2026 blivit ett år då vi kan skönja att Ukraina inte kommer att vinna detta krig. Ukrainas luftförsvar har satts under extrem påfrestning till följd av massiva mättnadsattacker med ballistiska robotar, glidbomber och attackdrönare i kombination med akut brist på avancerade luftvärnsrobotar som Patriot.Utan heltäckande luftvärnsparaply har ryska robot- och drönarangrepp slagit hårt mot transformatorstationer, reparationsverkstäder och järnvägsknutpunkter. Noteras ska också att Ryssland börjar använda hypersoniska missiler varav några är mycket svåra att skjuta ner, bland annat Oreshnik som har en enorm sprängkraft och kan bära kärnvapen.

Försvarsindustriella komplex och depåer i inlandet har blivit svårare att skydda, vilket tvingat fram decentraliserad och mindre effektiv produktion och påverkat Ukrainas stridskraft vid fronten där Ryssland intensivt använder tunga glidbomber mot ukrainska befästningar.

Hamnstaden Odesa och dess omkringliggande logistikhubbar har utsatts för upprepade attacker mot kajanläggningar, spannmålssilor och energiförsörjning. Den civila sjökorridoren som tidigare möjliggjorde storskalig export har blivit alltmer riskfylld och kostsam att försäkra, vilket kraftigt begränsat sjöburen handel. Nu i slutet av augusti kan vi konstatera att Ukraina i realiteten har blivit ett land utan kontakt med havet. Försämrad hamnkapacitet flyttar transportbördan till järnvägar och vägnät mot västra gränsen, vilket skapar flaskhalsar för både civil export och militärt bistånd.

Ukraina har svarat med en intensifierad kampanj av långdistansdrönare mot rysk logistik och försörjningskedjor djupt inne på ryskt territorium. Angrepp mot bland annat e-handelsjätten Wildberries stora distributionscenter (som i Podolsk och Jekaterinburg) har skapat omfattande lagerbränder och logistiska störningar. Ukraina motiverar dessa med att nätverken distribuerar dual-use-utrustning och drönarkomponenter. Drönarna och de begränsade missilresurserna skapar ekonomisk friktion och tvingar Ryssland att sprida sitt luftförsvar, men de förmår inte vända den operativa balansen längs de direkta frontavsnitten.

Strategiska utsikter på lång sikt

Kombinationen av nedslitet luftförsvar, strypt maritim kapacitet och förstörd inhemsk infrastruktur innebär att tidsfaktorn och utnötningen för närvarande är till Ukrainas nackdel utan massivt utökade leveranser och reparationer från väst.

Ukrainas 40-dagars drönarkampanj under sommaren 2026 markerade ett försök att flytta krigets kostnader djupt in på ryskt territorium och tvinga fram politiska eftergifter. När kampanjen summeras framträder dock en betydande klyfta mellan taktiska rubriker och den faktiska strategiska verkligheten vid fronten. Angreppen mot kommersiella distributionscenter, i synnerhet e-handelsjätten Wildberries lagerkomplex i bland annat Moskva-regionen och Jekaterinburg, belyser begränsningarna i Ukrainas förmåga att slå ut ryska militära kärnanläggningar. Att slå mot oskyddade lagerlokaler ger spektakulära brand bilder och ekonomisk skada för detaljhandeln, men det påverkar inte den ryska krigsmaktens omedelbara förmåga att föra strid. Argumentet om att Wildberries hanterar komponenter med dubbla användningsområden (dual-use) ändrar inte det faktum att angreppen primärt träffar civil infrastruktur snarare än rysk ammunitionstillverkning eller operativ militär logistik.

Lite provocerande kan man säga att Ukraina lyckats slå ut ryska TV apparater men strategiska viktiga befästa ryska flygbaser, vapendepåer och kommandocentraler skyddas av koncentrerat luftvärn (S-400, Pantsir) och kraftig telekrigföring (EW) som försvårar precisionsanfall med långsamtgående drönare.

