Bakgrunden till och utvecklingen av konflikten mellan Ryssland, Ukraina, och NATO.

• NATO ut ur Ukraina
• Befria det ukrainska folket
• Fred till det ukrainska folket

Dessa tre punkter är något som detta dokument svarar på.

Punkt ett tar upp kriget i Ukraina som ett proxykrig mellan NATO och Ryssland och Ukraina utför det för NATO:s räkning. I dokumentet förklaras NATO:s expansion till Ukraina där Ukraina de facto blev en NATO medlem 2010. En utveckling som Ryssland aldrig kan acceptera och det är den främsta orsaken till kriget.

Den andra punkten är de högernationalistiska krafter som verkligen styr i Ukraina och som kan liknas med fascister och nynazister. Dessa krafter företräds av Social Nationalistiska Partiet som 2005 namnändrades till Sveboda. Partiet hjälte förklarar 1940-talets fascister som Stepan Bandera. Vidare har vi Azov-bataljonen som för kampen för den vita rasen. Bland annat används den svartröda flaggan samt andra nazi-symboler. En bild från Majdandemonstrationerna 2014 syns bland annat denna flagga och lite träffande ser man vår egen Carl Bildt stå under denna flagga och ropa. Dessa högerkrafter har ett mycket stort inflytande över regimen i Ukraina, inte minst över Zelenskyj. Efter Majdandemonstrationerna och statskuppen fick Sveboda in fyra ministrar in i regeringen. Högersektorn , Dmytro Jarosj, blev rådgivare till försvarsstabschefen. Efter Zelenskyjs installationstal som president 2019 sa Jarosj att om Zelenskyj framhävdade i att söka en fredlig lösning på krisen i Donbass skulle han hängas i ett träd på huvudgatan i Kyiv. Ukraina måste befrias från dessa krafter eftersom dessa nationalister är beredda att offra alla levande män och kvinnor som kan mobiliseras till krig, samt de arbetar utanför landets demokratiska lagar.

Den tredje punkten har att göra med fred för det ukrainska folket. Kriget går inte Ukrainas väg, Ryssland sitter i förarsätet. Efter att Ryssland har befriat Kursk så tar Ryssland mer och mer mark. Ibland gör Ukraina motoffensiver, som är begränsade, men dessa förloras snabbt. I stället tar Ryssland mark. Det är bara att studera krigskartorna. Nu talar Putin om att förändra den speciella militär operationen till krig. Det innebär att Ryssland kommer att mobilisera och anpassa hela samhället och ekonomin till krig. Det blir en helt annan och kraftfullare offensiv mot Ukraina.

Ryssland har en större industriell bas och betydligt större befolkning. Ytterligare vapen till Ukraina kan inte ändra på den saken. Desto längre stödet ges desto mer mark tar Ryssland. Och för USA har kriget varit en annan sak för att citera USA:s försvarsminister Lloyd Austin. "Det viktiga för USA var inte en ukrainsk seger utan för att försvaga Ryssland". Redan i mars 2022 sa USA:s tidigare biträdande försvarsminister Chas Freeman: Vi (USA) kommer att kämpa till den sista ukrainaren. Ukraina har idag svårt att mobilisera soldater till fronten, många flyr. Så på lång sikt talar inget för Ukraina. Men det tar väst med NATO och EU inte på allvar. Kriget ska fortsätta, fler ukrainare dör, betydligt fler än ryssar.

Ryssland har avvisat en villkorslös vapenvila. Det gör man efter dåliga erfarenheter från Minskavtalet 2015. Det skulle innebära att NATO för in mer vapen till Ukraina och gör omgrupperingar och förstärkningar för att fortsätta kriget. I stället är Ryssland villig att fortsätta fredsförhandlingar och göra en tredje runda i Istanbul. Utgångspunkten för dessa förhandlingar är de krav som Ryssland har fört fram Istanbul i år samt Minskavtalet 2015. Trumps försvarsminister Pete Hegseth sa i februari att vi måste ha en realistisk bild av vad som sker på slagfältet och han konkluderar i praktiken med att acceptera att Ryssland ges Krim och de fyra oblasten i sydost samtidigt som rest-Ukraina blir neutralt. Att fortsätta kriget ligger således inte i Ukrainas intresse.

Ukraina förlorar fem soldater på varje rysk, just nu. Utväxlingen av döda kroppar mellan Ukraina och Ryssland tyder på än mer. Under den senaste tiden har antalet ökat till 20 ukrainska döda kroppar för varje rysk kropp. "Om det fortsätter så här kommer vi att förlora kriget, sa Ukrainas tidigare utrikesminister Dmytro Kuleba i november 2024.

Den enda möjligheten Ukraina har att vinna kriget är att NATO för in stridande enheter och ett massivt robotanfall långt inne i Ryssland. Om detta händer har vi ett storkrig med risken för ett kärnvapenkrig. Den svenska hållningen är klar. Sverige ska stödja Ukraina till landet har nått en styrkeposition och kan använda detta i förhandlingar. Det kommer aldrig att hända.

Rysslands viktigaste krav är ett NATO fritt neutralt Ukraina

Nato måste lämna Ukraina innan Ryssland kan göra det. Det är Rysslands absoluta krav och har att göra med Rysslands säkerhet och existens. Gång på gång betonar Ryssland att detta mål kommer att nås oavsett hur lång tid det tar, oavsett hur mycket det kostar i form av pengar, materiel och soldater samt samhällskostnader. Målet är lika viktigt som det stora fosterlandskriget under andra världskriget. Detta mål har också blivit än viktigare sedan NATO beslutat att Europa ska öka sina försvarskostnader till 5 procent av BNP.

Målet med denna historiska upprustning är NATO:s generalsekreterare Mark Rutte tydlig med. Han ser detta som nödvändigt för att avvärja ett framtida storkrig, inte för att provocera fram ett. Men detta är inte trovärdigt för vad NATO har gjort de senaste 20 åren är just att provocera Ryssland. Ryssland har inte att göra med om NATO tar in Ukraina i gemenskapen samt bygger upp kärnvapenmissiler längst gränsen mellan Ukraina och Ryssland. Eller, som redan sker, USA bygger upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett militärt virologiskt komplex, som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen vid gränsen till Ryssland. Det amerikanska försvarsdepartementet bekräftade 2022 amerikansk militär finansiering av upp till 46 sådana laboratorier i Ukraina. Kan det bli mer provocerande!

Faktum är att Ryssland inte kan lämna Ukraina förrän NATO lämnar landet. NATO har sedan många år tillbaka spridit sig i landet, så bra att Ukraina de facto blev ett NATO land 2015. Det enda som saknas är artikel 5 samt att landet inte behöver betala till NATO. Om Ryssland skulle lämna Ukraina idag kvarstår den viktigast av alla frågor. Ett existentiell hot mot Ryssland. Därför måste NATO lämna Ukraina för att vi ska få fred.

Det andra är de Oblast (län) som Ryssland har annekterat. Det är dessa län som den ukrainska regimen har fört krig mot (rysktalande befolkning). Skulle Ryssland släppa dessa kommer de människor som samarbetat med Ryssland att med 100 procent säkerhet avrättas av den ukrainska regimen.

Dessutom är det troligt att en ny folkomröstning skulle befolkningen välja att bli i den ryska sfären. Men det vet vi inte med säkerhet. Ingen kan idag veta vad folket skulle välja innan val genomförts. Men en sak vet vi. Ryssland kommer aldrig att acceptera att den ryska befolkningen i dessa län förföljs, mördas och marginaliseras. Det var därför som Ryssland var så mån om att lyfta in detta villkor i Minsk 2 avtalet, ett avtal som sedan Ukraina bröt. Från och med 2021 stod det klart att nationalisterna i västra Ukraina fick igenom sitt krav om att "ukrainifiera Ukraina, det vill säga "Ukraina för ukrainarna. Minskavtalet skulle göra det omöjligt att rensa ut de rysktalande östra Ukraina. Detta blev tydligt när den tidigare presidenten Petro Porosjenko i tidningen Deutsche Welle sa "Vi undertecknade avtalet bara för att vinna tid. Vi vann åtta år" Han lät USA och Storbritannien bygga upp Ukraina militärt för att erövra Donesk och Lugansk och sedan Krim. Den 25 mars 2023 undertecknade Zelenskyj dekretet om att återta Krim.

Märk också att Minskavtalet fick ett starkare internationellt stöd när det antogs av FN:s säkerhetsråd. Den 17 februari 2015 antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 2202, som bekräftade Minskavtalet och uppmanade samtliga parter att genomföra dess bestämmelser fullt ut.

Rysslands viktigaste krav är ett NATO fritt neutralt Ukraina. Begränsningar av Ukrainas militärs storlek och struktur. Ett förbud mot "glorifiering eller främjande av nazism och nynazism" och upplösning av nationalistiska partier. En annan punkt är att Ukraina måste förbli neutral och demilitariseras för att Ukraina inte på nytt ska anfalla länen i östra och södra Ukraina.

Därefter kommer Internationellt erkännande av rysk suveränitet över de ockuperade ukrainska regionerna, inklusive Krim. Denna punkt har förstärkts med tiden då kriget pågått. Istanbuls förhandlingarna 2022 nämndes inte detta så starkt utan Ryssland talade om autonomi för de separatistkontrollerade regionerna i östra Ukraina.

En del menar att Ryssland inte kan annektera dessa län om folket inte vill. Idag kan ingen svara på det. Att Ryssland lyft upp denna punkt kan tillhöra förhandlingsspelet och Ryssland kan mycket väl tänka sig en autonom lösning och folket kan avgöra i val (min bedömning). Men det som Ryssland inte kan släppa är att den rysktalande befolkningen måste ha säkerhetsgarantier. Vad gäller Krim, så kommer Ryssland aldrig att ge efter. Halvön är ryskt sedan århundranden och har en central säkerhetspolitisk betydelse. Krim släpps aldrig, inte minst när NATO trummar på framtida konflikter.

Folkomröstningar har varit centrala i berättelsen om Krims, Donetsks och Luhansks förändrade status. I mars 2014 hölls en omdiskuterad folkomröstning på Krim, där den officiella siffran visade att en överväldigande majoritet av de röstande ville ansluta sig till Ryssland—ett resultat som snabbt fördömdes av Ukraina och stora delar av det internationella samfundet, som menade att omröstningen genomfördes under rysk militär närvaro och utan oberoende övervakning. Liknande omröstningar hölls i Donetsk och Luhansk i maj 2014, där lokalbefolkningen enligt de officiella resultaten röstade för självständighet från Ukraina, vilket banade väg för utropandet av självproklamerade folkrepubliker. Dessa processer har varit föremål för stark kritik, där frågan om legitimitet, frånvaron av internationell granskning och säkerhetsläget lyfts fram som avgörande brister. Samtidigt har Ryssland använt resultaten som argument för politiskt och militärt stöd, medan Ukraina och dess allierade fortsatt att hävda regionernas tillhörighet till Ukraina. Folkomröstningarnas betydelse kvarstår som en symbol för djupare konflikter om identitet, nationell suveränitet och rätten till självbestämmande i det postsovjetiska Europa.

En ytterligare punkt är att val måste hållas i Ukraina. Ryssland kan inte skriva ett fredsavtal med en regim som inte är legitim. Zelensky är inte pigg på det och det beror på att han är osäker om utgången, kanske han förlora presidentposten.

NATO har under många år fört en provocerande politik mot Ryssland

Vi kan ha vilken som helst uppfattning av krisen i Ukraina men vi kan inte bortse ifrån de officiella uttalanden och förklaringar som Ryssland gjorde inför sitt intåg i Ukraina den 24 februari 2022. Vi kan spekulera men det tjänar inget samhällsvetenskapligt syfte utan vi måste utgå ifrån de fakta vi har och inte fantasier eller ge uttryck för en ryssfobi. Kan vi lägga dessa förödande egenskaper åt sidan.

När Berlinmuren föll 1989 och de öst- och västtyska staterna återförenades, fördes det intensiva samtal mellan USA, Västeuropa och Sovjetunionen om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av återföreningen. Ett centralt ämne var huruvida NATO skulle utvidgas till att omfatta det återförenade Tyskland. Under dessa förhandlingar, i synnerhet de som ägde rum under 1990, hävdar vissa källor att västerländska ledare, inklusive USA:s utrikesminister James Baker, gav muntliga försäkringar till Gorbachev. NATO ska inte expandera en tum österut i samband med Tysklands återförening.

Det är viktigt att notera att det inte finns några skriftliga avtal eller officiella dokument som bekräftar dessa löften. Västmakterna hävdar att inga sådana formella åtaganden gjordes, medan Ryssland har hållit fast vid att dessa muntliga löften gavs och bröts när NATO började expandera. Professor Jeffrey Sachs, en av världens ledande tänkare inom internationella relationer, har utryckt att det fanns en uppgörelse och det här är en mycket viktig slutsats. Trots debatten om dessa löften, började NATO att expandera österut med antagandet av nya medlemmar från de tidigare Warszawapakten och sovjetrepublikerna.

Med Sovjetunionens kollaps fann USA ett gyllene tillfälle att dra nytta av situationen. En gång för alla kunde man på riktigt minska den forna ärkefiendens styrka och geopolitiska betydelse. Ett expanderat NATO blev det viktigaste verktyget för denna process. Denna provokation hade pågått under många år. 1994 skrev president Bill Clinton under en viljeförklaring att expandera NATO till Ukraina och öppna dörren för alla länder som vill gå in i NATO, oavsett vad Ryssland tycker. Med NATO expansionen och den öppna dörrens politik såg USA möjligheten att mer eller mindre agera fritt.

År 2002 beslutade president George Bush att placera ut avancerade missilsystem presumtivt laddade med kärnvapen i den forna östländerna, nära Rysslands gräns. Ryssland med Putin protesterade men gjord inget mer. Man gjorde heller ingen stor sak av att USA gick in i Irak och expanderade i mellanöstern. Men spänningarna mellan länderna ökade avsevärt.

Nu blev det fritt fram för länder i det forna Östeuropa att ansluta sig till NATO. Detta inkluderade länder som Polen, Ungern och Tjeckien 1999, följt av ytterligare utvidgningar under 2000-talet med följande länder.

• Bulgarien - 2004
• Estland - 2004
• Lettland - 2004
• Litauen - 2004
• Rumänien - 2004
• Slovakien - 2004
• Slovenien - 2004
• Albanien - 2009
• Kroatien - 2009

Notera att Västtyskland gick med i NATO 1955. När sedan När Tyskland återförenades den 3 oktober 1990, blev de territorium som tidigare tillhört Östtyskland en del av det enade Tyskland, som redan var medlem i NATO. NATO:s expansion blev en källa till spänningar mellan Ryssland och västvärlden och är den faktor som bidragit till den försämrade relationen.