Kritisk utvärdering av 40-dagarskampanjen

Kampanjen syftade officiellt till att skapa bränslebrist, störa försörjningslinjer och tvinga Moskva till vapenvila. Ur ett strategiskt och militärt perspektiv har den dock inte levererat avsedd verkan:

Trots träffar mot ett flertal oljeraffinaderier, hamnar och installationer på Krim och i ryska federationen fortsätter Rysslands krigs ekonomi att producera och leverera materiel utan avgörande avbrott vid fronten. Det vill säga, Ingen politisk eller strategisk kapitulation

Attackerna mot flygfält och logistikknutar på Krim har skapat lokala störningar men inte brutit den ryska kontrollen över landkorridoren eller försvarslinjerna i söder. Det vill säga Begränsad operativ effekt på ockuperade områden

En annan slutsats är att spendera avancerade långdistansdrönare på spridda ekonomiska mål har inte dämpat det ryska trycket mot Ukrainas egna hårt ansatta städer och energianläggningar.

Frontlinjens realitet

Medan drönarkampanjen pågick i det ryska inlandet fortsatte de ryska markstyrkorna att avancera metodiskt längs Donbas-sektorn och trycket mot Kramatorsk och Slovjansk. Dessa städer är den sista fästningslinjen för Ukraina öster om floden Dnepr. Vad vi ser nu är att ryska förband har successivt ätit sig fram mot Kramatorsk och Slovjansk (det sista stora ukrainska befästningsbältet i Donetsk oblast), vilket försätter ukrainskt försvar i en inte bara sårbar position utan i en militär katastrof.

Samtidigt som Ukraina skickar drönare och missiler in i annekterade områden samt in i själv Ryssland, med noll påverkan på krigsfronten, lider Ukrainas försvarslinjer akut brist på infanteri och ammunition. När ryska styrkor kringgår och omringar försvarsverk tvingas ukrainska enheter till reträtter för att undvika inneslutning. Enstaka motoffensiver sker men efter några dagar slås de tillbaka med enorma ukrainska förluster. Kort sagt, de ryska framryckningarna visar att djupangrepp mot lager och raffinaderier inte har minskat den ryska eldkraften, glidbombsintensiteten eller det mekaniserade trycket vid frontlinjen. Drönarkampanjen har visat räckvidd och skapat ekonomiska störningar, men den har misslyckats med att förändra krigets operativa tyngdpunkt där det ryska initiativet på marken fortsätter att sätta Ukrainas försvar under existentiell press och antagligen en kapitulation inom något år.

Kriget går inte Ukrainas väg

Den bistra verkligheten är att kriget inte gårUkrainas väg, Ryssland sitter i förarsätet. Ukraina förlorar fem soldater på varje rysk, just nu. Utväxlingen av döda kroppar mellan Ukraina och Ryssland tyder på än mer. Under den senaste tiden har antalet ökat till 20 ukrainska döda kroppar för varje rysk kropp. Om man inte tror på det kan man resa i Ukraina och Ryssland och besöka städer och landsbygd. Det som framträder är en enorm kontrast mellan faktiska gravar och minnesmärken av fallna soldater i kriget. En sorg kan aldrig gömma sanningen. "Om det fortsätter så här kommer vi att förlora kriget, sa Ukrainas tidigare utrikesminister Dmytro Kuleba i november 2024.

Efter att Ryssland har befriat Kursk tar Ryssland mer och mer mark. Ibland gör Ukraina motoffensiver, som är begränsade, men dessa förloras snabbt. Därefter tar Ryssland mer mark. Det är bara att studera krigskartorna. Det handlar inte om stora markområden men det är ett utnötningskrig och tiden talar för Ryssland. Det andra är att det ukrainska försvaret är som ett korthus. Börjar delar rasa så rasar fler delar allt snabbare i en potentiell fart.

Nu talar Putin om att förändra den speciella militär operationen till krig. Det innebär att Ryssland kommer att mobilisera och anpassa hela samhället och ekonomin till krig. Det blir en helt annan och kraftfullare offensiv mot Ukraina. Det märks nu, inte minst efter Rysslands massiva bombningar juli och augusti 2026, där man slagit ut Ukrainas förmåga att föra krig och försörja sig. Ryssland har en större industriell bas och betydligt större befolkning. Ytterligare vapen till Ukraina kan inte ändra på den saken. Desto längre stödet ges desto mer mark tar Ryssland. Och för USA har kriget varit en annan sak för att citera USA:s försvarsminister Lloyd Austin. "Det viktiga för USA var inte en ukrainsk seger utan för att försvaga Ryssland". Redan i mars 2022 sa USA:s tidigare biträdande försvarsminister Chas Freeman: Vi (USA) kommer att kämpa till den sista ukrainaren.