Ryssland var inte nöjda med NATOS expansion eftersom det skapade en militär obalans och ett verkligt hot mot Rysslands existens. Ryssarna accepterade detta faktum men det fanns en röd gräns som Ryssland aldrig kommer att acceptera och det är om Ukraina går in i NATO (även Georgien var en röd gräns). I ett sådant scenario skulle Rysslands Svartahavsflotta stängas inne samt att Moskva skulle stå 7 minuter från en kärnvapenattack via Ukraina. En helt oacceptabel situation för Ryssland.

Professor Jeffrey Sachs har jämfört det med om USA skulle acceptera ryska och kinesiska kärnvapen längst USA:s gräns till México och Kanada. Självklart skulle USA aldrig acceptera detta. Under Cuba krisen 1961 höll faktiskt en sådan situation att uppstå och president Kennedy agerade starkt mot Sovjetiska kärnvapen på Cuba. I sista stund valde Chrusjtjov att vända båtarna med kärnvapen för att ta sig hem till Sovjetunionen. I gengäld monterade USA ner kärnvapenmissiler i Turkiet.

Ett ögonblick då spänningarna mellan Ryssland och NATO eskalerade.

Alla amerikanska administrationer har fört en politik som går ut på att USA ska dominera världen och som verktyg har man NATO och Europa som följt USA:s diktat i denna fråga.

Natos toppmöte i Bukarest 2008 är en viktig händelse och är särskilt känt för diskussionerna om Ukraina och Georgiens framtid i NATO, och har fått stor historisk betydelse i efterhand.

Viktiga punkter från toppmötet:

1. Ukraina och Georgien – löfte om framtida medlemskap

• NATO-ledarna beslutade att Ukraina och Georgien "kommer att bli medlemmar i NATO" i framtiden.
• Däremot fick de inte omedelbart gå vidare till MAP (Membership Action Plan), som är nästa steg till medlemskap.
• Beslutet var en kompromiss mellan USA (som stödde ett snabbare medlemskap) och flera europeiska länder som var mer tveksamma, särskilt Tyskland och Frankrike.

2. Ryska reaktioner

• Ryssland, under president Vladimir Putin, reagerade mycket negativt. Putin var personligen närvarande vid mötet.
• Han varnade för att ett NATO-medlemskap för Ukraina skulle hota Rysslands säkerhet.
• I efterhand har många experter pekat på detta som ett ögonblick då spänningarna mellan Ryssland och NATO eskalerade.

Historisk betydelse:

• Många bedömare ser toppmötet som ett viktigt steg i den geopolitiska utveckling som ledde fram till Rysslands:
• Krig mot Georgien 2008
• Annektering av Krim 2014
• Fullskaliga invasion av Ukraina 2022

NATO:s medvetna arbete med att ta in Ukraina i NATO trots ryska protester

NATO-Ukrainas årliga plan för 2008 formaliserade samarbetet, inklusive gemensamma övningar, utbildning och seminarier. Ukrainas deltagande i multinationella övningar var en del av dess bredare euroatlantiska integrationsinsatser, vilket bekräftades vid NATO-toppmötet i Bukarest 2008. Medan Sea Breeze och Immediate Response var de mest framträdande multinationella övningarna som involverade Ukraina under 2008, genomfördes även andra mindre gemensamma utbildningsevenemang och seminarier inom ramen för partnerskapet mellan NATO och Ukraina.

Dessa övningar ägde rum mitt i Ukrainas strävan efter en NATO Membership Action Plan (MAP) vid toppmötet i Bukarest i april 2008. Medan NATO vägrade att bevilja MAP på grund av motstånd från vissa medlemmar Tyskland och Frankrike, bekräftade det Ukrainas framtida medlemskapsmöjligheter och uppgav att landet "så småningom kommer att bli medlem i NATO". Ryssland motsatte sig starkt denna utveckling, vilket eskalerade spänningarna som senare påverkade dess annektering av Krim 2014.

År 2000 markerade början på att Ukraina de facto blev medlem i Nato. Landet deltog inte bara i alla huvudövningar, utan var också värd för många. Faktum är att Ukraina mellan 2000 och 2010 rankas bland de topp-sex länderna i att ha värdskap för en Nato- eller USEUCOM-övning. Ukraina och Georgien, som rankades som nummer sju, var inte Natomedlemmar.

Två länder utanför Nato var med andra ord värdar för fler Natoövningar än 22 av medlemsländerna. Detta är prima facie-bevis för att väst, trots varningar från Ryssland, var fast beslutet att göra Ukraina och Georgien till officiella medlemmar i Nato, vilket Ryssland tidigare gjort klart var en röd linje. Endast två saker skilde Ukraina från Nato-medlemmar – landet hade ingen ekonomisk skyldighet att bidra till Nato och det omfattades inte av artikel 5. Utöver det fungerade Ukraina som en de facto medlem i Nato år 2010. Till detta ska läggas att USA byggde upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett militärt virologiskt komplex, som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen vid gränsen till Ryssland. Det amerikanska försvarsdepartementet bekräftade 2022 amerikansk militär finansiering av upp till 46 sådana laboratorier i Ukraina.

Projekt Ukraina begränsades inte enbart till militärt samarbete. Amerikanska och brittiska underrättelseorganisationer var aktivt involverade i Ukraina och samordnade operationer och aktiviteter med både Nato och EUCOM. CIA, till exempel, har underrättelseofficerare tilldelade Natos och USEUCOMs högkvarter. Deras uppgift är att informera högre chefer om CIA:s operationer och samordna aktiviteter för att säkerställa att inga ledningar korsas. Med facit i hand är det nu tydligt att den amerikanska regeringen under perioden mellan 2000 och 2010, i samarbete med Storbritannien, arbetade intensivt för att separera Ukraina från Rysslands inflytandesfär och erövra det för väst.

Arbetet med att inordna Ukraina i NATO fortsatte och efter Minsk 2 avtalet påskyndades en upptrappning av Ukrainas militära krafter högst betydligt. Insatserna var så kraftfulla att Ukraina blev en av Europas starkaste militära stat.

NATO:s arbete med att inordna Ukraina i NATO fortsatte ända fram till den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022.

Konflikten i östra Ukraina

Konflikten började i kölvattnet av den ukrainska revolutionen 2014, som ledde till att president Viktor Janukovytj avsattes och ersattes av en pro-västlig regering. Protesterna började i november 2013 när Janukovytj beslutade att avbryta förhandlingarna om ett associeringsavtal med Europeiska unionen och i stället stärka banden med Ryssland. Detta beslut mötte hårt motstånd från många ukrainare som förespråkade närmare integration med Europa.

Protesterna eskalerade under vintern 2013–2014 och ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Situationen nådde sin kulmen i februari 2014 när över 100 demonstranter dödades i Kiev. Under detta tryck och förlorad politiskt stöd flydde Janukovytj till Ryssland, och det ukrainska parlamentet röstade för att avsätta honom från sitt ämbete.

Majdandemonstrationerna blev startskottet till kriget i Ukraina och därför är det mycket viktigt att verkligen förstå vad som hände och vad som låg bakom.

Majdan startskottet till kriget

Var det Ryssland som var angriparen i Ukraina medan väst stödde Ukrainas frihetskamp? Eller var det väst som var angriparen medan Ryssland stödde Ukrainas folkvalda regering? För att kunna ge ett svar på dessa frågor måste vi se på vad som hände under Majdandemonstrationerna och särskilt under den våldsamma utvecklingen med många döda i februari 2014.

Den person som har gjort det mest grundliga akademiska arbetet om dessa händelser är Ivan Katchanovski, en ukrainsk-kanadensisk professor vid University of Ottawa. Han har nu utvecklat flera akademiska artiklar till en bok, The Maidan Massacre in Ukraine: The Mass Killing that Changed the World (2024). Den undersöker inte minst massakern som dödade demonstranter och även flera poliser den 20 februari 2014.

Hösten 2013 ordnade EU-vänliga grupper stora demonstrationer mot president Janukovitj i Kiev och västra Ukraina. Janukovitj, med stöd från östra delen av landet, vann presidentvalet 2010 tack vare den regionens större befolkning, medan Tymosjenko hade sitt stöd i väst. Landet var djupt politiskt splittrat mellan öst och väst. Demonstrationerna på Majdan blev därmed ett uttryck för oppositionens protest mot regeringen. Janukovitj förespråkade samarbete med både Ryssland och EU, till skillnad från Tymosjenko som prioriterade närmare relationer med EU.

Under januari och februari 2014 blev Majdanprotesterna mer våldsamma, med sammandrabbningar mellan polis och militanta grupper som Svoboda och Högersektorn. Dessa grupper hade historiska kopplingar till västukrainska uppror som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Över ingången till Majdanhögkvarteret hängde ett stort porträtt av Stepan Bandera, som ledde det ukrainska militära upproret under andra världskriget.

Konfrontationerna kulminerade i en massaker på demonstranter och delvis även poliser den 20 februari. Presidenten fick skulden för massakern och tvingades fly. Strax innan massakern ägde rum, rörde sig demonstranterna, många med sköldar för att skydda sig, långsamt fram mot polisstyrkorna som var stationerade längre ner på gatan. Eld öppnades och 49 demonstranter dödades och 172 skadades, medan 4 poliser dödades och dussintals poliser skadades. Det finns många vittnen och flera filmer som visar hur demonstranter sköts. På filmerna kan man se hur demonstranter söker skydd bakom en mur och ett träd. De tror att elden kommer framifrån, från polisen, men de dödas i själva verket av kulor bakifrån, från Hotell Ukraina och från ett par andra byggnader bakom demonstranterna. Poliser och demonstranter besköts med samma kulor. Detta hävdade även Estlands utrikesminister Urmas Paet i ett bandat samtal med EU:s utrikeschef Catherine Ashton. Ett hundratal vittnen kan berätta om från vilka fönster eller från vilken våning i Hotell Ukraina med flera byggnader som krypskyttarna sköt. Dessa byggnader var ockuperade och kontrollerades av Svoboda och Högersektorn.

Katchanovski har analyserat nästan alla skott och identifierat skyttar och deras positioner. Han hänvisar till sju personer från Georgien som medgett inblandning och säger att deras vittnesmål och filmer dokumenterar händelserna. En före detta amerikansk krypskytt ledde teamet, och vissa av dem har intervjuats i dokumentärer. Krypskyttar från Baltikum och Ukraina ska också ha deltagit. Medias trovärdighetsgranskning kvarstår, men utländska skyttar anses ofta användas vid sådana situationer för att undvika att lokala skjuter mot egna landsmän. Det är tydligt att prickskyttar sköt från byggnader kontrollerade av de högerextrema grupperna Svoboda och Högersektorn.

I ett inspelat samtal två veckor före händelserna den 20 februari diskuterade USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland med ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt, vilka av ledarna för Majdandemonstrationerna som skulle kunna bli premiärminister i en eventuell kommande regering. Enligt samtalet föreslogs att Arsenij Jatsenjuk skulle utses till premiärminister. Svobodas ledare Oleh Tiahnybok nämndes som mindre lämplig på grund av sin politiska positionering, och även Vitalyj Klitjko, som senare blev borgmästare i Kyiv från 2014, ansågs möta vissa utmaningar enligt Pyatt. Det framhölls också att Jatsenjuk borde ha regelbundna kontakter med både Klitjko och Tiahnybok. När den nya regeringen tillträdde innehöll den fyra ministrar från partiet Svoboda.

Frågan vi måste ställa oss är: Varför kunde inte de som organiserade statskuppen vänta ett år tills det var presidentval? Om man inte var nöjd med sittande president, varför var man då tvungen att störta honom genom massdemonstrationer? Varför kunde man inte acceptera en demokratiskt vald president? Var det så att de var tvungna att få bort honom med våld, för att de inte kunde förvänta sig att vinna valet 2015?

Incidenten var, som Stratfors tidigare chef, George Friedman, sa: "den mest flagranta statskuppen i historien". I media anklagades polisen för att ha skjutit och dödat dussintals demonstranter, och polisen kunde knappast ha skjutit utan presidentens order, sades det. President Janukovitj fick fly för sitt liv. USA:s vicepresident Joe Biden ringde Janukovitj och sa att det var dags för honom att "avbryta skjutandet och lämna in". Han sa att "Janukovitj hade förlorat det ukrainska folket förtroende. Kontrollen över regeringen överlämnades tillfälligt till en ung patriot vid namn Arsenij Jatsenjuk", skrev Biden.

I östra Ukraina startades demonstrationer mot den västukrainska kuppregimen, men dessa demonstrationer slogs ner, som i Odessa och Charkov, förutom i Donbass och på Krim. Jacques Band skriver i sin bok Operation Z: att en stor del av de reguljära ukrainska styrkorna deserterade till regeringarna på Krim och i Donetsk och Lugansk. Det var bara i dessa jakovitjregeringens kärnområde som man lyckades stå emot kuppregimens styrkor. Juridiskt sett måste de presidentlojala regeringarna i Donetsk och Lugansk förstås som en fortsättning på Janukovitjs legitima regim i Ukraina. Tusentals reguljära styrkor kom att desertera till vad som var kvar av Janukovitjs legitima regim, medan kupp regimen i Kyiv använde högerextrema paramilitāra extremister från Aidar, Högersektorn och den Svoboda-stödda Azovbataljonen för att fortsätta kriget mot dessa regeringar.

Detta skulle betyda att det var väst, inte Ryssland, som var den ursprungliga angriparen i denna konflikt. Samtidigt som Ryssland stödde den valda regeringen i Ukraina störtade högerextrema grupper från västra Ukraina, tillsammans med västliga intressen, denna regering och erövrade större delen av landet. Vem som är angriparen verkar koka ner till vilka som var skyldiga till de våldsamma incidenterna i februari 2014. Detta i sin tur kokar ner till vilka det var som sköt demonstranter och polis den 20 februari. Ivan Katchanovski har gjort ett imponerande arbete med att granska alla dessa vittnesmål och videofilmer. Vi kan nu med säkerhet säga att både demonstranter och polis sköts, eller huvudsakligen sköts, av krypskyttar som var utposterade i byggnader som kontrollerades av Högersektorn och Svoboda. Det var en statskupp. Man kan inte förneka att Rysslands agerande är ett svar på denna statskupp.

Bakom protesterna och vem som egentligen iscensatte allt detta var USA som genom aktiva, men dolda handlingar genomförde maktförändringen. Två mycket aktiva personer var Victoria Jane Nuland, biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor samt USA:s Ukraina ambassadör Geoffrey Pyatt. Det finns faktiskt banduppspelningar på deras planer på att byta ut Viktor Janukovytj om det är nu någon som är tveksam.