Ukraina har idag svårt att mobilisera soldater till fronten, många flyr. Många blir kidnappade och med våld förda till fronten, till en säker död. På lång sikt talar inget för Ukraina. Men det tar väst med NATO och Europa inte på allvar. Kriget ska fortsätta, fler ukrainare dör, betydligt fler än ryssar och det spelar ingen roll. Målet är inte att rädda Ukraina utan att bekämpa Ryssland.

Det mesta tyder på att Ryssland sitter i förarsätet. Kriget går Rysslands väg och inom något år kommer Ukraina att kapitulera. Ryssland har avvisat en villkorslös vapenvila. Det gör man efter dåliga erfarenheter från Minskavtalet 2015. I stället är Ryssland villig att fortsätta fredsförhandlingar och göra en tredje runda i Istanbul. Utgångspunkten för dessa förhandlingar är de krav som Ryssland har fört fram i Istanbul år 2025 samt Minskavtalet 2015.

Den enda möjligheten Ukraina har att vinna kriget är att NATO för in stridande enheter och massiva anfall långt in i Ryssland. Men med tanke på att NATO ligger 12 år efter i modern krigsföring är det tveksamt om NATO klarar detta. Dessutom är det så att om detta skulle hända har vi ett storkrig mellan Ryssland och NATO, och antagligen ett kärnvapenkrig. USA kommer med all sannolikhet att hålla sig utanför. Trump kommer att säga att Europa får lösa det här på egen hand. För USA är Ukraina inte värd att kämpa för om Washington och New York måste offras.

Den svenska hållningen är dock klar. Sverige ska stödja Ukraina till landet har nått en styrkeposition och kan använda detta i förhandlingar. Eller som socialdemokraten Magdalena Andersson har uttryckt det. Vi kan bomba Ryssland sönder och samman. Sverige står vid Ukrainas sida oavsett kostnad och förluster i liv.

En annan slutsats är att EU som en gång i tiden var ett fredsprojekt har blivit ett krigsprojekt och är beredda att gå in i ett krig som aldrig går att vinna. En annan slutsats är. Det finns ingen rättvis fred. Det har aldrig funnits någon rättvis fred någon gång i historien. Det finns bara en acceptabel fred.

Brott mot folkrätten

Låt oss till slut analysera händelseförloppet från ett folkrättsligt perspektiv. FN-stadgan har alltid tolkats på olika vis av olika parter. Vad som alltid har styrt är parternas olika intressen. När det gäller säkerhetspolitik och internationella relationer är regeln alltid, det finns inga vänner, bara intressen. Väst fördömer Rysslands invasion för att vara ett brott mot folkrätten. Samtidigt försvarar väst Israels ockupation av större delen av palestinskt territorium, men inget västland har gett militärt stöd till det palestinska folket. När vi diskuterar Rysslands invasion av Ukraina och huruvida den strider mot folkrätten måste vi ställa frågan; vilka intressen ligger bakom det ena eller det andra argumentet.

Jag har inte den kunskap att avgöra huruvida Ryssland har brutit mot folkrätten eller om NATO (väst) har gjort det. Att fråga Ryssland är det meningslöst och lika meningslöst att fråga Ukraina och NATO. Därför väljer jag att låta Ola Tunander göra det.

Han är researchprofessor emeritus vid PRIO i Norge, där han under många år ledde program för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Här nedan anges hans slutsatser ordagrant.

För det första är det otvetydigt att en militär invasion, som den ryska invasionen den 24 februari 2022, är ett brott mot folkrätten. Frågan är emellertid om denna militära åtgärd kan beskrivas som ett försök att oskadliggöra ett existentiellt hot, "ett hot mot freden", som skulle ha företräde framför förbudet att använda våld. Frågan är om invasionen ska uppfattas som ett "angrepp i självförsvar" och som ett direkt svar på tidigare brott mot folkrätten.