Den nya regeringens västorienterade politik och Rysslands annektering av Krim skapade en djup splittring inom Ukraina, särskilt i de östra regionerna Luhansk och Donetsk, där en betydande del av befolkningen är rysktalande och har starka band till Ryssland.

I april 2014 utropade proryska separatister Luhansk och Donetsk som självständiga "folkrepubliker." Separatisterna godkände helt enkelt inte den kupp som iscensattes av nationalistiska högerkrafter i Kiev. Den ukrainska regeringen betraktade dessa utrop som olagliga och inledde en militär operation för att återta kontrollen över regionerna. Konflikten eskalerade snabbt till fullskaliga strider mellan ukrainska styrkor och separatistiska miliser, stödda av Ryssland.

Till skillnad från vissa ryska generaler och en stor del av invånarna i östra Ukraina ville Putin att östra Ukraina skulle fortsätta att vara en del av staten Ukraina. Putin gick inte in med ryska styrkor trots att Kyiv dödade tusentals ryssar eller rysktalande i östra Ukraina. Putin hade inga ambitioner att erövra Ukraina, inte ens det rysktalande östra Ukraina. Putin hoppades antagligen också att den betydande rysktalande befolkningen i öst skulle kunna neutralisera ukrainsk nationell extremism i västra Ukraina. De rysktalande var ingen liten minoritet. Internationella aktörer som USA och EU stödde dock Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd.

Minskavtalen

För att försöka få slut på striderna ingicks Minskavtalen, Minsk I september 2014 och Minsk II i februari 2015. Dessa avtal föreskrev bland annat vapenvila, tillbakadragande av tunga vapen och utbyte av fångar. Trots dessa avtal fortsatte striderna med varierande intensitet under de följande åren.

Under denna period genomförde Ukraina en rad ekonomiska och politiska reformer, som stöddes av internationella institutioner som IMF och Världsbanken, som tillhandahöll finansiellt stöd. Ukrainas relation med västvärlden stärktes betydligt under dessa år, med ökat samarbete med EU och NATO. Samtidigt förvärrades relationen med Ryssland, som såg Ukrainas närmande till väst som ett direkt hot mot sina intressen.

Trots de höga förväntningarna på Minskavtalen misslyckades dessa att uppnå en varaktig fred. Anledningarna var många och komplexa. En av de främsta orsakerna var bristen på förtroende mellan de stridande parterna. Ukraina och de rysksupporterade separatisterna i Luhansk och Donetsk hade djupt rotade misstro i varandra, och detta gjorde det svårt att genomföra avtalen. Den ukrainska regeringen misstrodde Rysslands avsikter och såg deras stöd till separatisterna som ett hinder för fred. Samtidigt ansåg separatisterna att de inte fick tillräckligt erkännande för sina krav och att Ukraina inte uppfyllde sina åtaganden.

Ytterligare en faktor var de interna politiska och ekonomiska utmaningarna i Ukraina. Landet genomgick en period av betydande reformer och omvandlingar, vilket skapade inhemsk instabilitet och försvårade genomförandet av Minskavtalen.

Slutligen spelade internationella aktörer en roll i den fortsatta konflikten. USA och EU stödde Ukraina med ekonomiskt och militärt bistånd, men deras intressen och strategier var inte alltid helt i linje med Ukrainas behov och förmågor. Detta skapade ibland spänningar och missförstånd som ytterligare komplicerade fredsprocessen.

En viktig slutsats man kan dra är att Minsk II var ett fredsavtal som formellt undertecknades av Ukraina och Ryssland men aldrig fullt implementerades. Angela Merkel (dåvarande Tysklands förbundskansler) har själv framhållit att Minsk var den enda realistiska lösningen vid tidpunkten. Vad Tyskland och Frankrike de facto gjorde och stödde vara att ge Ukraina grönt ljus för att rusta upp Ukrainas försvar för att i framtiden kunna stärka kriget i Luhansk och Donbass.

Från och med 2021 stod det klart att nationalisterna i västra Ukraina fick igenom sitt krav om att "ukrainifiera Ukraina, det vill säga "Ukraina för ukrainarna. Minskavtalet skulle göra det omöjligt att rensa ut de rysktalande östra Ukraina. Detta blev tydligt när den tidigare presidenten Petro Porosjenko i tidningen Deutsche Welle sa "Vi undertecknade avtalet bara för att vinna tid. Vi vann åtta år" Han lät USA och Storbritannien bygga upp Ukraina militärt för att erövra Donetsk och Lugansk och sedan Krim.

Märk också att Minskavtalet fick ett starkare internationellt stöd när det antogs av FN:s säkerhetsråd. Den 17 februari 2015 antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 2202, som bekräftade Minskavtalet och uppmanade samtliga parter att genomföra dess bestämmelser fullt ut. Ryssland såg detta hända och Ryssland har använt detta som ett argument för att väst inte var uppriktiga i sina fredssträvanden.

Zelenskyj fortsatte konflikten i Östra Ukraina

Minskavtalet, som syftade till att skapa en väg till fred genom ökad autonomi för de östra regionerna inom Ukraina, var en central men kontroversiell punkt under Zelenskyj presidentskap. Att acceptera avtalet och ge östra Ukraina självständighet inom landets gränser skulle ha inneburit att Ukraina erkände de separatistiska regionerna som delvis självstyrande, vilket många såg som en eftergift till Ryssland. Detta skulle ha kunnat mildra konflikten men samtidigt riskerat att undergräva Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Ukrainska fascistiska krafter ville inte se ett genomförande av Minskavtalet och med tiden föll Zelensky efter och kriget fortsatte genom ukrainska bombningar av östra Ukraina. Landets egen president bombade med andra ord sin egen befolkning.

Väst hade inga problem med den saken och deras politik gick mer ut på att beväpna Ukraina än att skapa en fred. EU och NATO:s intresse av att förminska Ryssland var större än hänsyn till befolkningen i östra Ukraina. Kort sagt, Zelensky föll till föga och blev med tiden alltmer aggressiv mot Ryssland och den ryska befolkningen i östra Ukraina.

Från rysk sida insåg man att konflikten i Ukraina och förtrycket mot den ryska befolkningen i Östra Ukraina kan inte stoppas med förhandlingar så länge dessa fascistiska krafter dominerar Ukraina (Rysslands syn). Det var en viktig anledning till att Ryssland genomförde SMO, speciell militär operation. Märk att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. En annan faktor som bidrog till Rysslands beslut var onekligen expansionen av NATO till Rysslands gräns. Viktigt är också att den 25 mars 2023 undertecknade Zelenskyj dekretet om att återta Krim.

Kyiv inleder en offensiv mot sydöstra Ukraina

Enligt OSSE inledde Kyiv en artillerioffensiv mot Donbass i februari 2022. Det har länge funnits påståenden om rysk militär närvaro i östra Ukraina sedan 2014. EU-parlamentet och Ukrainas dåvarande president hävdade att ryska trupper fanns i landet, men OSSE bekräftade aldrig detta. Höga ukrainska befäl erkände senare att det inte fanns några reguljära ryska trupper i Ukraina, utan endast ett fåtal ryska frivilliga soldater observerades.

År 2014 hade Vladimir Putin gått med på att ge visst ryskt stöd till Donetsk och Lugansk, men han hade avvisat de två "republikernas" begäran om en rysk intervention för att skydda dem. Påståenden i väst om att ryska trupper då hade invaderat Ukraina var propaganda. Putin hade gett Donetsk och Lugansk kalla handen. På den tiden hade Ukraina ingen professionell armé. Om Ryssland 2014 hade velat erövra Ukraina kunde Ryssland ha gjort det, något som både amerikanska officerare och ukrainska armérepresentanter är överens om. I stället accepterade Putin Minskavtalet som erkände östra Ukraina - Donetsk och Lugansk - som en del av staten Ukraina, trots dessa områdens vädjan om att bli en del av Ryssland.

Putin ville att östra Ukraina skulle stanna kvar i Ukraina och undvek militär inblandning trots konflikter där många rysktalande dödades. Han hoppades att den stora rysktalande befolkningen skulle balansera nationalistiska krafter i väst. Rysktalande kandidater har haft starkt stöd, bland annat med Janukovitj 2010 och Zelenskyj 2019 efter vallöften om fred enligt Minskavtalet.

Väst och Ukraina planlägger ett storkrig

Ryska ledare har länge sett USA:s Ukrainapolitik, särskilt sedan 2008, som ett hot mot Ryssland. De anser att kriget gäller landets överlevnad, och Putin har internt kritiserats för att vara alltför försiktig. Ryska ledare anser att väst fortfarande har en expansionistisk agenda, vilket kan ses i Richard Cheneys önskan 1991 att dela upp både Sovjetunionen och Ryssland, enligt Robert Gates 2016.

Det låter för mycket för att vara sant och skulle ett första steg vara att få till ett proxykrig mellan Ryssland och NATO och utföras av Ukraina.

RAND Corporation (en amerikansk tankesmedja som publicerar rapporter som den amerikanska säkerhetstjänsten och militären använder i beslutsunderlag) publicerade 2019 två rapporter som föreslår att USA bör utnyttja ryska svagheter, bland annat genom att minska Europas beroende av rysk gas till förmån för amerikansk. Rapporterna rekommenderar hårda sanktioner mot Ryssland, trots att FN:s stadga innebär att sådana beslut bara kan tas av säkerhetsrådet. En av rapporterna hävdar även att ökade amerikanska vapenleveranser till Ukraina kan leda till större rysk inblandning i Donbass, vilket skulle kunna skifta Europas energiberoende från Ryssland till USA – även om detta riskerar att utlösa konflikt mellan Ryssland och Europa.

Att förminska Ryssland började dock långt tidigare. Redan 1981 försökte amerikanska toppersoner, som CIA-chefen William Casey och försvarsminister Caspar Weinberger, övertala Europa att avbryta gassamarbetet med Moskva, men misslyckades. Försök att sabotera gasledningen 1982 och kärnvapenhotet 1983 ändrade inte Tysklands och Rysslands hållning. Det tysk-ryska förtroendet från detta samarbete låg bakom kalla krigets slut och öppnade för ekonomisk integration, likt den tidigare kol- och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike.

Öppnandet för ekonomiska samarbeten började redan under Gorbatjov och viktiga tyska aktörer ville minska risken för en upptrappning av konflikten. Gorbatjov ville ena Europa och bygga ett "Gemensamt europeiskt hem", vilket skulle göra europeiska krig till historia. Gasledningarna och det ömsesidiga rysk-tyska beroendet av gas och avancerade industriprodukter var den materiella grunden för ett framtida fredligt Europa.

Men denna utveckling, eller initiativ motarbetades av USA. USA:s ledande försvarspolitiker, som Cheney och Scowcroft, ville utnyttja Rysslands svaghet för att stärka USA:s ställning. De ansåg att det var nödvändigt att bryta de rysk-tyska gasledningarna och skapa en konflikt mellan Europa och Ryssland för att isolera Ryssland från Europa. Detta synsätt innebar även att framställa Ryssland som en fiende, även om dessa strategier inte alltid uttryckligen anges i officiella rapporter.

En rapport som cirkulerar under namnet "Weakening Germany, Strengthening the U.S." påstås vara en läckt och förfalskad RAND-rapport, enligt RAND själva. Trots detta har flera av dess slutsatser visat sig stämma, bland annat att USA:s strategi inte bara handlar om att försvaga Ryssland utan även Tyskland genom att påverka deras energiförsörjning. Rapportens sammanfattning hävdar att ett krig i Ukraina skulle kunna leda till sanktioner mot Ryssland och därmed säkra Tysklands bortkoppling från rysk energi.

Rapporten varnar för att EU-länderna, särskilt Tyskland, riskerar stora ekonomiska förluster – uppskattningsvis 200–300 miljarder euro – och allvarliga konsekvenser för industrin. Detta kan leda till lägre levnadsstandard, utvandring av kvalificerad arbetskraft samt att tyska företag flyttar till USA, vilket skulle gynna den amerikanska ekonomin. Rapporten hävdar även att de gröna partiernas inflytande är avgörande för denna utveckling.

Slutsatsen är att USA medvetet och systematisk fört en säkerhetspolitik för att förminska Ryssland och stärka sina egna intressen, på Europas och Rysslands bekostnad, och detta arbete har pågått länge.

Ukraina förbereder krig

År 2019 sade president Zelenskyjs militära rådgivare Oleksij Arestovytj att ett större krig med Ryssland kunde vara nödvändigt för att Ukraina skulle bryta sig ur den ryska intressesfären. Han menade att detta låg i linje med USA:s strategi att isolera Ryssland från Europa och närma Ukraina till Nato.

Östra Ukraina, särskilt Donetsk och Lugansk, var Ukrainas industriella hjärta, och det var sedan sovjettiden sammanflätat med den ryska ekonomin. För den västukrainska eliten blev det nödvändigt att få östra Ukraina att klippa av sina industriella och kulturella band till Ryssland. Och detta var bara möjligt som följd av ett storkrig. På frågan som ställdes i ukrainsk tv 2019 om vad som vore bäst för Ukraina svarade Arestovytj: "Naturligtvis ett storkrig med Ryssland och ett Natomedlemskap som ett resultat av en seger över Ryssland." Han fortsatte: "Med 99,9 procents sannolikhet är vårt pris för att gå med i Nato ett fullskaligt krig med Ryssland." Genom att placera ut västerländska vapen i Ukraina, utbilda dess militär och förbereda landet för Nato-medlemskap, försökte Kyiv och Washington provocera fram rysk inblandning och ett fullskaligt krig i Ukraina.

Det är tveksamt om Zelenskyj och Arestovytj förstod konsekvenserna av sin politik. De kan ha överskattat USA:s stöd och underskattat Rysslands reaktion på västlig militär närvaro i Ukraina. Kievs avvisande av Minskavtalet och militära åtgärder vid Donetsk och Lugansk signalerade konfliktvilja, och dekretet 2021 att återta Krim pekade mot en oundviklig konfrontation med Ryssland.

Minskavtalet skulle skydda Ukrainas gränser och ge Donetsk och Lugansk självstyre, men Kyiv motsatte sig detta. När Ukraina placerade tusentals soldater vid gränsen och beskjutningen inleddes den 18–19 februari, såg Moskva krig som oundvikligt. Zelenskyj signalerade vid Münchenkonferensen att Ukraina kunde överge Budapest-memorandumet, vilket Ryssland uppfattade som ett hot om kärnvapen – något som ansågs oacceptabelt.