För det andra gav alla västliga ledare ett löfte till Gorbatjov att Nato inte skulle flytta sin militära närvaro öster om Västtyskland, vilket fick Gorbatjov att dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Östtyskland. Väst har dock inte hållit sina dokumenterade muntliga löften, vilket är ett klart brott mot folkrätten. Frågan är om detta brott mot ett gällande avtal ger Ryssland rätt att flytta tillbaka stora ryska styrkor till Centraleuropa?

För det tredje har USA flyttat sin militära närvaro till Centraleuropa och Ukraina så långt att det har gett USA ett västligt brohuvud som hotar Moskva på samma vis som missilerna på Kuba hotade Washington 1962. Sådana vapenutplaceringar utgör "ett hot mot freden", som det beskrivs i FN-stadgan. Det är så destabiliserande och det kommer att öppna för preemptiva angrepp. Det är definitivt ett brott mot folkrätten.

För det fjärde har USA byggt upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett "militär-virologiskt komplex", som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen, vid gränsen till Ryssland, vilket på samma sätt som framskjutna utplaceringar av kärnvapen utgör "ett definitivt hot mot freden". Det strider därmed mot FN-stadgan och mot folkrätten.

För det femte har Förenta staterna och Ukraina genom massmord och etnisk rensning i det ryskspråkiga Ukraina medvetet sökt provocera fram ett krig. Amerikanska diplomater visste redan 2008 att ett krig med största sannolikhet skulle bli resultatet av denna politik. Det är uppenbart att denna politik har bedrivits för att provocera fram ett krig, vilket är i strid med FN-stadgan och folkrätten.

För det sjätte lyckades det neokonservativa USA tillsammans med västukrainska nationalister genomföra en statskupp 2014 mot president Janukovitjs demokratiskt valda regering, och vad som blev kvar av denna regim var områdena i öst där Janukovitj hade ett nästan hundraprocentigt stöd. Juridiskt sett borde därför de nyupprättade republikerna i Donetsk och Lugansk räknas som Janukovitjs efterträdarregim och som en legitim regim, medan erkännandet av Kyivregimen måste uppfattas som ett brott mot folkrätten.

För det sjunde är brottet mot en resolution om Minskavtalet i FN:s säkerhetsråd (2015) i sig ett brott mot folkrätten, och denna Kyivregimens vägran att erkänna och vägran att implementerasäkerhetsrådets resolution kom medvetet att drivas för att provocera fram ett krig. Intentionen var att starta ett storkrig, som skulle dra in Ryssland. Detta är ett definitivt brott mot FN-stadgan och folkrätten.

För det åttonde har USA och Kyivregimen genom sin radikala nationalism och "ukrainifiering" av Ukraina brutit mot folkrätten genom att använda det ukrainsktalande västra Ukraina som ett instrument för att konfrontera det rysktalande östra Ukraina. USA:s dåvarande ambassadör i Moskva William Burns skrev redan 2008 att detta skulle vara ett "hot mot freden". Det var definitivt ett brott mot FN-stadgan och folkrätten.

För det nionde talar USA:s säkerhetselit om USA:s allianser som "defensiva", men man talar också, bland annat i två RAND-rapporter, mycket explicit, om användningen av andra medel än militär krigföring för att utnyttja den andres sårbarhet och för att underminera den andres stabilitet. Det neokonservativa USA använder offensiva vapenutplaceringar för att underminera Ryssland. FN-stadgan syftar dock inte bara till att förbjuda och förhindra "militära invasioner" utan också till att förhindra hot om aggression mot en annan stat. Den amerikanska politiken är här oförenlig med FN-stadgan. Den är i sig ett brott mot folkrätten.

För det tionde måste vi erkänna att en snäv definition av folkrätten som enbart ser till andra delen av artikel 2.4. lägger skulden för kriget på Ryssland, men en bredare tolkning som också ser till artikel 1 ("hot mot freden") och första delen av artikel 2.4. ("hot om våld") lägger skulden för brott mot FN-stadgan framför allt på USA. Frågan är om Rysslands krig i så fall ska betraktas som ett "självförsvarskrig" i enlighet med folkrätten.