De ukrainska planerna för ett angrepp som presenterades av republikerna Donetsk och Lugansk i början av 2022 (från Joe Lauria, "Putin Recognizes Donbass Republics as Violence Soars", Consortium News, 21 februari 2022) var att försöka förmå Ryssland att gå in i kriget i Ukraina för att föregripa en framtida kärnvapenkapacitet i Ukraina.

Idag kan vi säga att USA och ledningen i Kyiv gjorde allt för att "öka sannolikheten" för en rysk invasion. USA ville utlösa ett "Afghanistankrig 2.0". År 1979 ville USA "bryta upp det sovjetiska imperiet", för att citera Brzezinski, en målsättning som försvarsministern Richard Cheney ännu höll fast vid ryska. Rättare sagt ville han till och med bryta upp även den Ryska federationen i sina beståndsdelar. Från 2014 och särskilt från 2021–22 verkar Cheneys skyddsling Victoria Nuland ha fortsatt att driva Cheneys politik för att bryta upp den ryska staten.

Enligt vissa bedömningar försvårades möjligheten till en fredlig lösning då Minskavtalet upphörde att gälla. USA och Ukraina har kritiserats för sin roll i detta skeende, medan Ryssland har framfört att landet agerade utifrån upplevda hot och brister i efterlevnaden av internationella överenskommelser. Under 2021 ökade spänningarna, och i februari 2022 hävdade Moskva att interventionen i östra Ukraina syftade till att skydda den rysktalande befolkningen och skedde i självförsvar. Det är föremål för diskussion huruvida Ryssland hade möjlighet att undvika krig under dessa förhållanden, samt om olika västs staters agerande motiverar eller legitimerar den ryska invasionen. Krig innebär generellt lidande och förstörelse, vilket gör de moraliska aspekterna komplexa. Bedömningen av konflikten påverkas även av synen på andra internationella militära interventioner, såsom Irakkriget 2003 och bombningarna av Libyen 2011, där tolkningarna av legitimitet skiljer sig åt mellan olika aktörer.

Den ukrainska regeringen i Kyiv har anklagats för omfattande våldshandlingar i östra Ukraina, särskilt i Donetsk och Lugansk. Sedan 2014 har delar av de ukrainska militära styrkorna bytt sida till stöd för regionerna Donetsk, Lugansk och Krim. Regeringen i Kyiv använde sig även av högerorienterade miliser, inklusive Azov- och Aidarbataljonerna samt högersektorn, i konflikten mot de självutropade republikerna i Donbass. Enligt FN har över 14 000 personer omkommit i striderna mellan lokala styrkor i Donbass och ukrainska militära och paramilitära grupper, varav cirka 3400 civila – främst rysktalande – har dödats, och över en miljon människor tvingades fly till Ryssland mellan 2014 och 2016.

Konflikten i Ukraina präglades av omfattande våldshandlingar riktade mot rysktalande befolkning, vilket bidrog till Rysslands engagemang i konflikten. I januari 2022 rapporterade ledare i Donetsk att Ukraina samlat ca 120 000 soldater vid kontaktlinjen i Donbass. Den 17 februari uppgav Ryssland att 122 000 soldater fanns nära gränserna till Donetsk och Lugansk. Ukrainas offensiv startade den 18 februari enligt OSSE. Därefter bad de två republikerna om stöd från Moskva, och över 105 000 invånare flydde till Ryssland. Den 21 februari erkände Ryssland Donetsk och Lugansk som självständiga och inledde den 24 februari en militär insats till deras stöd. Den speciella militära operationen började.

Hade Ryssland för avsikt att ockupera hela Ukraina?

Putin hävdade inför invasionen av Ukraina att Ryssland inte hade som mål att ockupera landet, och inget i hans tal tydde på intresse av att ta Kyiv. Rysslands militära styrka runt Kyiv var begränsad jämfört med Mariupol, och syftet verkar ha varit att stötta Donetsk och Lugansk snarare än att erövra huvudstaden. Man omringade dock Kyiv för att få Ukraina till förhandlingsbordet och binda upp ukrainska trupper. Ukrainas försvar var väl förstärkt och fick stöd av USA, vilket bidrog till att de kunde överraska ryska soldater. Trots vissa ryska framgångar föreslog Ryssland förhandlingar om Ukrainas neutralitet, men dessa möttes av skepsis från väst.

I mars 2022 lämnade Ryssland området kring Kyiv efter Istanbul-förhandlingarna och försökte undvika förluster. Det fanns inga tecken på att Ryssland ville ockupera dessa områden, utan fokus låg på säkerheten i Donetsk och Lugansk. Om invasionen inte handlade om territoriell erövring återstår frågan vad som orsakade den.

I väst är uppfattningen att Ryssland genomförde, helt oprovocerat, en fullskalig invasion av Ukraina. Det kan vi höra dagligen i media, vilket folk självklart tror på. MEN DET ÄR INTE SANT! För det första var det inte en fullskalig invasion. Faktum är att Ryssland inte har förklarat krig mot Ukraina. Och det andra är att intåget i Ukraina inte skedde utan provokationer från NATO och Ukraina (väst Ukraina).

Västs narrativ är att Putin anföll Ukraina för att inta hela landet. När det väl är gjort kommer Ryssland att fortsätta västerut. Först Baltikum, sedan gå mot Paris, Berlin, Madrid, Stockholm, Köpenhamn, Oslo och sedan ta kanalen över till Storbritannien och inta London. Det är ett narrativ som sprids av militärexperter, media, tankesmedjor, till och med akademiska institutioner och säkerhetstjänster. Klart att folk tror att det är en sanning. Så många kan väl ändå inte ha fel? Självklart är dessa krafter inte dumma i huvudet. Det ligger i deras intresse att sprida denna bild för det gynnar dem själva och framför allt det militära industrikomplex som tjänar pengar på upprustning och krig.

Vidare säger dessa krafter att kriget är ett krig som Ryssland självt är ansvarigt för, "ett krig som Ryssland har valt", för att citera USA:s dåvarande högste militäre chef, general Mark Milley

Vad är då Rysslands uppfattning? I sitt tal inför invasionen förklarade president Putin att den speciella militära operationen (märk inte krig) är en existentiell handling. I Ryssland uppfattas västliga vapen i Ukraina nära Moskva som ett "existentiellt hot", som kan kräva ett angrepp i "självförsvar", på samma sätt som de sovjetiska missilerna på Kuba uppfattades av USA 1962.

Denna bild delas faktiskt av någon som man inte tror ska göra det, nämligen USA:s militära underrättelsetjänst DIA. Generallöjtnant Vincent Stewart, chef för DIA, sa i december 2015 till USA:s kongress: "Kreml är övertygat om att USA lägger grunden för ett regimskifte i Ryssland". Övertygelsen förstärktes ytterligare av händelserna i Ukraina 2014–15. Moskva ser på USA som den kritiska drivkraften bakom krisen i Ukraina och anser att störtandet av den tidigare ukrainske presidenten Viktor Janukovitj är det senaste draget i ett sedan länge etablerat mönster av USA, orkestrerade regimskiftesansträngningar. Putins förståelse av hotet som "existentiellt" ifrågasattes inte av DIA. Till detta ska läggas att NATO:s expansion måste uppfattas som mycket provocerande från rysk sida.

Rysslands militära agerande i Ukraina påverkas av historiska erfarenheter av västerländska invasioner och landets syn på sitt territorium. Vissa menar att Ryssland agerar i självförsvar, andra ser det som aggression mot Ukraina. Truppuppgifterna varierar: general Milley uppskattade ryska styrkor till 170 000–180 000 man, medan USA:s försvarsdepartement räknade med cirka 76 bataljonsstridsgrupper (600–800 man vardera) i april 2022, avsevärt färre än vad som krävs för att ockupera hela Ukraina.

Enligt västlig militärteori kräver en ockupation av ett land minst en soldat per 50 invånare. Med en ukrainsk befolkning på 40 miljoner skulle en ockupation av Ukraina alltså kräva en styrka på närmare en miljon soldater, det vill säga upp mot tio gånger den styrka som Ryssland använde den 24 februari 2022.

Oleksij Danilov, sekreterare för Ukrainas nationella säkerhetsråd, sa till AP i januari 2022 att Ukrainas stående styrka på 250 000 man skulle kunna tiodubblas efter kort tid och av dessa hade 420 000 stridserfarenhet. Men en annan tumregel säger att en invaderande styrka måste ha en överlägsenhet på tre till en för att ha en rimlig möjlighet att lyckas." Ryssland skulle då ha behövt gå in med en styrka på långt över en miljon man om avsikten hade varit att erövra Ukraina. Kort sagt, Ryssland hade inte för avsikt att ockupera Ukraina.

De ryska ledarna har lärt sig från 1980-talets misslyckade försök att kontrollera andra länder. När Ryssland gick in i Ukraina 2022 saknade de resurser för att erövra landet, men kunde eventuellt försvara de rysktalande regionerna Donetsk och Lugansk. Det kan ha varit huvudsyftet.

Brott mot folkrätten

Låt oss till slut analysera händelseförloppet från ett folkrättsligt perspektiv. FN-stadgan har alltid tolkats på olika vis av olika parter. Vad som alltid har styrt är parternas olika intressen. När det gäller säkerhetspolitik och internationella relationer är regeln alltid, det finns inga vänner, bara intressen. Väst fördömer Rysslands invasion för att vara ett brott mot folkrätten. Samtidigt försvarar väst Israels ockupation av större delen av palestinskt territorium, men inget västland har gett militärt stöd till det palestinska folket. När vi diskuterar Rysslands invasion av Ukraina och huruvida den strider mot folkrätten måste vi ställa frågan; vilka intressen ligger bakom det ena eller det andra argumentet.

Jag har inte den kunskap att avgöra huruvida Ryssland har brutit mot folkrätten eller om NATO (väst) har gjort det. Att fråga Ryssland är det meningslöst och lika meningslöst att fråga Ukraina och NATO. Därför väljer jag att låta Ola Tunander göra det.

Han är researchprofessor emeritus vid PRIO i Norge, där han under många år ledde program för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Här nedan anges hans slutsatser ordagrant.

• För det första är det otvetydigt att en militär invasion, som den ryska invasionen den 24 februari 2022, är ett brott mot folkrätten. Frågan är emellertid om denna militära åtgärd kan beskrivas som ett försök att oskadliggöra ett existentiellt hot, "ett hot mot freden", som skulle ha företräde framför förbudet att använda våld. Frågan är om invasionen ska uppfattas som ett "angrepp i självförsvar" och som ett direkt svar på tidigare brott mot folkrätten.

• För det andra gav alla västliga ledare ett löfte till Gorbatjov att Nato inte skulle flytta sin militära närvaro öster om Västtyskland, vilket fick Gorbatjov att dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Östtyskland. Väst har dock inte hållit sina dokumenterade muntliga löften, vilket är ett klart brott mot folkrätten. Frågan är om detta brott mot ett gällande avtal ger Ryssland rätt att flytta tillbaka stora ryska styrkor till Centraleuropa?

• För det tredje har USA flyttat sin militära närvaro till Centraleuropa och Ukraina så långt att det har gett USA ett västligt brohuvud som hotar Moskva på samma vis som missilerna på Kuba hotade Washington 1962. Sådana vapenutplaceringar utgör "ett hot mot freden", som det beskrivs i FN-stadgan. Det är så destabiliserande och det kommer att öppna för preemptiva angrepp. Det är definitivt ett brott mot folkrätten.

• För det fjärde har USA byggt upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett "militär-virologiskt komplex", som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen, vid gränsen till Ryssland, vilket på samma sätt som framskjutna utplaceringar av kärnvapen utgör "ett definitivt hot mot freden". Det strider därmed mot FN-stadgan och mot folkrätten.

• För det femte har Förenta staterna och Ukraina genom massmord och etnisk rensning i det ryskspråkiga Ukraina medvetet sökt provocera fram ett krig. Amerikanska diplomater visste redan 2008 att ett krig med största sannolikhet skulle bli resultatet av denna politik. Det är uppenbart att denna politik har bedrivits för att provocera fram ett krig, vilket är i strid med FN-stadgan och folkrätten.

• För det sjätte lyckades det neokonservativa USA tillsammans med västukrainska nationalister genomföra en statskupp 2014 mot president Janukovitjs demokratiskt valda regering, och vad som blev kvar av denna regim var områdena i öst där Janukovitj hade ett nästan hundraprocentigt stöd. Juridiskt sett borde därför de nyupprättade republikerna i Donetsk och Lugansk räknas som Janukovitjs efterträdarregim och som en legitim regim, medan erkännandet av Kyivregimen måste uppfattas som ett brott mot folkrätten.

• För det sjunde är brottet mot en resolution om Minskavtalet i FN:s säkerhetsråd (2015) i sig ett brott mot folkrätten, och denna Kyivregimens vägran att erkänna och vägran att implementerasäkerhetsrådets resolution kom medvetet att drivas för att provocera fram ett krig. Intentionen var att starta ett storkrig, som skulle dra in Ryssland. Detta är ett definitivt brott mot FN-stadgan och folkrätten.

• För det åttonde har USA och Kyivregimen genom sin radikala nationalism och "ukrainifiering" av Ukraina brutit mot folkrätten genom att använda det ukrainsktalande västra Ukraina som ett instrument för att konfrontera det rysktalande östra Ukraina. USA:s dåvarande ambassadör i Moskva William Burns skrev redan 2008 att detta skulle vara ett "hot mot freden". Det var definitivt ett brott mot FN-stadgan och folkrätten.

• För det nionde talar USA:s säkerhetselit om USA:s allianser som "defensiva", men man talar också, bland annat i två RAND-rapporter, mycket explicit, om användningen av andra medel än militär krigföring för att utnyttja den andres sårbarhet och för att underminera den andres stabilitet. Det neokonservativa USA använder offensiva vapenutplaceringar för att underminera Ryssland. FN-stadgan syftar dock inte bara till att förbjuda och förhindra "militära invasioner" utan också till att förhindra hot om aggression mot en annan stat. Den amerikanska politiken är här oförenlig med FN-stadgan. Den är i sig ett brott mot folkrätten.

• För det tionde måste vi erkänna att en snäv definition av folkrätten som enbart ser till andra delen av artikel 2.4. lägger skulden för kriget på Ryssland, men en bredare tolkning som också ser till artikel 1 ("hot mot freden") och första delen av artikel 2.4. ("hot om våld") lägger skulden för brott mot FN-stadgan framför allt på USA. Frågan är om Rysslands krig i så fall ska betraktas som ett "självförsvarskrig" i enlighet med folkrätten.